Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Så vill Kina köpa sig till statusen som världens kulturella supermakt

Kraftmätningen mellan Kina och USA rör inte bara ekonomi och militär utan även det som kallas soft power – makten över våra hjärtan. DN:s korrespondent Martin Gelin berättar om hur Kinas miljardsatsningar i Hollywood leder till färre kinesiska skurkar.

Tom Cruise ligger fastskruvad på en järnbrits, redo att bli torterad. Det ser inte särskilt lovande ut för hans filmkaraktär i ”Mission: Impossible – Rogue nation”. Ett skumt gäng huliganer mörbultar honom långsamt och tålmodigt. När de till slut börjar prata med varandra hör vi ett välbekant språk. Är det svenska de pratar? Jo, i en av de senaste årens stora actionfilmsuccéer råkar skurkarna vara ett gäng kriminella svenskar.

Det är ingen slump att det inte är kinesiska vi hör.

”Mission: Impossible – Rogue nation” har nämligen precis som allt fler Hollywood-filmer i dag kinesiska producenter. Ett av deras krav för att finansiera filmen var att skurkarna inte fick vara kinesiska. Därmed hamnade vi i tortyrkammaren med de svenska huliganerna.

Foto: ”Mission: Impossible” är bara ett av många exempel på Kinas växande inflytande över Hollywood. De senaste tio åren har kinesiska miljardärer och medie
moguler gjort enorma investeringar i amerikansk filmindustri. Det växande ekonomiska inflytandet har följts av mer kreativ kontroll.

– Vi kommer att se allt färre kinesiska skurkar i Hollywoodfilmer framöver och betydligt fler kinesiska hjältar, säger Stanley Rosen, statsvetare på University of Southern California och långvarig expert på Kinas filmindustri.

2000-talets viktigaste globala maktstrid står mellan Kina och USA. De två supermakterna kommer att brottas om världsdominansen under de kommande decennierna. Men denna strid utspelas inte bara militärt och ekonomiskt, utan även på kulturens arena. Det är själva nationernas varumärken som står på spel.

Kina har under flera decennier försökt skapa en egen filmindustri som ska kunna mäta sig med Hollywood. Men det har gått så där. De senaste åren har man hittat en bättre lösning: att köpa in sig i befintliga Hollywoodproduktioner. Allt fler amerikanska storproduktioner finansieras nu av kinesiska miljardärer eller kinesiska företag.

Det här speglar i sin tur ett större skifte i maktbalansen i Hollywood. Det är i allt större utsträckning den kinesiska filmmarknaden som sätter dagordningen för amerikansk film. Rubriken i Wall Street Journal för en färsk analys av Kinas Hollywood-investeringar lyder: ”Hollywood skulle inte fungera utan Kina”.

På den stora konferensen för ekonomer och världsledare i Davos i Schweiz tidigare i år var det många som såg det som djupt symboliskt att Kinas president Xi Jinping höll ett tal om vikten av global handel och ledarskap i klimatfrågor. Det betraktades som det ögonblick då Kina tog över stafettpinnen som världens ledande supermakt, från ett USA på dekis.

Men i analyserna av maktbalansen mellan de två länderna fokuseras det generellt på det som kallas ”hard power”: den ekonomiska och militära makten. Minst lika viktigt är det som kallas ”soft power” – kulturen och de mjukare värderingarna som får oss att tycka om och respektera ett visst land. Att förknippas med något positivt. Soft power handlar helt enkelt om de svårdefinierade och flyktiga egenskaper som formar ett lands globala image.

Även om Kina går förbi USA som ekonomisk kraft har det ofta sagts att USA kommer att behålla sin globala dominans under en överskådlig framtid, just eftersom landet är så överlägset när det gäller globalt kulturellt inflytande. Hollywood och den amerikanska underhållningsindustrin har under det senaste halvseklet haft en unik förmåga att sprida en positiv bild av USA. Inget land har varit bättre på att sprida berättelsen om sig självt.

Men nu försöker Kina göra något åt det.

Kinas mest förmögna affärsmän har de senaste åren gjort enorma investeringar i Hollywood. För fem år sedan köpte det kinesiska jätteföretaget Dalian Wanda USA:s största biografkedja, AMC, för 2,6 miljarder dollar (cirka 23 miljarder kronor). Det var det hittills största kinesiska köpet av ett amerikanskt företag och det var ingen slump att det var just inom filmindustrin denna affär ägde rum.

