Birgit Nilssons dröm får sitt pris

- Finns de i guld?
- Nej, bara i svart.

Nina Bunschi skrynklar sin panna. Hon är ansvarig för gästarrangemangen inför The Birgit Nilsson Prize, ett mini-Nobelevenemang med kunglig glans över prisutdelning och galamiddag. Tillika världens största musikpris mätt i dollar. Närmare bestämt en miljon dollar, 7,2 miljoner svenska kronor. Det är vad operasångaren och tenoren Plácido Domingo kommer att ta emot när priset på tisdag delas ut för första gången.

Men nu står Nina Bunschi i den ekande tomma Blå Hallen i Stadshuset, 28 dagar innan de 450 gästerna ska bänka sig just här, och tittar på ett par avspärrningsstolpar. Bandet mellan dem är svart. Nina vill ha det i guld.

Hon suckar och antecknar i sitt medhavda rutade block.

Den lilla gruppen på fem personer går vidare, upp för paradtrappan. Solen gassar septemberintensivt genom fönstren. Nina Bunschi har en liten gnistrande sten i ena näsvingen som då och då fångar upp solstrålarna.

- Går det att få levande ljus på balustradkanten här uppe, undrar hon.

- Nej, svarar Lars Ahlström, projektansvarig för upplåtelseverksamheten på Stadshuset. Om folk lutar sig mot räcket faller ljusen ner. På dem som står under, förtydligar han.

Nina Bunschi antecknar igen. Hon är hemmahörande i Schweiz på konsultföretaget Farner Consulting Ltd och här på uppdrag av Rutbert Reisch. Han är överkucku, ordförande i The Birgit Nilsson Foundation, och kan tituleras såväl professor som doktor. Han är den som har det slutgiltiga ordet vad gäller....ja, allt. Från ekonomi till ljussättning. Hans ande svävar över alla besluts som tas. Den ängsligt återkommande frågan är: Vad tycker Mr Reisch om detta?

Den lilla truppen som är i Stadshuset för att gå igenom alla detaljer inför galamiddagen, består förutom Nina Bunschi och Lars Ahlström av pressansvarige Hannes Hultcrantz och Johanna Westin från svenska Prat PR samt floristen Sofie Danielsson. Den sistnämnda förespråkar höga blommor på middagsborden. Då kan gästerna prata med varandra under blomklasarna.

- Blommorna får inte isolera gästerna från varandra, påpekar Nina Bunschi. Hon vill gärna ha bambu vid ingången. Sofie Danielsson skakar på huvudet, enhetligt måste det vara. Blåa blommor blir det – riddarsporrar och hortensior – en färg vald med omsorg efter ett rollfoto på Birgit Nilsson där hon bär en blå klänning och blå ögonskugga.

Uppe i salen Tre Kronor är det tänkt att kungaparet ska inta en VIP-cocktail (champagne) före middagen med ett mindre antal utvalda gäster. Från en säker källa utanför det närvarande sällskapet har DN dock hört att kungen föredrar whisky framför champagne och att drottningen hellre smuttar på en campari med juice som aperitif än bubbelvin.

Men här diskuteras nu om VIP-gästerna ska få påfyllning eller ej? Nja, endast om så efterfrågas.

Nina Bunschi granskar kritiskt lokalen. Sneglar istället lustfyllt in mot Prinsens galleri. Lars Ahlström avråder. För stort för så få gäster.

- Ja, ja och de tas bort, säger Lars Ahlström lugnande när Nina Bunschi nyper i de antika soffornas tygöverdrag.

Att hyra Blå hallen eller salen Tre Kronor kostar 52000 kronor. 98000 om man tar båda. Är kungafamiljen gäster blir hyran för Tre Kronor gratis. Men hugade privatpersoner kan inte hyra Stadshuset; endast företag och organisationer.

På väg ner för att träffa cateringpersonalen berättar Hannes Hultcrantz att han kvällen innan provätit galamenyn. Den är skapad av kökschefen Gunnar Eriksson och tanken var att på tallriken kombinera något spanskt (Domingo kommer från Spanien) med något svenskt. Resultatet blev svensk höstmeny med spanska viner. Och förstås en dessert.

