- Det är så härligt att ha en pjäs med sex kvinnoroller som alla är bra och ungefär lika stora, säger regissören Emma Bucht. En idealisk teaterpjäs som utspelar sig i samma rum.
Varje lördag träffas sex mycket olika kvinnor på Truvys skönhetssalong, för hår- och nagelvård, bitska kommentarer och skvaller. I första scenen är det fest, Shelby ska gifta sig, hennes mamma är där och hennes väninnor vill alla bli snygga. I sista akten har två och ett halvt år passerat och Shelbys liv tagit slut.
Pjäsförfattaren Robert Harling skrev den som ett sätt att handskas med en älskad systers död. Hon led av en mycket allvarligt form av diabetes, njöt av livet och hade en stark längtan efter barn, men avråddes från att föda. Att adoptera var inte heller möjligt eftersom sjukdomen var så allvarlig. Hon valde ändå barn och födde en pojke. Men hennes njurar förstördes, hon fick en transplantation, som inte lyckades; hon fick gå på dialys, men kroppen orkade inte ... Robert Harling har sagt att han skrev pjäsen till systersonen, för att berätta om vilken storartad mamma han hade haft.
- Det här är ingen tragedi, det är en rolig föreställning om kvinnor och deras vänskap där humorn blir ett sätt att tampas med livets allvar, säger Emma Bucht.
"Steel Magnolias" hade premiär off Broadway 1987 och blev en framgång. Robert Harling fick en beställning på ett filmmanus, vilket blev filmen med Julia Roberts som Shelby, Sally Fields som hennes mamma och Dolly Parton som Truvy.
Pernilla August:
- I den här pjäsen finns en enkelhet som jag tror många skulle älska, många som inte skulle tycka om andra pjäser som jag har varit med i. Det finns något vackert i det enkla, att berätta om ett hjärta, i stället för att krångla till det så jävla mycket, haha. Det ska bli så kul!
Cecilia Nilsson:
- Vi har ju det gamla pratet om att det som är roligt inte är lika mycket värt som det som är allvarligt. Och den tanken tycker jag är så skön att bryta upp och förändra, för gör vi det på fullaste allvar kan det bli både allvarligt och roligt.
Linda Ulvaeus:
- Som livet är.
Gunilla Nyroos:
- I England och USA skäms man inte för att göra en komedi som man både kan få gråta och skratta till.
Melinda:
- Jag vet inte om det här hade kunnat göras på en institution. Nu känns det så otroligt exklusivt, vårt eget projekt på Vasan.
Suzanne Reuter:
- Och vi får bättre betalt än på Dramaten, det är inte helt fel att tjäna pengar i vårt jobb.
Pernilla:
- Det roliga är att idén att vi skulle göra något tillsammans, kom från oss själva och våra agenter. Och sedan kom Agneta Villman på Vasateatern med pjäsen som vi alla läste och gillade. Väldigt roligt och lyxigt.
Suzanne:
- Att inte bli tilldelad en uppgift, utan här har vi faktiskt valt varandra och sammanhanget ...
Ni har olika plattformar, Pernilla ser vi ofta som en allvarlig skådespelerska. Suzanne brukar betecknas som Sveriges roligaste. Och den här pjäsens ämne är djupt allvarligt men ni arbetar med att det ska finnas en humor på scenen ... Handlar det om att våga vara rolig?
- Den har slagfärdiga, rappa repliker. Man ska aldrig flagga för dem. Man ska göra det på allvar, säger Gunilla.
- Det finns ju komiker som är ekvilibristiska, men jag tycker inte om att jobba så mycket fysiskt utan det är texten det handlar om för mig, att sätta en punch och få till de vässade replikerna. Rapp i käften och det är ju min rollfigur Ouiser också, säger Suzanne.
- Jag aldrig lidit av att vara i ett fack. Annars hade jag aldrig fortsatt att göra de rollerna. Nu är jag i det läget att jag kan välja bort, men aldrig att jag skulle välja bort det här sammanhanget och den här rollen, fortsätter hon.
