Rudolf Wall, född år 1826, grundade Dagens Nyheter år 1864. Tidningen etablerades snabbt som den nya, moderna dagstidningen med ständigt ökande upplaga, kryllande av annonser.
August Strindberg, född 1849, läste vid universitetet i Uppsala men återvände utan examen till Stockholm år 1872.
På sensommaren samma år sände han brev till Dagens Nyheter om livet på Kymmendö i Stockholms skärgård, där han tillbringat sommaren (ön skulle senare bli ”Hemsö” i den berömda romanen).
Rudolf Wall publicerade brevet i tidningen den 4 september under rubriken ”Livet i Stockholms skärgård”. Där står bland annat:
”Skärgårdsbon utmärker sig framför lantbonden genom sitt fria, självständiga väsen, vilket snart faller i ögonen och gör ett gott intryck. Detta väsende härrörer dels av hans friska, äventyrliga levnadssätt, dels därav att han mestadels är självägande eller arrendator och icke statkarl, dels av umgänget under somrarne med stadsbor.”
Skärgården och dess befolkning skulle Strindberg återkomma till. Ett år senare sände han in en text från Sandhamn. Han hade hankat sig fram som informator, folkskollärare, fått ”Mäster Olof” refuserad av Dramaten, verkat som redaktör för en försäkringstidning och var nu elev vid telegrafen i Sandhamn.
Brevet blev liggande en månad på DN innan det publicerades med rubriken ”Brev från Sandhamn” i två delar den 3 och 4 december 1873. Bidragen ser inte märkvärdiga ut för våra ögon, men man ska veta att DN var först med halvfet stil i rubrikerna så det blev riktiga blänkare.
Brevet börjar med en festlig skildring av livet i Sandhamn. Sedan redogör Strindberg för en sjöförklaring (vittnesförhör) med anledning av barkskeppet ”Neptuns” förlisning. Strindberg deltog som skrivkunnig vid sjöförklaringen. Han avslutar brevet med utfästelsen att höra av sig till DN ”när det blir något skeppsbrott härnäst”.
Redan två dagar senare inför tidningen ett post skriptum från Sandhamn om skonaren ”Sjuli” som strandat med lycklig utgång. Strindberg följde med på bärgarfartyget och skildrar räddningsaktionen med lätt hand.
Redan på det sätt som breven presenteras märker man Walls förtjusning i den unge skribenten. Han anställdes och inställde sig i officinen i huset på bakgården vid Stora Nygatan 36.
Rudolf Wall bodde i våningen ovanför tidningen. Han brukade infinna sig i nattrock vid manusstopp vid 2-tiden på morgonen och noggrant ögna igenom morgondagens tidning. Ibland bjöd han redaktionen på bourgogne och cigarrer.
För Strindberg var anställningen idealisk, säger Strindbergsforskaren Björn Meidal.
– Uppsala framstod som den döda lärdomsstaden medan Stockholm stod för det moderna livet med teatrar och tidningar.
Ändå är den här tiden i hans liv relativt lite utforskad.
– Förutom signerade artiklar och artiklar som ”bör” ha författats av Strindberg vet man väldigt lite om vad han skrev i tidningen, berättar Björn Meidal. Han arbetade som andra redaktörer, skrev notiser och gjorde riksdagsreferat. Med säkerhet kan vi endast hänföra en enda osignerad redaktionell notis till Strindberg, ett riksdagsreferat där hans manus finns bevarat.
– Journalister hade mycket låg status, nästan i klass med prostituerade. Men för Strindberg passade det utmärkt. Han gjorde en dygd av att gräva i skiten och det stämde ju också med tidens naturalistiska litterära strömningar, Émile Zola till exempel. Man bröt upp från idylldiktningen. Författarollen närmades journalistens.
(”Strindberg – murveln” heter också den bok med journalistiska texter som Annette Kullenberg gav ut 1997.)
Men om nu Strindberg släckte bränder och redigerade skvaller från Paris och Wien så etablerade han sig också som teaterrecensent och konstanmälare.
Han finner att Södra teaterns biljettpriser är alldeles för höga ”ty då Dramatiska teatern endast tar 2 rdr för parkett, bör Södra teatern icke göra anspråk på mer än högst hälften, helst den publik, som man på Södra teatern numera kan påräkna, icke just räknar samhällets lyckligare lottade medlemmar ibland sig.”
Om Nordisk illustrerad Barntidning skriver han: ”Den som tror att barnen läsa Barntidning känner icke vår tids barn. Detta joller och dessa sagor passa för sådana småttingar, som ännu icke kunna läsa. Vill man därtill smuggla in läseri och uppfostra denna nya generation med medeltidsläror, då har man gjort sig skyldig till ett attentat, varför man svårligen skall kunna stå till svars inför en kommande tid.”
Han noterar de kungliga teatrarnas ”kända förmåga att bortkasta eller försumma goda anlag”– själv hade han fått ”Mäster Olof” refuserad.
Strindberg hade ett frontalt anslag och inspirerades av den språkliga fräckhet som florerade i skandaltidningar av typ Fäderneslandet. Han förargade många.
När han sattes att redigera utlandsnotiser – så kallade B- och C-bitar – tog han sig också stora friheter. Det ledde till en brytning med Rudolf Wall och Dagens Nyheter. DN-kollegan Klas Ryberg blev ögonvittne då Wall en söndag företog en granskning av bitarna. Han gjorde en och annan anmärkning: ”På Strindbergs panna skockade sig molnen: han förklarade att han ej förstode anmärkningarne, och om han även förstod dem gillade han dem ej; de voro obefogade.”
När Wall då i något irriterad ton förklarade att han i fortsättningen ville se B- och C-bitarna innan de gick till sätteriet blev Strindberg blek. Han frågade om Wall inte ansåg honom kompetent att sköta avdelningen. Nej, svarade Wall. ”Nu slog åskan ned. Det vill säga Strindberg flög upp. Ja, då har jag här ingenting att göra, ljöd hans röst, varvid han med en väldig rörelse med högra armen kastade pennan mot tidningarne han hade framför sig på bordet.”
Ryberg tillägger att pennan genomborrade en dansk, en norsk och en fransk tidning och trängde ner ett gott stycke i bordsskivan.
Friden återställdes snart mellan Strindberg och Rudolf Wall. Björn Meidal tror att Wall blev något av en publicistisk fadersfigur för Strindberg. Wall finns inte gestaltad i ”Röda rummet” (1879), där Strindberg sammanfattar sina inblickar från tidningsvärlden. Dock avslog Wall Strindbergs erbjudande om att publicera ”Röda rummet” som följetong i DN.
Strindberg skulle sedermera skriva åtskilliga artiklar i DN – från Paris, från Italien och mycket annat, med åren dock alltmera sällan. Sin sista text hade han införd i DN 1912 bara några månader före sin död.