Vilka svenska teaterföreställningar höll högst klass under 2007 och 2008? På onsdag startar Teaterbiennalen i Borås, och ska man lita till expertjuryn är det de 15 föreställningar som listas bredvid.
Juryn har haft mycket att ta hänsyn till: Kvalitet förstås, men urvalet ska även representera institutionsteatrar och frigrupper, vuxen och ungdomsteater, klassiker och nyskrivet.
Vad har då de föreställningar som dubbats biennalvärdiga för gemensam nämnare?
Flera: De speglar tillvarons existentiella komplikationer. De uppmanar till diskussion. Och de förmedlar ”nuets kaos”.
Så sammanfattar Lis Hellström Sveningson, medlem i Biennaljuryn och kritiker i Göteborgs-Posten, det smörgåsbord av scenkonst som dukas upp i Borås.
– Med nuets kaos menar jag att man med teatern som medel lyckas berätta om det kaos som många av oss upplever i dag. Vad hittar teatrarna för krokar för att fånga det på scenen?
När man tittar på de utvalda föreställningarna har flera hakat sig fast i samtiden genom att dramatisera böcker.
– Man kan fråga sig varför vi måste hålla på med dramatiseringar, kan man inte skriva nytt i stället? frågar sig Lis Hellström Sveningson, men prisar i nästa andetag den kaotiska friheten i Uppsala stadsteaters dramatisering av Göran Tunströms ”Tjuven” och mustigheten i Västanå teaters tolkning av Selma Lagerlöfs ”En herrgårdssägen”.
För att inte tala om ”Vems lilla mössa flyger?”, Orionteaterns iscensättning av Barbro Lindgrens VLMF-serie, som lyckas bygga en hel värld för åskådaren att stiga in i.
Även bland de nyskrivna föreställningarna finns flera egensinniga experiment, med ”Allt blir bättre” flyttar Regionteater Väst till exempel helt ut ur teaterhuset.
Inte för att greppet med uppbrutet scenrum egentligen är revolutionerande; sneglar man bakåt i teaterhistorien är det i själva verket svårt att finna något i biennalens utbud som är nytt-nytt.
Men om vi ändå, för skojs skull, skulle försöka hitta ett kriterium för nyskapande scenkonst kunde det förslagsvis vara pjäser som lämnar publiken med en känsla av ”wow, det här har jag aldrig sett förut!”
Denna wow-effekt är nu inte enbart avhängig teatrarnas skicklighet. Det hänger även på publiken, på vad du och jag är villiga att riskera när vi satt oss till rätta i salongen.
Just vad som händer när konstnärliga språk gör uppror mot våra etablerade föreställningar har Birgitta E Gustafsson, forskare vid Växjö universitet, undersökt i sin avhandling ”Att sätta sig själv på spel. Om språk och motspråk i pedagogisk praktik”. (Ämnet presenteras som en av femtiotalet seminariepunkter på Teaterbiennalen.) För att förändras och tänka nytt behöver både barn och vuxna bli provocerade av ett så kallat ”motspråk” menar hon.
– Det finns teater som tar sig själv på allvar som motspråk. Och när vi möter något som inte har ett givet tolkningsmönster hamnar vi i en ambivalent situation.
När en pjäs eller något annat stryker vår världsbild mothårs tar vi till olika strategier för att hantera det.
– Vi kan fly undan eller stänga oss. Eller så kan vi våga vara i det osäkra. Då skapas en möjlighet att se sig själv på ett nytt sätt. Och det kan vara smärtsamt att sätta sig själv på spel, säger Birgitta E Gustafsson.
Viss vånda men också möjligheten till nya insikter väntar alltså biennalbesökarna. Men för all del, njutning också. Eller med Lis Hellström Sveningsons ord:
– Att urvalet skildrar nuets kaos kan låta tungt, men det behöver inte vara det. Teatern serverar oss frågor om vad vi brottas med i livet med allehanda lättsam rikedom.