Vi lever i en värld med begränsade resurser. Så skulle en av 1900-talets största insikter kunna formuleras. Den uppstod ungefär samtidigt som det stod klart att universum var större än vi förut insett. Metaforen - formulerad av designgurun R. Buckminster Fuller 1963 - blev "rymdskeppet jorden", som för att understryka vår planets smala gröna lycka i denna stora svarta rymd.
Ännu har vi inte lyckats anpassa våra samhällen och ekonomier till denna insikt, och allt fler och allt djupare konflikter kretsar kring den. Ökat välstånd, som ingen är emot, kräver mer resurser och ger större ekologiska skador.
Just när dessa ting började diskuteras på allvar dök ekologen Garrett Hardin upp med en artikel, "Governing the Commons" i Science 1968. Hans idé om "allmänningens tragedi" var egentligen uråldrig men fick nu en ny och aktuell innebörd. Slöseriet med naturresurser uppkommer när ingen har ett egenintresse av att förvalta dem på lång sikt. Och just så, resonerade Hardin, fungerar allmänningen. En herde som ökar antalet djur på en allmänning får hela vinsten av ökningen själv, medan skadan av det ökade betet delas av alla. Enstaka resurskatastrofer - för sardinfisket i Stilla Havet eller blåvalen i Södra Ishavet - tycktes bekräfta modellen.
Hardins tanke låg nära en annan klassiker från samma tid, Mancur Olsons "The Logic of Collective Action" (1965), som gjorde "fripassageraren" till problemet. Enskilda individer tenderar att missbruka, eller överutnyttja, gemensamma nyttigheter, antingen i form av kollektivt finansierade välfärdssystem eller i form av naturresurser som skogar, hav, vattendrag eller luften runt omkring oss.
Hardins idé fick ett enormt genomslag, förmodligen eftersom den vann gehör över hela det politiska spektrum. Radikala miljövänner drog slutsatsen att det krävdes statlig reglering.
Förmodligen var det på grund av denna falska endräkt som Hardins idé kunde överleva. För den hade ett grundläggande problem som ingen riktigt brydde sig om: den stämde illa ihop med verkligheten. Hardins tanke var, liksom Mancur Olsons, bestickande eftersom den syntes bekräfta den pessimistiska bild av människan som den ekonomiska vetenskapen så länge hållit fram för oss. Så borde det vara.
Men så var det inte. Och det är ungefär här som Elinor Ostrom kommer in i bilden. Hon hade under 1960-talet arbetat som ung doktorand i statsvetenskap med att studera hur medborgare, företag och myndigheter försökte förhindra att saltvatten förstör grundvattnet i södra Kalifornien. Under 1970-talet studerade hon polisväsendet och andra offentliga tjänster i amerikanska storstäder. I båda fallen lade hon märke till att sådana regler och system som människor själva hade skapat för att hantera frågor om resurser och rättigheter fungerade väl. Men hon upptäckte att hon, och alla andra, saknade systematisk kunskap om dem.
I början av 1980-talet inledde hon därför ett forskningsprogram vid Indiana University för att ta reda på hur gemensamma resurser förvaltades i praktiken. Det betydde dels att man utförde fältstudier av det slag Ostrom själv hade gjort, men också att man finkammade litteraturen i jakt på exempel. Dessa hade beskrivits av forskare inom många samhällsvetenskapliga och humanistiska discipliner, inte minst antropologer, geografer och historiker. I slutet av 1980-talet hade man samlat fem tusen fallstudier.
Det var i analysen av dessa som Ostrom upptäckte att i den verkliga världen betedde sig människor inte som i Hardins exempel. Det är mycket vanligare att de som utnyttjar en resurs inser sitt gemensamma bästa och samarbetar. Så gör fiskare i Alanya i Turkiet, som har ett sofistikerat system att rotera de bästa fiskeplatserna mellan sig. Så gör jordbrukare i Spanien som sedan århundraden haft självreglerande bevattningssystem med som mest över tiotusen deltagare i varje "huerta". Så gör schweiziska alpbönder när de sambrukar sina smala branta ängar för sommarbete och lottar ut förutbestämda andelar av timmerskörden mellan sig. Och jag förmodar - även om Ostrom inte nämner just det exemplet - att man kan se de nordsvenska byarnas sinnrika fäbodväsende på liknande sätt.
Liknande system förekom, kunde Ostrom visa genom sin egen fältforskning, i Nepal, Nigeria, Kenya och ett stort antal länder i Europa och Asien. Ostrom hade identitifierat ett globalt fenomen av enorma dimensioner och med förbluffande djupa historiska rötter. Vattenregleringen i Valencia och Alicante går tillbaka till medeltiden och i Filippinerna finns liknande spanska system beskrivna från 1600-talets början, troligen med ännu äldre lokala förebilder.
Vid det här laget har hon utgett totalt ett trettiotal böcker, flera i form av kollektivt redigerade rapporter från nätverk och forskningsprogram. Den första större sammanfattande presentationen av sina idéer gjorde Ostrom i "Governing the Commons". Dess första upplaga kom 1990 och 2005 trycktes den om för sjuttonde gången! Detta är alltså idéer som nu börjat nå ut, och hennes arbete börjar allt mer få status som en av samhällsvetenskapens moderna klassiker.
Till skillnad från de flesta politiska tänkare använder Elinor Ostrom empiriska utgångspunkter. Hon ställer inte filosofiska frågor som: "Hur bör makt utövas?" eller "Hur bör samhället vara organiserat?" I stället frågar hon: "Hur går det till när människor skapar fungerande och uthålliga institutioner?" Men slutsatserna blir både filosofiska och politiska.
