Teatern, som har all anledning att känna sig politiskt hotad i och med den senaste tidens sparsignaler, har svarat med ett år utan motstycke.
Allt är plötsligt i rörelse. Oväntade möten sker, dörrar öppnas, ensembler flyttar omkring. Suzanne Osten och Unga Klara, liksom delar av Teater Tribunalen, dyker upp i Göteborg, Dramaten släpper in en frigrupp från Malmö och gör barnteaterscen av Elverket, Stockholms stadsteater inrättar performancescen, Uppsala sticker upp i eliten. Malmö och Helsingborg (under nya chefen Karl Dunér) andas morgonluft. Lägg också till Spetsprojektet, samarbetet mellan Riksteatern, Östgötateatern och Länsteatern i Örebro, som har introducerat bortlömd kvinnlig dramatik, och som i år avslutats med ”Nära livet” av Ulla Isaksson, i utmärkt regi av Jenny Andreasson som gett projektet dess profil. (Detta är för övrigt årets tredje teaterpjäs byggd på en Bergmanfilm, det lär komma fler.)
Kanhända har Skuggutredningen och hela mobiliseringen mot regeringens kulturutredning skapat nya kontaktytor. När politikerna i sin skrivning hoppade över ord som konstnärlig kvalitet och frihet, och ersatte dem med vinst- och bonustänkande, anade de kanske inte (en välvillig tolkning) hur långt ifrån teaterns verkliga frågor de befann sig.
För teatern stod ju, tack vare bland annat Vanja Hermeles undersökande pamfletter om bristen på genusperspektiv i kulturlivet, mitt uppe i en egen diskussion om vad kvalitet är: en fast värdeskala, hållbar genom århundraden och byggd kring vita manliga konstnärsgiganter och deras världsbild – eller ett rörligt, levande begrepp, som varierar i samspel med det samhälle teatern beskriver och interagerar med?
2009 har gett fantastiska exempel på det senare. Stockholms stadsteaters ”De tre musketörerna”: rockkonsert, äventyrsroman och skådespelerifest, allt i en enda mästerlig genrekollaps. ”Vi som är hundra” av Jonas Hassen Khemiri på Göteborgs stadsteater, ”en kvinnlig Matrix”, skrev Mikael Löfgren här i DN. Backateaterns ömtåligt coola ”Gangs of Gothenburg” , Tribunalens politiska eruptioner i ”Svejk”, Unga Klaras barndomslek ”Tröstar jag dig nu?”, finalen som Stadsteaterscen.
Allt inspirerat, ingenting lika. Konstnärlig kvalitet är svårfångad som eld, luft och vatten – ett element snarare än en byggsats. Så hur uppstår den?
Man släpper in, skapar möten. Dramatens Bergmanfestival gav publiken holländska Toneelgroeps ”Viskningar och rop”, musikteatermästaren Heiner Goebbels ”Eraritjaritjaka”, och teatern inspiration. Uppsala Stadsteater startade Tupp, årlig performancefestival. C/O-scenen på Stockholms stadsteater lyckades på en höst, med hjälp av Linda Zachrissons säkra väderkorn, etablera sig som ett fönster mot världen.
Man öppnar de vattentäta skotten mellan institutioner och fria grupper. I Malmö samarbetade Stadsteatern och Teatr Weimar kring föreställningen ”Förbannelser”. Riksteatern mötte över nationsgränsen de finländska teatergrupperna Viirus/Blaue Frau, i den hiskeligt roliga ”Jag är din flickvän nu” efter Nina Hemmingsons och Liv Strömquists tecknade serier. På Uppsala stadsteater gjorde radarparet från Malmös Teater Terrier, Dennis Magnusson och Dennis Sandin, Norénsatir med hög igenkänningsfaktor i ”7:3 Återbesöket”.
Och man är, allt oftare, kvinna. Faktiskt. I tillbakablicken över 2009 måste man inte leta efter kvinnor som har spelat roll. De finns där mer än vanligt, gynnade, tror jag, av alltings rörlighet. Marie-Louise Ekman, ännu ny som Dramatenchef, har lagt en försiktig repertoar men Lejonkulan som avantgardescen visar tecken på att bli intressant, och Elverket under Agneta Ehrensvärd ger för första gången Nationalscenen en barnteater som kan driva på den konstnärliga utvecklingen. Deras ”Askungen” är ett blåsväder av känslor mellan barn och deras nätt och jämnt ”goda nog-föräldrar”, i lysande regi av Malin Stenberg.
Man behöver inte vara ung heller. I erfarna Gunnel Lindbloms regi blev Jon Fosses ”Flicka i gul regnjacka” en av Dramatens bästa. Andra namn för året är Monica Wilderot i ”Nära livet” på SÖtgötateatern, en egensinnig skådespelerska som betytt mycket för hela Spetsprojektet. Eller Shima Niavarani, unik komedi-tragedienn i Farnaz Arbabis drottning Kristina-variation ”Kristina” på Uppsala stadsteater. Teatr Weimars Christina Ouzounidis är dramatikern för året, hennes ”Heterofil” kommer snart på Stockholmsgästspel.
Sist och slutligen: Man skapar ett klimat, i politik och medier, där teatern uppmärksammas för vad den gör: vilka bilder den ger, vilka frågor den ställer, hur den inspirerar och förlöser våra tankar och känslor, vilket samtal den för om vår värld och våra medmänniskor. I stället för att peka ut den som snyltare på offentliga medel, tiggare och trashank. Självförtroende och känslan av att vara lyssnad på hör till kreativitetens nödvändiga förutsättningar.