Är det skillnad på komedispel och mer dramatiskt spel?
Linda:
- Det hänger på hur det är skrivet.
- Om någon säger att nu ska du vara rolig, då får jag panik. Man försöker alltid hitta en bakväg in för att inte låsa sig, säger Cecilia.
- Jag tror det är en blandning, menar Pernilla. Att släppa och ändå ha kontroll.
Melinda:
- Komedispel är också en kunskap, jag jobbade med Dan Ekborg i Marbers "Närmanden " på Dramaten, han hade sådan tajming och musikalitet, som ett hantverk.
Suzanne:
- Jag kom på det för några år sedan, jag tror att man försätter sig i ett tillstånd av lyssnande. Jag lyssnar på den andre och hör hur han säger det och tar upp det.
Du är yngst Linda, du gick ut Teaterhögskolan för fem år sedan. Mycket av det vi talar om här hänger ihop med tid, erfaren kunskap.
- Jag har fått berättat för mig att jag är rolig på scenen, jag upplever det inte riktigt så själv. Men jag älskar att spela roller som har humor. Det roligaste jag någonsin gjort var "Vem är rädd för Virginia Woolf?" med Suzanne och Krister Henriksson. Jag var på väg att lämna yrket då. Jag hade jobbat i fem år och älskade det innan jag kom in på Scenskolan. Men där blir man så själviakttagande, undrar vem man är och vad man kan åstadkomma under hög press. Jag tappade all den där lusten. Man så fick jag åka på turné med Suzanne och Krister som jag hade som lärare på Scenskolan och fick äntligen ett möte på scenen som jag kunde tro på och som var lustfyllt att spela.
Vi börjar se att Stadsteatern och Dramaten anstränger sig för att också hitta pjäser som domineras av kvinnoroller efter årtionden av manliga scengäng. Men varför har ingen institutionsteater tänkt på en så här stark konstellation, en mix av stjärnteater och bra skådespelarnamn?
- För att det går så många kvinnor utan arbete på en teater, eftersom rollerna är så få. Så man måste använda dem man har. Är man inte stjärna så är det inte längre något plus för en kvinna att vara fast anställd på en teater, säger Gunilla och fortsätter:
- Jag har längtat till privatteatrarna de senaste åren. Här finns samma känsla som när man började med teater: det går så lätt. Och så finns det ett absolut självklart behov av att få en publik. Så man måste bry sig om publiken. Det tycker jag inte att jag ser på institutionsteatrarna.
Cecilia:
- Jag har varit med i flera fria grupper, och när vi hade vår egen lilla grupp Zubqult värdesatte vi publiken enormt och ville verkligen att den skulle få med sig något. Man blir publikorienterad på ett helt annat sätt än på en institution.
Även om Melinda har spelat Pernillas dotter tidigare, i "Vildanden", så kommer ni från så olika håll och skulle inte mötts annars …
Suzanne:
- Vi har ändå våra positioner, vilket gör att vi inte blir så hotfulla för varandra. I yngre år upplevde jag att för äldre skådespelerskor utgjorde jag ett hot. Det har varit min ledstjärna under hela karriären: Jag ska bli den kompletta motsatsen.
Det är en myt som omhuldas, att kvinnor inte skulle kunna dra jämnt. Medan män faktiskt ständigt nätverkar.
Pernilla:
- Skillnaden är nog att det är mycket öppnare i dag, man vågar tala om det. Det var mycket rädsla förut, och instängd rädsla är farlig.
Linda:
- Men hur kan en äldre skådespelerska avundas en yngre, de konkurrerar ju inte om samma roller?
Suzanne:
- Att bli äldre som skådespelerska talade man om förr, att det var så svårt. Jag måste säga att det är lätt eftersom man kan bli gammal i yrket och få roller som passar i ålder. Det kanske inte är så farligt att vi blir rynkiga, det finns möjligheter där.
Pernilla:
- Verkligen, vi kan hålla på tills vi ramlar av pinn.