Och den nominerade är: Alexander Mørk-Eidem. Intervjuserien med kandidater till DN:s Kulturpris avslutas i dag med teaterregissören ­Alexander Mørk-Eidem. Ingrid Carlberg har träffat Stadsteaterns stjärnskott, som lyckats frälsa både publik och kritiker med sin samtidsdoftande version av Anton Tjechovs "Tre systrar".

Det är byggdag på Stadsteatern i Stockholm. Regissören Alexander Mørk-Eidem går direkt från dagislämningen i Vasastan till Stora scenen. Med ytterkläderna på stegar han ivrigt upp de nya avstånden.

- Det ska vara två meter här!

Ett ihärdigt publiktryck har gjort att hans kritikerrosade föreställning av Tjechovs "Tre systrar" nu flyttas hit från den betydligt mind­re Klarascenen. Det blir en utmanande nystart, konstaterar Alexander. Större rum. Annan atmosfär.

Hans blick fastnar på den nya tegelväggen.

- Är den inte lite för rosa?

Scenografen och ständige parhästen Erlend Birkeland nickar eftertänksamt.

- Vi får nog lasera den.

- Utbudet av fejkade tegelväggar är inte längre vad det borde vara, säger Alexander och skrattar.

I teaterverkstaden ett stenkast bort bygger snickarna en jättevägg av högtalarkuber. Den ska rama in Alexander Mørk-Eidems rockiga dramatisering av "De tre musketörerna ", som har premiär i februari. "Hårdrocksriggen" har Alexander och Erlend lekt fram med byggklossar - för att få den rätta ostädade looken.

- Jag är alltid väldigt engagerad i scenografin, förklarar Alexander, när vi lämnat bygglarmet för tystnaden i en för dagen övergiven repetitionslokal.

- För mig är rummet lika viktigt som texten när jag jobbar med en pjäs. Jag vill att mina föreställningar ska kännas så självklara i scenografin att inget står i vägen för upplevelsen av vad som händer på scen. Ibland börjar faktiskt allt i en idé om ett rum.

"Tre systrar" har nu spelats för utsålda hus över femtio gånger sedan premiären i september och publikanstormningen verkar hålla i sig under våren. Idén till den uppsättningen föddes dock inte i bilden av ett rum utan i den nors­ke regissörens personliga kärlek till pjäsen.

- "Tre systrar" är så rik. Det är så många människor på scen, men varje liten roll får växa till hela karaktärer. Ingen är värd något utan de andra. "Tre systrar" är nästan symfonisk med alla dessa röster som mixar sig i varandra och motsäger varandra och som tillsammans är själva verket. Men för mig betyder det musikaliska inslaget inte att den ska få den sakrala framtoning, som många ger den.

- Sen är det något sympatiskt med Tjechovs moral, hans avsaknad av pekpinnar. Han visar att det är rätt problematiskt att leva utan att komma med några lättköpta lösningar, säger Alexander Mørk-Eidem.

Han har valt att placera Tjechovs klassiska drama från 1901 i ett slags svenskt sextio-sjuttiotal. Systrarna bor i en norrländsk regementsstad, som kunde vara Boden eller Sollefteå, och de tjatar om sin längtan till Stockholm, inte Moskva. Namnsdagsfesten är en studentmottagning och citaten från ryska ordspråk och visor har bytts ut mot svenska tänkbara motsvarigheter.

Alexander stoppar in ett synnerligen svenskt snus. Han förklarar att han velat skapa ett slags fiktiv Sverigekänsla för att komma närmare sin svenska publik, för att tvätta bort den distanserande ryska exotismen. Men han betonar att det fortfarande är fiktion och inget verkligt Sjuttiotals-Sverige.

Har det någon betydelse för dina svenska tolkningar att du är från Norge?

- Ja, jag tror faktiskt det, att jag är invandrare sedan fem år tillbaka. Som norrman känner jag förstås Sverige ganska väl, men från utsidan. Det är nog lättare att utmana de nationella klyschorna och använda sig av dem om man inte levt i dem själv. Det blir liksom på låtsas hela grejen.

- Häromåret placerade jag Shake­speares "En midsommarnattsdröm" i en svensk folkpark och förde in dans kring midsommarstången, som är okända företeelser för mig. Men jag hade nog aldrig börjat en Tjechovpjäs i Norge med ett syttende mai-firande. Det hade varit omöjligt, för det ligger för nära.