- Det var glass med någon sorts körbärssorbé... säger Hannes Hultcrantz trevande och tillägger mer bestämt: Det såg ut som ett kvinnobröst.

- Maräng och grädde, slår Lindha Jansson femton minuter senare fast. Hon är festvåningschef och tillsammans med Inger Hellqvist, projektkoordinator, som också anslutit sig till sällskapet, vet hon exakt var, när och hur lång tid serveringen kommer att ta.

- Att servera förrätten? Sju minuter! För gästerna att äta den? Sexton minuter!

Nina Bunschi antecknar i sitt block. Hon tar fram skissen över Blå Hallen där rad efter rad av runda bord är inritade.

- Det går inte, säger Inger Hellqvist bestämt. Så många runda bord får inte plats. Fyrkantiga är däremot okej, eller blanda.

- Nej, svarar Nina Bunschi avvärjande. It´s horrible.

Hon suckar igen.

- Och stolsöverdragen?

Inger Hellqvíst försvinner in i ett rum och kommer tillbaka med fem färgvarianter. Ett vackert lindblomsgrönt i duschess granskas.

- Jag tycker den är okej men jag vet en som inte gör det, säger Nina.

- Vem då, undrar Hannes Hultcrantz.

- Mr Reisch.

Nina Bunschi skriver med stora bokstäver i sitt block: Chair covers.

- Och servietterna? Hur bryts de?

- Solfjädern, säger Lindha och ler och en nöjd stämning sänker sig för en stund över sällskapet. Sedan händer något som närmast kan betraktas som ett klavertramp. Nina Bunschi meddelar att de inte vill ha något dessertparad i Blå Hallens trappa. Alltså ingen Nobelkopia.

En tryckande tystnad uppstår.

- Men dessertparaden ä r Stadshuset. Gästerna kommer att fråga efter den, säger till sist Lindha Jansson.

Nina Bunschi retirerar och ber att få återkomma i ärendet. Alla vet vad det innebär: Mr Reisch.

Rutbert Reisch har en policy: går något fel kring prisutdelningsceremonin och efterföljande galamiddag så är det han, och ingen annan, som är ansvarig. Därför vill han ha järnkoll. Därför har han också en åsikt om färgen på stol-överdragen i Blå Hallen.

- Jag vill bara ha de gröna om ljussättningen kan få dem att se vita ut och det går inte för de är gräsgröna. De ser ut som babybajs! Och vi vill ha en snygg enhetlig stil, säger han när jag når honom i Wien för en timmes telefonintervju.

Hans idoga arbete i Birgit Nilssons stiftelse ser han som ett sätt att säga tack till sångerskan.

- Hon var en gudinna och jag är bara en som beundrade henne.

Rutbert Reisch hörde Birgit Nilsson sjunga första gången 1965 i Turandot och blev ”som bortsvept” av hennes röst. Den som beskrivits som en blandning av silver och stål; kraftfull och klar och framförd med stor musikalitet och energi. Själv beskriver hon i sina memoarer ”La Nilsson” känslan när rösten bär mer jordnära: ”jag kunde bara att öppna spjället och ösa på”.

- Som sångerska var hon ett fenomen. Men hon var aldrig nöjd med sig själv. Varje roll, även om hon gjort den tidigare, gav hon en ny touch. Hon var trogen tonsättarna och hade ingenting till övers för artister som marknadsförde musiken för lyfta fram sina egna egon.

Rutbert Reisch är fanset som blev god vän med sin idol. Tillsammans med andra som brukade lyssna på Birgit Nilsson från ståplatsläktaren på Staatsoper i Wien, samlade han in pengar och lät göra en ring. Den var i guld, graverad och föreställde Birgit i rollen som Isolde. Genom denna gåva ”förlovade” sig ståplatspubliken med sin favorit och hon inbjöd tre av dem, däribland Rutbert Reisch, till en lunch som tack.

- Resten är historia, säger han och berättar att de blev vänner. Hon bjöd honom flera gånger hem till barndomsgården i Svenstad i Skåne och hon sjöng också på hans bröllop.

Han betonar att de var vänner, inte nära vänner.