Detta sätt att arbeta och tänka har gjort att hennes forskning blivit på ett produktivt sätt långsam. Hon och hennes kollegor har behövt samla in massor av fallstudier och göra jämförelser över hela världen. Men långsamheten präglar också de policymässiga slutsatserna. Redan i "Governing the Commons" stod det klart att Ostrom inte trodde på några snabba lösningar. Institutioner tar tid på sig att växa fram och ännu längre tid tar det innan man vet att de fungerar uthålligt.
En invändning mot Ostroms modell har varit att den i första hand passar traditionella samhällen med lågteknologiskt nyttjande. Snarare är det tvärtom. Sofistikerad och investeringskrävande teknik är ofta bara möjlig med gemensamma insatser. Även företag bygger ofta på gemensam finansiering och är därför i en viss mening kollektiva, brukar Ostrom säga.
Men skalan är viktig. Självorganiserade uthålliga institutioner verkar fungera bäst med en relativt begränsad mängd inblandade parter. En vanlig övre gräns ligger på omkring tio eller femton tusen medlemmar, intressant nog ungefär så många som Aristoteles ansåg skulle bo i den goda staden. Man skulle kunna se den andres ansikte, en tanke som många filosofer (Martin Buber, Emmanuel Lévinas) förknippat med ansvar och förtroende.
Där resursanvändarna blir väldigt många, eller har svårt att kommunicera med varandra, där fungerar självorganiseringen inte lika bra. Andra villkor som gynnar självförvaltning är att resursen är tydligt avgränsad, att övervakning av beteendet kan ske effektivt och att det finns förtroende mellan de inblandade. Förbluffande många lokala samhällen kännetecknas av sådana egenskaper.
I hög grad handlar Elinor Ostroms arbete därigenom om det civila samhället. I detta placerar hon stor, men inte naiv, förtröstan. Bland hennes många böcker finns flera som diskuterar det sociala kapitalets betydelse. Hon är försiktig med att ge politiska rekommendationer, men återkommer gång på gång till begränsningarna i de rådande ideologiska grundkategorierna som favoriserar antingen centralstyrning (vänster) eller privatisering (höger). Självförvaltningens idé har svag ideologisk förankring och få politiska företrädare. Dessutom har tänkandet om denna tredje väg mellan marknad och politik, men med drag av båda, bromsats upp av starka intressen och av de förut dominerande teoretiska förenklingarna.
Ostrom är ödmjuk. Hon påpekar själv att det inte finns belägg för att någon viss förvaltningsform fungerar bättre än någon annan. Just därför är privatiseringens dogm, hävdad av Världsbanken och andra västliga institutioner, så problematisk. Självförvaltningens former runt om i världen utgör ett slags politisk och social biodiversitet. Denna mångfald är hotad och ter sig lika angelägen att bevara som de ekologiska systemens.
Under det senaste dryga årtiondet har Ostrom medverkat i en lång rad projekt där hennes idéer tillämpats på allt fler av de stora miljöproblemen och på utvecklingsfrågor i tredje världen. Hennes grundläggande idé om självorganiserad självförvaltning befinner sig just nu i ett mycket expansivt skede där den förenas med och omformar diskussionen i en lång rad samhällsfrågor. Detta är det typiska signalementet på verkligt banbrytande idéer.
Den nya kunskap som tas fram genom de nätverk där hon verkar håller, inför våra ögon, på att omvandla förståelsen av den värld vi lever i och hur den kan brukas. Och förändringen är snabbare än vi vanligen tänker på. I en av Ostroms böcker, "The Commons in the New Millennium", berättas den tänkvärda historien om hur en universitetsprofessor vid mitten av 1980-talet sökte skrifter under rubriken "commons" i sitt universitetsbiblitek men bara hittade referenser till House of Commons i England. Först på 1990-talet började Library of Congress, som är normen för universitetens katalogisering i USA, att använda det som ämnesord för böcker om naturresurser. Ostrom och hennes kolleger hade laddat om ett begrepp och därmed skapat en domän för tanke och handling.
Ostroms idéer har betydelse inte bara för naturresurshushållning i snäv mening. De gemensamma (common-pool) resurser som hennes arbete kretsar kring innefattar alla resurser som är i princip tillgängliga för alla samtidigt som deras utnyttjande av någon medför en förlust för alla. Så fungerar inte bara skogar, hav och sjöar - det som fiskas av en kan inte fiskas av en annan - utan också trafikutrymmet på gator och vägar, frekvenser för radiotrafik och luftkorridorer för trafikflyg. I en kommande bok, "Understanding Knowledge as a Commons", tar hon sig an kunskapen, en av de största och viktigaste allmänningarna. Jag är nyfiken på den.
Ibland när jag läser Elinor Ostrom kommer jag att tänka på en annan äldre dam som blev en obestridlig världsauktoritet, Janet Jacobs. Hon skrev inte bara sin stadsplaneringsklassiker, "Death and Life of Great American Cities", utan också flera böcker om städer, regioner och ekonomi, vilka trots att hon aldrig tillhörde något universitet sände chockvågor in bland specialisterna.
Ostrom är förvisso en fullblodsakademiker, djupt rotad vid sitt universitet i Indiana och med oräkneliga forskningsprojekt i gång. Men hon delar med Jacobs ett personligt tonfall, ett berättandets lugn som skänker klarhetens svalka, och en klokhet som hon baserar inte bara på sofistikerad teori utan på en egen erfarenhet av människor, byar och kollektiv som hon med egna ögon sett ta ansvar för gemensamma angelägenheter. Samhällsvetenskapens tungviktare är fortfarande först och främst äldre herrar, men i visa damer som Jacobs och Ostrom anar man konturerna av en ny tid, som förmodligen kommer att se ganska annorlunda ut. Den är här förr än vi anar.