Han är son till arbeiderpartipolitikern Bjarne Mørk-Eidem, läraren som var fiskeriminister i Norge på åttiotalet. Mamma Erna var också lärare och familjen bodde i Oslos södra förorter. Alexander berättar att han läste "psykotiskt mycket" som barn, att han kunde frakta hem tjugo trettio böcker i veckan på pulka från biblioteket. Där­ibland samtliga Alexandre Dumas romaner om musketörerna.

Men teatern? Han minns med skräck högstadiets skolbesök på förstelnade pompösa Ibsenuppsättningar, lidandet under "tre timmar tydlig textbehandling".

- Man ska inte utsätta ungdomar för sådant. Då kommer de flesta aldrig tillbaka till teatern, fastslår Alexander.

- Jag tycker teatern är alldeles för dålig på att utmana konventionerna. Det kan ibland kännas väldigt gammalmodigt och oangeläget om man gör saker på samma sätt bara för att det har varit så i hundra år. Konventioner är inte fel i sig, man måste bara våga ifrågasätta dem.

- Teater är alltid samtidskonst, oavsett om förlagan är hundra år gammal eller ej. Styrkan i teatern ligger ju i att den bara kan upplevas här och nu. När sista föreställningen är slut finns inget kvar. Därför måste man upptäcka en pjäs på nytt varje gång och ställa sig frågan hur den ska göras i dag för att tas på allvar. Teater som är stel och död är det värsta som finns, men teater som lever är det allra bästa.

Studentrevyerna på gymnasiet väckte skådespelardrömmar hos Alexander Mørk-Eidem. Men efter tre nobbade ansökningar till norska scenskolan gav han upp och prövade till regilinjen i stället, för den då nyrekryterade teaterprofessorn Irina Malotsjevskaja. Han kom in som en av fyra elever i en norsk nysatsning på teaterregi, som låtit tala om sig.

Alexander talar om en kulturchock och beskriver hur Irina Malotsjevskaja förändrade hans liv. Hon har nu medverkat till att en ny generation norska regissörer kommit fram, som inte bara har nya tankar utan också besitter gedigen hantverksmässig skolning.

- Jag är uppvuxen i en rätt ironisk tidsålder, där man glider lite vid sidan av och tycker att det som är något ska vara roligt. Så kom hon där med sin pondus och hävdade att konsten, livet och kärleken existerar och att man måste jobba för det. Att det inte bara är skämt och klacksparkar. Att man måste göra något fullt och helt och starkt. Att man måste offra allt och jobba stenhårt för att göra någon skillnad.

- Där väcktes min arbetsvilja och min fokusering.

Hur kom det sig att du hamnade just i Sverige?
- Jag blev kär. Så enkelt var det.

För åtta år sedan sökte Alexander en utländsk skådespelers­ka till rollen som Hippolita i en norsk uppsättning av "En midsommarnattsdröm". Han fick tips om svenska Helena af Sandeberg, som nappade. Sedan dess är de ett par, numera gifta. Med jobb på Stockholms stadsteater och med en treårig son som talar svenska börjar även Alexander snart känna sig som svensk, säger han.

I den svenska teatervärlden har Alexander Mørk-Eidem förknippats med klassiker efter framgångarna med bland annat "En midsommarnattsdröm", "Hedda Gabler" och nu "Tre systrar". En ren tillfällighet, påpekar han själv och säger att han i Norge är lika känd för att sätta upp samtida, moderna texter.

- Jag gillar egentligen att varva olika saker, eftersom jag snabbt blir trött på det jag håller på med. Varannan ny, varannan gammal, varannan rolig, varannan sorglig, varannan lågmäld, varannan spexig. Ungefär. Även om det också finns mycket som hamnar mitt emellan.

Du får beröm för den starka närvaron och laddningen på scen i dina föreställningar. Har du några särskilda knep?
- Knep vet jag inte, men jag går aldrig in i en repetition med ett färdigformulerat svar på frågan vad en pjäs handlar om, som jag tvingar på ensemblen. Det är lät­tare att få fram ett levande uttryck om man låter tolkningen av pjäsen växa fram ur det som händer mellan människor i repetitionssalen.

- Och du måste skriva att jag är noll värd utan duktiga skådespelare.