I Hollywoods branschpress går det så gott som dagligen att läsa om nya affärer mellan amerikansk filmindustri och kinesiska investerare.

Den digitala handelsjätten Alibaba, Kinas motsvarighet till Amazon, gjorde nyligen en överenskommelse med regissören Steven Spielberg om att producera fem av hans kommande filmer. Det här året förväntas Kinas biografindustri dra in mer pengar än USA:s biografer och därmed bli den största filmmarknaden i världen.

Kinas bioindustri har vuxit från 73 miljarder kronor 2015 till 100 miljarder förra året. Det finns nu mer än 12.000 biografer i Kina och under det kommande året beräknas det öppna tio nya biografer varje dygn.

Kina spenderar just nu motsvarande 90 miljarder kronor om året på public diplomacy, att sprida en positiv bild av Kina runtom i världen. Det är drygt femton gånger mer än USA spenderar på samma område.

Att Kina får allt mer makt över den globala filmindustrin märks inte bara i filmernas finansiering, utan även i filmernas själva innehåll.

– Investeringarna kommer främst från Kinas privata sektor och företag som Dalian Wanda, Alibaba och Tencent. Men den kinesiska regeringen ställer sig definitivt bakom dessa satsningar. Det är både en affärsinvestering och en global kampanj för att bygga upp landets image, säger Ying Zhu, professor i medievetenskap och författare till åtta böcker om Kinas medier och kultur.

Kina spenderar just nu motsvarande 90 miljarder kronor om året på public diplomacy, att sprida en positiv bild av Kina runtom i världen. Det är drygt femton gånger mer än USA spenderar på samma område. Detta är en historisk offensiv som mycket väl kan skynda på skiftet i maktbalansen mellan de två länderna.

En uppenbar historisk motsvarighet är USA:s investeringar i public diplomacy efter andra världskriget, då vinnarmakten spenderade hundratals miljarder dollar på att sprida en positiv bild av USA runtom i världen. Strax efter andra världskrigets slut sade den sovjetiska diktatorn Josef Stalin, som själv lär ha älskat amerikanska actionfilmer, att ”den som kontrollerar Hollywood kontrollerar hela världen”.

Att USA blev världens kulturella stormakt just under den andra halvan av 1900-talet var inte bara en automatisk följd av landets militära och ekonomiska makt, utan resultatet av gigantiska investeringar i dessa initiativ för att sprida en positiv bild av landet utomlands. Miljarder dollar satsades på att sprida kulturell propaganda i länder som Japan och Tyskland.

Och ingen faktor var viktigare för att sprida den positiva bilden av USA än Hollywood.

Begreppet soft power myntades på 1990-talet av statsvetaren Joseph Nye och syftade till de mjukare värderingar som formar vår uppfattning om ett land och som är minst lika viktiga som de hårda: militär och ekonomi.

Kina kan inte bli världens ledande super
makt förrän man vunnit även detta mjuka krig mot USA. Allt tyder på att de är medvetna om det.

Sedan 2007 har Kina gjort enorma investeringar i soft power. Den dåvarande presidenten Hu Jintao påbörjade en offensiv strategi för att stärka Kinas anseende globalt, genom bland annat enorma investeringar i kultur, film och statligt sponsrande evenemang.

Förra året finansierade Kinas regering exempelvis drygt 2.000 kulturevenemang i 140 länder. Man hyrde enorma reklamtavlor på Times Square i New York, där det kablades ut statlig propaganda om Kinas rätt att återta ögrupper i Sydkinesiska sjön. Xinhua, den statliga nyhetsbyrån, öppnade 40 nya utländska byråer på två år och dubblade antalet korrespondenter, med målsättningen att konkurrera med BBC och CNN, med en nyhetsrapportering som satte Kinas regering i positiv dager. Enligt Xi Jinping är Xinhuas uppdrag att sprida Kinas röst och visa upp Kina som en ledare för världsfreden. Även internetföretag som Tencent och Alibaba har gjort stora investeringar i globala medier de senaste åren.

Foto:  Imaginechina/Splash NewsMen framför allt har man gjort en rejäl offensiv i Hollywood.

– I många år var USA:s berättelse om Kina att landets blomstrande ekonomi var en logisk följd av att man anammat amerikanska, kapitalistiska värderingar. Men den berättelsen blir allt mindre trovärdig. Globalt är det nu allt fler som ser Kinas ekonomi som resultatet av landets egna faktorer, säger Simon Winchester, som har skrivit om maktbalansen mellan Kina och USA i boken ”Pacific”.