- Birgit var en mycket privat och reserverad person, känslig och varmhjärtad. Hon ville ha en viss respekt och distans och man kunde inte krypa under skinnet på henne.

Det var inte ett hugskott från Birgit Nilssons sida att utse Rutbert Reisch till ordförande i hennes stiftelse. Hans var tidigare ekonomiansvarig för Volkswagen.

- Prispengarna är avkastning på fonden. Vi rör inte kapitalet. Vi drabbades inte av den finansiella krisen utan drog oss ur aktiemarknaden i tid. Man kunde märka att en finansiell kris var på gång, säger han och tillägger: Det är bättre att förlora ett tillfälle än en massa pengar.

När Birgit Nilssons pris delas ut på tisdag går det till Plácido Domingo, operasångare av världsklass och en av de legendariska tre tenorerna (de andra två var Pavarotti och Carreras). Birgit Nilsson beskriver honom i superlativ i sina memoarer – ”en ”underbar sångare och eldig skådespelare” – och enligt Rutbert Reisch var det ingen tvekan om att Domingo var hennes val av förste pristagare.

- Vi diskuterade många namn och vilka hon tyckte höll måttet och 90 procent av dem hade den klass som är kvalificerande för priset, men hon bad mig att se till att Plácido Domingo fick det första priset. Hon skrev aldrig ner det men detta ville hon och jag verkställer endast hennes vilja.

Hans mardröm för tisdagens ceremoni är inte en dröm utan flera.

- Ohh God... you name it! Men låt mig säga så här: att vi kommit så här långt skulle glädja Birgit att veta... om hon kunde... kanske vet hon i alla fall.

Vid Birgit Nilssons grav på Västra Karups kyrkogård har någon satt tjugo rosa rosor. På kortet som hänger vid buketten står: ”Dear Birgit Nilsson with all my love” undertecknat L V.

Det blåser friskt denna dag i Skåne men ljungen som är planterad intill hennes vita gravsten vari det finns ett porträtt ingraverat, hukar inte. Graven är anslående, sticker ut bland de övriga. Här ligger också Birgits make, Bertil Niklasson, hennes mor Justina (som kunde vara nog så sträng mot sin i tonåren danssugna dotter) och far Nils (som ville att Birgit skulle bli bonde inte sångerska) begravda.

Fem minuters bilresa härifrån, i Svenstad, finns barndomshemmet. Det håller på att rustas upp och ska bli museum. Den tillhörande gamla ladugården ska bli café, logen utställningslokal med kläder, smycken, gåvor och annat från Birgits liv som världsstjärna, och drängstugan ska göras om till kontor.

- Birgit sparade på allt. Brev, flygbiljetter, ja, allt och Svenstad har stått ganska orört sedan hennes far Nils dog 1972. Birgit och hennes man bodde de sista åren i Kristianstad men åkte hit då och då och tittade till gården, berättar Birgitta Harmark, kusinbarn till Birgit och vd för stiftelsen Birgit Nilssons Minne AB.

Utanför ladugården står en svart-vit ko. I plast. I naturlig storlek.

- Den ställde Birgits man Bertil hit. Han hade också tankar på ett museum, men av enklare slag, säger Birgitta Harmark.

Sedan september är hon vd på heltid men hade hon anat att arbetet med stiftelsen var så ansvarsfullt så hade hon tackat nej.

- Med det är vår släktgård, någon måste ta hand om den, och det känns bra att få vara med och påverka,säger hon och medger att hon inte är någon operafantast men att arbetet med museet fått henne att lyssna på Birgit.

Det grävs och schaktas på tomten. En oxelhäck och några lindar har planterats bredvid stenmuren som Birgits far, Nils, en gång lade. Boningshuset är en låg brun träbyggnad. Inomhus har tiden stått stilla. 1970-tal, sammetsfåtöljer, väggfasta köksskåp, linoleummatta, en gladmönstrad vaxduk, kartonger och tavlor en masse uppställda runt väggarna. Tavlorna har två motiv: antingen föreställer de Birgit Nilsson eller gården.

