Mässingsskylten sitter kvar på en dörr i ett skumt hörn av Dramatens korridorer: ”regissör Ingmar Bergman”. Hans ande fläktar längs väggarna och hans själ svävar under de pampiga målningarna i taket. Ingen vill ha det annorlunda.
Nu sätts hans pjäser upp i förnyad version. ”Scener ur ett äktenskap” har redan haft premiär och tagits emot som svidande aktuell, medan ”Höstsonaten” går upp i november med höga förväntningar. Båda dramerna har spelats världen över, men aldrig tidigare i Sverige. Kanske krävdes det att giganten själv gick ur tiden för att hemmakollegerna skulle våga sätta sitt avtryck på hans verk. Heligheten omkring Ingmar Bergman är högst reell. Det kräver sitt mod att göra en egen variant av det som var hans.
Marie Göranzon har en av de bärande rollerna i ”Höstsonaten”, hon spelar den framgångsrika konsertpianisten Charlotte som kommer hem och möter sina döttrar i en stark uppgörelse. Det var 45 år sedan Göranzon hade sitt första möte med Bergman.
– Han var min lärare på Dramatens elevskola, varje onsdag mellan 8 och 12 hade han ett ämne som hette teater där vi diskuterade förutsättningslöst. Han sa alltid: ”Det finns bara en sak som är viktig och det är skådespelaren”, berättar Marie Göranzon över en hälsotallrik och ett glas ramlösa på Hotel Diplomat.
Repetitionerna inför ”Höstsonaten” har inte börjat, men hon har gott och väl lärt känna manuset.
– Jag hade stor respekt för honom och såg honom som en snäll farbror. ”Snäll” är ett ord som inte många använt om Bergman. Sedan var det väl någon som kom för sent någon gång och då fick man se andra sidor. Men jag var aldrig rädd för honom.
Livia Millhagen klär om till Marianne i ”Scener ur ett äktenskap” flera kvällar i veckan, vi träffas i hennes loge där en trött pelargon vilar i fönsternischen. Millhagen är ny inför Bergman och spelar för första gången något han skrivit.
– Jag har väl i stunder kunnat känna – vem är jag att klampa in i det här? Eftersom jag aldrig har jobbat med honom. Och det var lite besvärligt i början, när alla påpekade att det var ett självmordsprojekt och att pjäsen har gjorts så perfekt av Liv och Erland (Ullmann och Josephson som spelade i tv-versionen). Men det har aldrig varit ett problem i själva arbetet.
Det är inte bara Bergman själv som avtecknar sig i sina manus, även Bergmans skådespelare gör det. Om hans texter ska kunna utvecklas på scenen, så måste publiken släppa in nya ansikten i kända karaktärer.
– Jag tittade på serien innan vi började repetitionerna, men sedan blev jag väldigt försiktig. Det tog lång tid att tvätta bort det norska uttalet, det klingade i mig i flera månader, säger Livia Millhagen som med tiden hittat sin egen ton.
Både ”Scener ur ett äktenskap” och ”Höstsonaten” är ursprungligen filmer, som omarbetats för scenen. Bergman själv satte bara undantagsvis upp sina egna texter, hellre valde han klassiker. En av de större publikframgångarna, om än mer splittrat mottagen bland kritikerna, var ”Fröken Julie” från 1985. Marie Göranzon spelade Julie mot Peter Stormare som gjorde Jean.
– Bergman sa: ”Du är jävligt bra, men du ska vara försiktig med en sak.” Han kallade det för ”den Göranzonska allmänningen” och det betydde att jag snabbt hittade ett uttryck och sedan stannade i det. Nu tänker jag på det varje gång jag spelar, men just då blev jag så förbannad att jag hade kunnat slå ihjäl honom.
Beskrivningen visar vad Göranzon menar var Bergmans styrka som regissör. Han såg var och en. Han vågade kritisera, utan nåd men med en stor ömsinthet och förmåga att fånga upp den som blev ledsen. Och med en tro på att skådespelaren kunde utvecklas till det bättre.
– Allt man fick med sig av honom kanske inte märktes i just den föreställningen, men förr eller senare föll polletten ned, det tror jag att alla som jobbat med honom känner. Jag anser att det hände något med mig där för 25 år sedan, något som jag bär med mig i byxfickan och har enorm glädje av i dag, fortsätter Marie Göranzon.
Livia Millhagen missade personregin, men får i stället glädja sig åt Bergmans texter. Hon talar om precisa repliker där inte ett ord är överflödigt och hur hon ännu, efter sex månader, inte tröttnat på att höra orden hon upprepar dagligen.
– Man pratar lite vardagligt och så plötsligt spricker det upp någonstans. Om man är uppmärksam som skådespelare så finns framåtrörelsen där, det är inget man behöver dra i gång med ren muskelstyrka, säger Millhagen.
Publikreaktionerna visar aktualiteten och Livia Millhagen uppskattar det fria förhållningssättet till scenografin som får föreställningen att utvecklas och avvika från tv-serien. En frihet som hon tror är sund för pjäsens överlevnad.
– Sufflösen hörde någon bakom sig som suckade ”Jaha, hur ska vi göra när vi kommer hem då?” efter föreställningen. Man går inte fri, Bergman kommer åt något och berör, säger hon.
För Livia Millhagen tändes kärleken till Bergman med filmen ”Fanny och Alexander”. Hon såg den första gången när hon var tolv år. Skådespeleriet har inspirerat henne och karaktärerna påverkat också på det privata planet. Kvinnorollerna är de som följer henne.
Marie Göranzon känner på samma sätt:
– Han var ju en kvinnokarl, väldigt intresserad av kvinnan. Jag tycker aldrig att hans manliga porträtt var så där roliga eller speciella. Han var väl inte speciellt nyfiken på karlar helt enkelt, säger hon.
”Höstsonaten”. Premiär: Dramaten 14/11