Enligt Winchester har Kina ett stort försprång i kampen om soft power eftersom man generellt tänker mycket mer långsiktigt än USA.

– I USA tänker regeringen i fyraåriga cykler, eftersom det är en presidents mandatperiod. I Kina tänker man i århundraden. Jag minns ett besök på den statliga rymdstationen i Chengdu för några år sedan, där jag såg en skylt på engelska som löd: Utan hast och utan rädsla skall vi erövra världen. Jag tror att många kinesiska invånare delar den här övertygelsen om att de är den äldsta civilisationen på planeten, med ett av de äldsta språken, och att man helt enkelt har en naturlig roll som världens viktigaste land.

Det mest väsentliga skiftet i filmbranschen är att de amerikanska filmproducenterna de senaste åren börjat ägna sig åt en uppenbar självcensur, för att tillfredställa den kinesiska biomarknaden.

Den viktigaste faktorn för kinesiskt inflytande över amerikansk filmindustri är dock inte de kinesiska investerare och producenter som entusiastiskt erövrat Hollywood de senaste åren. Det mest väsentliga skiftet i filmbranschen är i stället att de amerikanska filmproducenterna de senaste åren börjat ägna sig åt en uppenbar självcensur, för att tillfredställa den kinesiska biomarknaden.

– Det väsentliga är att Hollywood ägnar sig åt en självcensur av filmerna för att bibehålla tillgången till den kinesiska marknaden. Kinas regering behöver inte längre aktivt censurera filmer, eftersom Hollywoodstudior i dag vet att de inte får överskrida en rad särskilda regler om de vill ha en chans att nå ut på den kinesiska marknaden, säger Matt Sheehan, tidigare Pekingkorrespondent för Huffington Post.

Så sent som på 1990-talet stod hela den internationella marknaden för bara 20 procent av intäkterna för en amerikansk högbudgetfilm, medan den inhemska marknaden stod för 80 procent. I dag är förhållandet spegelvänt: den utländska marknaden står för 80 procent av intäkterna och Kina är den i särklass största marknaden.

En internationell kassasuccé får därför inte göra de kinesiska censorerna upprörda.

– Vi kommer att se färre filmer om Tibet, färre filmer som över huvud taget skildrar etniska minoriteter i Kina, och fler filmer som framställer Kinas regering i positiv dager, säger statsvetaren Stanley Rosen.

New York Times rapporterade nyligen att många Hollywoodstudior numera anordnar presentationer av nya filmprojekt för kinesiska konsulter i ett tidigt skede av filmproduktionen, för att de ska kunna avgöra om något i filmerna kan uppfattas som stötande för den kinesiska regeringens censorer.

Enligt flera amerikanska producenter och regissörer är det numera även kutym att amerikanska filmer som spelas in i Kina övervakas av statliga censorer, som medverkar vid inspelningen för att se till att filmen håller sig till det manus man godkänt. Regissören Rob Cohen berättar för New York Times om en filminspelning i Kina där en improviserad scen som inte fanns med i manuset omedelbart ledde till krismöte hos en statlig representant, som ville avbryta inspelningen. Efter en lång ursäkt från Cohen och ett löfte om att inte göra några fler improviserade scener fick han till slut fortsätta inspelningen.

Ett krav var dock att den onde kejsaren i filmen inte kunde ha några som helst utseendemässiga likheter med Mao.

Bland Hollywoods amerikanska producenter insisterar man på att det inte finns några krav på att rätta sig efter Kinas statliga regelverk.

– Hollywood är inte till salu som ett propagandaverktyg för utländska intressen, i synnerhet inte för ett land som Kina som befinner sig långt bort från de liberala värderingar som präglar underhållningsindustrin, sade Hollywoodinvesteraren Lloyd Greif nyligen till Los Angeles Times.

Men det finns gott om bevis på motsatsen. Hollywood verkar just nu ägna sig åt en sofistikerad kreativ akrobatik för att tillfredställa just den kinesiska filmmarknaden och den kinesiska regeringens censorer.

Foto:

I ”The Martian”, en science fiction-film som kom förra året, räddas Matt Damons astronaut av en kinesisk rymdstation.

