Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Sara Ahmed: Feminismen handlar om att ta ett språng

Hon har blivit något av en ikon för den unga feministiska rörelsen. DN:s Kristina Lindquist mötte den bokaktuella kulturteoretikern Sara Ahmed på besök i Stockholm.

Hon tas emot som en rockstjärna. Sara Ahmed är på Sverigebesök och har sålt ut hela Södra teatern – som försätts i ett slags förtjust feministiskt extas när hon kommer in på scenen. Samma morgon har vi träffats i ett plötsligt soligt Stockholm.

– Det jag verkligen vill som feminist är att vara en del av ett kollektiv, snarare än att höjas upp som ”stjärna” där min röst hörs på bekostnad av andras. Mycket av min feminism handlar om att lyssna, och att lyfta fram historier som faktiskt är gemensamma.

Vi talar om hennes uppmärksammade brytning med Goldsmith College, i London, där hon fram till förra året var professor – bakgrunden var det hon beskriver som ett systematiskt nedtystande av sexuella trakasserier mot studenter. Hennes nyöversatta bok ”Att leva feministiskt” (Tankekraft) tar avstamp i dessa händelser, och avslutas med ett överlevnadskit och ett manifest för feministiska glädjedödare. Paragrafer som ”Jag är villig att orsaka olycka”, ”Jag är inte villig att komma över historier som inte är över” och ”Jag är villig att bryta alla band” tycks tala både till den specifika situationen och tidlöst, allmängiltigt.

Läs mer: Sara Ahmed - en glädjedödare att omfamna.

Just glädjedödaren (”killjoy”) som figur är – tillsammans med sådana som ”den arga svarta feministen” och det ”egensinniga subjektet” – central för Sara Ahmeds teoribildning. Men det handlar inte om lyckan som känsla, utan som funktion.

– Lycka är ett sätt att uttrycka vad vi syftar till, poängen med vår existens. Så att vara en glädjedödare, som dödar glädje, är en ganska våldsam retorisk figur. Det spelar inte så stor roll vad den där glädjen består i, det centrala är att feministen som glädjedödare står i vägen för den. På en annan nivå kan man se att gruppen invandrare ofta beskrivs som ett slags nationens glädjedödare, som ”tar våra jobb och vår välfärd”.

Du skriver att feminism handlar om att bryta en ”lyckoförsegling”.

– Jag är väldigt influerad av poeten och feministen Audre Lord, som menar att tanken om lycka och positivt tänkande som en teknik för att öka det egna välbefinnandet blir ett sätt att ignorera olika typer av orättvisor. Att bryta en lyckoförsegling handlar om att vägra vända sig bort från situationen. När jag lyssnade på studenter som vittnade om sexuella trakasserier så förändrade det min syn på universitetet för alltid – och folk kan ha ett motstånd mot det. Du vill bara upprätthålla det liv du lever, men när du möter andras lidande så går något sönder – och det kan vara smärtsamt. En lyckoförsegling är det vi gör för att slippa konfrontera våldet.

Kan det svåraste vara stunden precis innan den där brytningen sker?

– Det är jag säker på. Det handlar om att ta ett språng, och låta verkligheten drabba dig utan att veta vad som kommer sedan. Jag talar om begreppet ”snap”, när ditt band till omvärlden plötsligt brister. Det finns en stor sårbarhet i detta.

Kan det också vara befriande?

– Absolut. Och ibland väljer du inte ens själv tillfället. Du kanske bara lever på, men utsätts plötsligt för rasism inför hur din kropp ser ut. Din blotta existens gör dig till en glädjedödare.

I en understreckare i Svenska dagbladet (10/5) skriver genusvetaren Ulrika Dahl om det motsägelsefulla i att Sara Ahmed är så hyllad av vita feminister i Sverige ”när hennes vithetskritik är så (befogat) hård”. Jag frågar om det.

– Jag misstänker att den feministiska glädjedödaren är en pedagogisk figur, många feminister kan nog relatera till henne. Själva ordet ”feminist” bär ju med sig ett arv av att vara emot glädje, att vara emot själva livet. Men figuren har också en funktion inom feminismen, där den ”arga svarta kvinnan” blir den som förstör feministisk enighet och lycka – vissa människor blir helt enkelt ett störningsmoment inom den vita feminismen som institution. På så sätt blir glädjedödaren som figur både en samlande och en splittrande punkt.

Men tror du att det är möjligt för en vit feminist att vara en verklig, antirasistisk allierad?

– Det tror jag. Men det finns något problematiskt i den här identiteten som god antirasist, där människor närmast tror att de kan komma förbi sin vithet genom allianser. I Australien finns till exempel en uppfattning om att du kan komma över historiens koloniala våld genom att bara vara medveten om rasismen, att det ger dig en särställning. Det kan bli väldigt självupptaget, och den versionen av att vara en allierad fungerar inte. Men jag har också arbetat med vita feminister som har använt sina privilegier för att utföra verkligt politiskt arbete, och inte varit så upptagna med sin egen identitet som antirasister. Det handlar om var du väljer att lägga din tid och din energi, och det arbetet kan gör stor skillnad.

Rakt igenom boken ”Att leva feministiskt” löper täta relationer till författare som Toni Morrison, George Eliot – och Virginia Woolf, där romanen ”Mrs Dalloway” från 1925 intar en särställning.

– Jag tror att många av oss har böcker som följer oss genom livet, som litterära följeslagare. Det finns en laddning i ”Mrs Dalloway”, som hänger ihop med att vi får veta så lite om vad som tynger henne. Det är den modernistiska formens blick, där Mrs Dalloway går genom London, och en klarsyn uppstår. Det fångar mycket av den politiska process kring feministiskt medvetande som jag diskuterar, och Woolf beskriver det så vackert.

Vad fyller skönlitteraturen för funktion i ditt feministiska skrivande?

– Jag levde hela min uppväxt begravd i böcker, skönlitteraturen och andra människors historier var verkligen en livlina för mig. Och jag drogs ofta till berättelser som skildrade orädda flickor, bråkmakare som egentligen var för stora för sina intriger och nästan ville lämna boksidorna – det blev ett slags kamratskap med dem. Och skönlitteraturen har alltid varit viktig för feminismen, den är ett sätt att arrangera om världen.

Sara Ahmed. Född: 1969 i Salford,

Sara Ahmed.

Född: 1969 i Salford, England. Uppvuxen i Australien.

Bakgrund: Fram till 2016 professor i Race and Cultural studies vid Goldsmiths College, London. Har gett ut böcker som ”The cultural politics of emotion” (2004), ”Queer phenomenology” (2006) och ”The promise of happiness” (2010). På svenska finns sedan tidigare ”Vithetens hegemoni” (2011, Tankekraft)

Aktuell: Med boken ”Att leva feministiskt” (Tankekraft).