I ett av rummen trängs Birgits scenkläder, glittriga konsertklänningar i kleinblått, guld, cerise och limegrönt, siden och chiffong, och praktfulla rollkostymer med broderade drakar, pärlor och långa dramatiska släp . Ett helt sångarliv på två klädstänger. På golvet nedanför står ett kaffefat med rosa råttgift.

- Men här hänger också hennes dansklänning från 40-talet, säger Birgitta Harmark och håller upp en tvärrandig klänning. Museet kommer att visa ”både ock”, Birgits enkla bakgrund på en välmående gård och vad det sedan blev.

Det är ett stort och digert material av efterlämnade saker som Birgitta Harmark har att gå igenom innan museet första del (själva föräldrahemmet) öppnar nästa år, i maj. Så digert att hon fått hjälp av två arkivarier och av Regionmuseet i Kristianstad. Men några okända hemliga sidor av Birgit Nilsson har hon inte funnit.

- Hon var en rejäl människa!

Handspriten står framme i Kungliga Operans personalingång i Stockholm och föreskrifter om svininfluensan sitter uppklistrade på glasdörren in till logerna. Det är tre veckor till prisceremonien och en ny duo från den schweiziska konsultagenturen Farner Consulting Ltd har landat för att diskutera evenemanget på Operan, och då särskilt hur de cirka 80 journalister från när och fjärran ska hanteras. Hur de ska ta sig från första raden till presskonferensen och därifrån till Guldfoajéns cocktail. Hannes Hultcrantz från Prat PR och Operans presschef Torbjörn Erik-sson möter upp.

Kvartetten rör sig fram och tillbaka i de vindlande korridorerna härledda av Eriksson. Operan rymmer 800 rum och tanken på att journalisterna kan gå vilse under prisutdelningskvällen är Jun Sarbachs, pr-chef för Farner, fasa. Han föreslår tydliga skyltar. Eller kanske hjälpguider eller varför inte visselpipor så man hör var de är.

- Vill ni höra historien om detta rum? undrar Torbjörn Eriksson när gruppen stiger in på Guldfoajéns knarrande intarsiagolven.

Schweizarna svarar artigt ja och förevisas bland annat en byst av Jenny Lind. Det råder en instängd gammaldags lukt i det guldigt inredda rummet och den enorma kristallkronan klirrar svagt när baletten repeterar ovanför.

Gruppen går tillbaka och stannar utanför solistfoajén. Jun Sarbach är inte riktigt nöjd.

- Kan vi sätta upp skyltar här? Som talar om vart journalisterna ska gå för att komma till presskonferensen?

- Jag vet inte om vi får klistra upp det här, svarar Torbjörn Eriksson och drar med handen mot väggen.

- Men spika upp det då? Jun skrattar.

Den avporträtterade operasångerskan Hjördis Schymberg som hänger inom glas och ram strax bredvid kan hålla sig för skratt.

Några dagar senare sammanstrålar Hannes Hultcrantz och Torbjörn Eriksson igen för ett nytt möte på Operan. Man har nämligen funnit en målning av Birgit Nilsson i ett av Operans förråd. Målningen som är från 1969 är en hybrid, ursprunget ett fotografi som målats över.

De bägge männen granskar målningen. Birgit bär en röd draperad klänning, hennes händer är knäppta och flertalet ordnar är fästade på hennes bröst.

- Jag vet inte, säger Hannes Hultcrantz. Det kan bli trångt. Kanske på presskonferensen i så fall...

Birgit Nilsson ser på honom med en Birgit-bestämd min över den rosamålade munnen.

- ... eller i entrén.

I röran av kartonger och möbler i Birgit Nilssons barndomshem i Svenstad utanför Båstad letar Birgitta Harmark fram en tavla som Birgit gjort. Den är broderad och föreställer gården. Den gård som det var tänkt att hon skulle ha stannat på; som bonde.

- Ingen i familjen trodde att hon skulle bli sångerska även om hon sjöng bra. Och absolut inte operasångerska. Det ansågs inte som något arbete. Det kunde man inte försörja sig på.

På tisdag den 13 oktober mottar Plácido Domingo 7,2 miljoner kronor som förste pristagare av The Birgit Nilsson Prize.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut