Pjäsen ”Backstage” är nästan roligt dålig utanför den värld som är Ulf Lundell och hans beundrare, men det är väl det jag måste förstå: den världen är så stor, fixerad och kärleksfull att vanliga parametrar sätts ur spel.

Det vill säga, i detta intra-ulf­lundell-perspektiv, är det inte alls konstigt att hans pjässamling ”Sex pjäser” har fått ett slags tålmodigt, varmhjärtat kritiska, i grunden helst av allt förlåtande, recensioner. Trots att pjäserna är bitvis hopplösa. Språket i dem påminner om titlarna på socialrealistiska ungdomsböcker från 70-talet, så som ”Vart ska du gå? Ut.” samt mina absoluta favorittitlar från denna era ”Äh lägg av, säger Steffe” och ”Okej, säger Steffe”.

Av samma skäl är det helt naturligt att Moment väljer att sätta upp ”Backstage”. Man kan inte få för sig att iscensätta denna text bara med nyhetsvärde och extra biljettförsäljning i åtanke. Jag skulle tro att Moment och regissören Pontus Stenshäll har drivits av ren kärlek.

Detta ger en fin metainramning till själva dramat, som handlar om ett besatt fan som tar sig in i logen hos den åldrande rockstjärnan Carl, som fått en attack av spleen och brutit mitt under en spelning. Allt går liksom ihop i ett slags gränslös fankultur. Den gestaltas på scen, och den finns där också om man tittar utifrån på själva idén att sätta upp pjäsen. Det känns lite som att vara inbjuden sociolog på ett ”Sagan om ringen”-konvent.

Pontus Stenshäll spelar rockern Carl med en allmän autenticitet; lite brötig, lite charmig, nästan oförmögen till dialog och med känslan av att ett luftriff kan spritta ur fingrarna vilken sekund som helst. Älskarinnan Ingrid (Eva Rexed) dyker upp, bland annat för att berätta att hon blivit steril efter en abort hon gjorde under deras relation.

Man skulle kunna tänka att Carl är en Scrooge som blir hemsökt av ett kvinnospöke från förr, och påmind om hur han förbrukat liv och människor. Jag tänker nog mer att hennes förstörda fortplantnings­organ är ännu en manlig författares behov av att påminna om mandomens oerhörda inflytande, fastän gömt under ett tunt lager av skuld och deltagande.

Moment har försökt göra något av Ingrid-figuren, men med så få repliker och en så övertydlig funktion (offer för männen och homosocialiteten, hon blir också sparkad i magen av fanet Tommy) har Eva Rexed ingen tacksam uppgift. Medan Carl och Tommy illustrerar konstnär-publik-dilemmat, halvsitter hon tyst med smärtridet ansikte under en stor del av föreställningen. Sedan sätter hon sig vid en liten synt och visksjunger, bland annat Niklas Strömstedts ”Sista morgonen”. Till slut spyr hon blod. Vad ska jag säga.

Jo, men jag kan ändå säga att Moment lyckas med en villkorlig frigivning av den skrivna texten, genom strykningar och känsla för materialet. Ett idéinnehåll anas; om vad det är att förlora rätten till sitt eget konstnärskap. Ludde Hagberg som besatte Tommy blir en levande och rolig kontrast i sin praktiska prasseljacka, där han kommer från folket och vill ha ett innerligt liv levererat av kulturproducenten.