Aftonens stora ballad är ”You got there in the end”, ett ganska uppenbart försök från Björn Skifs att komma i närheten av sin sentida supersuccé ”Håll mitt hjärta”. Han sjunger som det anstår en mästersångare, det är full melodramsatsning och inte alls dumt.
Så fort den är slut startar i stället ett dieseldoftande bluesrockgroove och så kommer Lennie Norman in och sjunger ”När man är en glad pensionär”, med ny och satirisk text i ljuset av dagens alla vårdskandaler. Alla de självklara poängerna finns med.
Stämningen bryts, kan man säga. Men det är nu inte ovanligt för en Björn Skifs-show, han tycks älska att tvärt kasta sig mellan det känslosamma, det tjockrockiga, det showkoreograferade och det muntert tramsiga.
Kasten blir inte direkt färre när han nu gör show med den överraskande sparringpartnern Lennie Norman. De försöker i början av showen förklara vilken logik det finns bakom denna duo och den bygger på att de alltid har gjort samma saker samtidigt, om än inte tillsammans – bildat popband på 60-talet, gift sig, fått barn, till och med när ingen av dem gjorde lumpen var det samtidigt, höhö.
Vad de egentligen har artistiskt gemensamt går de dock inte in på, det tycks mer handla om att de har varit vänner länge. Och även om de mestadels showar ihop står det klart att deras profiler är rätt olika varann. Humormonologerna är det Lennie Norman som sköter, när det blir musik på allvar är det Björn Skifs som sjunger. Sen finns en bunt revymaterial där de möts i mitten.
Och det som sas i förväg om att showen skulle fokusera mer på musikanten Lennie Norman stämmer väl inte riktigt, även om allt börjar med att han spelar bas ensam på scenen och även om han senare spelar den svåra gitarrstämman i The Beatles ”Blackbird”.
Däremot stämmer det verkligen att det inte är en nostalgisk ”greatest hits”-show från Björn Skifs sida – enda örhänget från förr är ”Michelangelo” i en... eh, udda version vars detaljer inte ska avslöjas här. Annars sjunger han främst en handfull låtar från sitt hyllade fjolårsalbum ”Break the spell”.
Trots några gamla coverlåtar är avstampet således nutid. Mycket handlar om åldrande, ett ämne som kan vara svårt att göra riktigt fungerande humor av. Lennie Norman uppfattas som en bitter gammal gubbe när han i själva verket vill vara en arg ung man, minsann.
Särskilt klok på själva vänskapen blir man heller inte. I vad som nog ska vara ett centralnummer går de på varandra med allt hårdare kritik och förolämpningar, innan de på slutet ändå landar i att de är de bästa av vänner. Men varken gnabb eller gosande når någon alldeles övertygande intensitet.
Kanske borde de tramsa mer? Björn Skifs förtjusning när han får prova olika mössor och hattar i dialog med publiken är uppenbar. Liksom Lennie Normans när han får genomföra ett klädsamt katastrofalt trollerinummer.
Och när en signal ljuder måste båda ta på sig cyklop, som genast immar igen och får dem att låta lika genuint löjliga som de ser ut.
Fast en hel show av sådant vore förstås outhärdlig.