I början av oktober har Christina Ouzounidis monolog ”Agamemnons förbannelse” premiär på Malmö stadsteater. Den är redan färdigskriven sedan länge och just nu arbetar hon mest med föreställningen ”Naturen, vanorna, tiden, moralen” som hon både har skrivit och sätter upp på Teatr Weimar. Hon slipar på rytm och ljud och ord, alltid ord. Ouzounidis är besatt av språket.

– Dramatiken är bra på att undersöka utrymmet mellan det vi säger och det vi uttrycker på annat sätt, till exempel med rörelser och tonfall. Ofta motsäger utsagorna varandra och genom att visa det kan man gå till botten med uppsåtet bakom orden, säger hon och snurrar på ett radbandsliknande smycke.

Christina Ouzounidis är mycket noggrann med hur hon uttrycker sig och hur det uppfattas, så måste det bli när man hela tiden vänder upp och ned på meningarna för att hälla ur dem dess egentliga innebörd.

Som en av upphovsmännen bakom experimentella Teatr Weimar har Ouzounidis framför allt satt upp sina pjäser på egen scen, där hon kan bestämma premiär­datum och välja skådespelare efter eget huvud. En extrem lyx, säger hon själv. Förra årets ”Heterofil” fick mycket uppmärksamhet och valdes ut att delta på teaterbiennalen i Borås. Den aktuella ”Naturen, vanorna …” är tänkt att bli en tematisk uppföljare.

– Det handlar om makt, om hur man utgår från sina egna vanor och tankar för att bedöma resten av mänskligheten. Det är svårt att sätta fingret på det, men det har att göra med den där tendensen som inte minst många äldre vita heterosexuella män har i olika sammanhang. Det går i princip ut på att de tror att i samma stund som de börjar cykla på en gågata, så uppstår en cykelbana där.

Christina Ouzounidis talar om det ”språkliga våldet” som genomsyrar nästan allt hon skriver. Hon menar att man hela tiden tvingas godta en massa outtalade förutsättningar för att kunna kommunicera och att det är intressant att undersöka dem. Att på så sätt tydliggöra normer.

Hennes texter är ständigt ifrågasättande, ofta roliga men aldrig transportsträckor. Att se hennes dramer är att sitta i ett bubbel av aha-upplevelser och nya tankar, utan att kunna slödriva med i händelseförloppet.

– Jag tycker att det är helt ointressant att påstå saker, min ambition är att slå fast något som jag i nästa scen motsäger. Jag tror att det finns en poäng i att driva saker väldigt långt, för då tippar de över i något nytt.

Många av Ouzounidis uppsättningar har varit scenografiskt avskalade för att tillåta orden och ordens dolda avsikter att vara huvudpersoner. Den form av teater som betonar texten kan i stället leda till andra utsvävningar. På Teatr Weimar samarbetar man med ljudkonstnärer och poeter. Pjäsen ”Heterofil” har blivit hörspel och går att lyssna till på radiowy.se och under hösten fortsätter Weimar att iscensätta lyrik på scenen.

Vad som kan låta radikalt, teoretiskt och hypermodernt behöver inte vara historielöst. Grekerna och andra klassiker är ofta närvarande i Ouzounidis dramatik. Hon har använd Kassandra, Persefone, Klytaimestra och nu Agamemnon. Han som offrade sin dotter Ifigenia för att få vind i seglen och kunna föra sina män hem efter det trojanska kriget.

– Jag tycker om arketyper. De är så laddade med betydelse och det gör det enkelt att använda dem. Och så tycker jag att det är intressant med sådana som Agamemnon som vi betraktar som onda. Jag vill hitta deras bevekelsegrunder så att de blir begripliga, det är en stark motor för mig. För jag tror att han ändå vill sitt barns bästa, det måste jag tro för att han ska bli en människa.

Varför återkommer just grekerna så ofta i dina texter?

– Min far är grek, så jag är uppvuxen med de där historierna. Och jag antar att det sätter sina spår.