Ett annat aktuellt exempel är den nya äventyrsfilmen ”Arrival” med Amy Adams, där utomjordingar anländer till jorden, vilket riskerar att starta ett världskrig, då USA och Ryssland hetsar varandra till militär upprustning. Men så dyker Kinas president upp, lugn och klok, och verkar stilla konflikten.

För amerikanska filmproducenter finns det uppenbara ekonomiska incitament att göra så här. Fördelarna med att tillfredställa den kinesiska regeringen är att det ger tillgång till världens största filmmarknad. Att lansera en film som inte möts av något motstånd från den kinesiska regeringen öppnar upp distributionskanalerna, som styrs av Wang Jianlin och Wanda; och AMC; såväl som den oerhörda makt som de största kinesiska teknikföretagen sitter på, i synnerhet Tencent, Wechat och Alibaba, som är avgörande för att marknadsföra nya filmer.

– Alibaba kontrollerar exempelvis den största digitala tjänsten för att köpa biobiljetter i Kina. Bryter man mot de statliga kraven på Kinavänligt innehåll kommer man inte att få mycket utrymme på dessa plattformar, säger Stanley Rosen.

– Kinas dans med Hollywood tillfredställer såväl inrikespolitiska som globala ambitioner. På hemmaplan har den kraftiga tillväxten i filmindustrin snabbat på Kinas övergång till en mer konsumtionsbaserad ekonomi, säger Matt Sheehan på Huffington Post, som driver ett populärt nyhetsbrev om Kinas relationer med Hollywood.

Samtidigt som Kina investerat miljarder i att sprida en positiv bild av landet globalt har landets president Xi Jinping rört sig åt en mer auktoritär och antiliberal ideologi. Evan Osnos, författare till den hyllande boken ”The age of ambition” om det moderna Kina, kallade nyligen Xi Jinping för Kinas mest auktoritäre ledare sedan Mao.

Så vad är det egentligen för berättelse Kina vill sälja till omvärlden? När USA gjorde sin enorma soft power-offensiv under decennierna efter andra världskriget ville man sälja en kultur som utstrålade frihet, individualism och konsumentens valfrihet. Med Levis-jeans, Coca-Cola, rock’n’roll och attraktiva filmstjärnor försökte man erövra världens hjärtan – på världens mest spridda språk.

Dagens Kina brottas däremot med en rad motsägelsefulla berättelser om det egna landet. Vill man sälja en berättelse om det nya, urbana, liberala Kina – eller vill man hellre marknadsföra ett auktoritärt, traditionellt, hierarkiskt Kina?

Enligt Stanley Rosen är det mer sannolikt att man kommer att marknadsföra en konservativ berättelse om Kina som ett land av traditioner, hierarkier och ordning. Den nya generation av miljardärer som investerar i Hollywood, med Wanda Group-grundaren Wang Jianlin i spetsen, beundrar det amerikanska näringslivet och underhållningsindustrin, men de har knappast liberala värderingar.

– Wang är en patriotisk, konservativ nationalist. Han tillbringade fem år i armén. Jag skulle nog säga att han i första hand bryr sig om det som gynnar Wanda Group, och i andra hand om Kina. Men man ska inte ha några illusioner om att de här nya mogulerna har liberala värderingar, säger Rosen.

Damien Ma, Kinaanalytiker på den marknadsliberala tankesmedjan Paulson Institute i Chicago, tror att den antiliberala vändningen i landet kan göra det svårare att exportera en positiv bild av Kina globalt.

– Ett hinder för Kinas kulturella dominans är att de först måste bestämma sig för vilken typ av global makt de vill utstråla. För USA växte soft power-berättelsen fram på ett naturligt sätt kring idén om ett land format av invandrare. Den centrala idén för Kina är snarare att det alltid har varit Kina.

Foton i text: Imaginechina/Splash News, IBL, Everett Collection

USA vs Kina

Antal invånare: USA 324 miljoner, Kina 1,3 miljarder.

BNP: USA 18.558 biljoner dollar, Kina 11.383 biljoner dollar.

BNP per capita: USA 57.220 dollar, Kina 8.239 dollar.

Militärbudget (2015): USA 598 miljarder dollar, Kina 146 miljarder dollar.

Filmintäkter (prognos 2017): USA 10,2 miljarder dollar, Kina 10,4 miljarder dollar.

Källor: World Bank, US News & World Report, Bloomberg, Wikipedia, Price Waterhouse Coopers.