Stadsteaterns höst går i allvarets tecken. När man firar femtio år blir det samhällskritik, framtidsdystopi och politisk tragedi. ”Som 50-åring har man ett sympatiskt självförtroende”, säger den drygt 50-årige teaterchefen Benny Fredriksson.
På framsidan av höstens tidning blickar en vitsminkad Helen Sjöholm trött mot oss. Bakom henne finns den oändliga rymden. ”Aniara” är den föreställning som bäst sammanfattar hösten, säger teaterdirektören Benny Fredriksson.
– Den handlar om något som jag längtar efter i dag: att våga behandla de stora frågorna. Det som bland annat Shakespeare eller Dostojevski gjorde. De undersökte människans existens.
Vad är 2010 med höstens repertoar?
– Det finns ett allvar som definierar hösten. Vi befinner oss i en brytningstid där vi har olika val i världen. ”Aniara” skrevs under en tid när man funderade på att utveckla en svensk atombomb. Martinson skrev om vad som skulle hända när vi inte kunde leva på jorden längre efter atombombsolyckan. Även pjäsen ”Moskva 7 oktober”, baserad på den mördade journalisten Anna Politkovskajas liv, och ”Kvinna klädd i solen”, om det politiska spelet, är tunga samtidshistorier.
Under de nästan tio år som Benny Fredriksson varit konstnärlig ledare för Stadsteatern har genusfrågor diskuterats mycket. Både han och Dramatens förre chef Staffan Waldemar-Holm har kritiserats för att mest sätta upp pjäser skrivna och regisserade av män. Höstens premiärer har en påtagligt jämn könsfördelning vad det gäller manusförfattare och regissörer.
– Jag räknar för mig själv, säger Fredriksson. Diskussionen om kvotering har varit bra. Det finns ett ”bör” som är nyttigt att ha med sig.
Även Stadsteaterns scen c/o för barn och unga i Skärholmen jubilerar. Den firar ett år med att sätta upp bland annat ”Som i spegeln” om identitet och ”Från Ö” om ungdom och kön. Fredriksson nämner den konstnärliga ledaren i Skärholmen, Carolina Frände, som en rekrytering och satsning han är nöjd med.
Hur ser dagens teaterklimat ut?
– Det finns en väntan på något i dag. Jag har känt att det finns ett famlande både i Sverige och utomlands. Ingen vågar riktigt, det finns ingen riktning. Jag tror att individualiseringen skapar en otydlighet eftersom vi skaver oss så mycket mot varandra. Men komplicerar vi för mycket tappar vi riktningen och det blir viljelöst. Jag vill vara tydlig och har en allvarlig riktning. Det betyder inte att vi inte kan vara lättsamma också.