I Kungliga Operans rotunda står ett tiotal barn och modellerar levande skulpturer. Skulpturerna är deras egna klasskamrater, som står framför dem och låter sig formas. En del skulptörer arbetar koncentrerat med luggen i ögonen och en rynka mellan ögonbrynen. De puffar resolut på en fot, vrider en arm, böjer en nacke. Skulpturerna fnittrar, sneglar lite osäkert på publiken.
- Don't push, just touch! ropar den franske koreografen Bruno Danjoux, som under några dagar arbetat med denna tre-fyra från Backaskolan i Piteå. Han hyssjar på sina fnittrande skulpturer, instruerar, visar hur han menar med ett av barnen.
Barnen börjar röra sig annorlunda. Först ser det slumpartat ut, sedan glider de ihop i en klunga, rör sig som en flock allvarliga fåglar i självklara formationer.
- Ni får le! Dansen är en leende kropp! säger Bruno Danjoux med ett höjt ögonbryn, och alla barnen fnissar förtjust. Det går lättare när en av dem får hicka.
Det är Dans i skolan-biennal i Stockholm för första gången: tre dagar av föreställningar, workshopar, föreläsningar och diskussioner på temat "Barn, dans, yttrandefrihet". Sverige har bjudit in Frankrike och Litauen för ett idéutbyte om hur man arbetar med dans i skolan.
I den svenska skolan är dans inte ett självklart uttrycksmedel. Det ingår lite sällskapsdans i ämnet idrott, i övrigt bestämmer varje kommun hur mycket - eler lite - det ska bli. De flesta barn får aldrig möta dansen.
- Ändå är dansen vårt första språk, utbrister Cecilia Dahlgren Björklund, eldsjälen som de senaste fyrtio åren drivit på för att få in dansen i skolan.
- Små barn använder självklart kroppen som uttrycksmedel, men vartefter förlorar de flesta det förhållandet till kroppen i stället för att utveckla det. Om skolelever lärde sig att uttrycka sig via dansen skulle de vinna enormt mycket.
Cecilia Dahlgren Björklund kan rada upp hur många fördelar som helst: dansen utvecklar motoriken, det sociala samspelet, kontakten med känslor, kulturell kunskap och inte minst ett estetiskt tänkande. Dans kan till och med vara ett sätt att utveckla andra skolämnen, som matematik. Man minns och förstår bättre om man inte bara lyssnar utan också låter kroppen delta i inlärningen. Numera är förstås dans också ett sätt att få elever att röra sig.
Så är det i Sverige: man betonar dansens sidoeffekter för att bevisa dess värde.
I Frankrike behöver dansen inget rättfärdigande, kulturens uttrycksformer har en annan ställning i samhället.
- Vi visar bland annat hur konstarterna kommunicerar med varandra genom dansen, berättar Marcelle Bonjour, som har grundat Danse au C ur, ett centrum för att främjandet av dans i skolan. Hon beskriver hur koreografer associerar från den abstrakta, moderna dansen till motsvarande riktning inom konsten, medan den klassiska balettens berättelse kan överflyttas till den klassiska litteraturen.
- Det ger dynamik och ger också eleverna möjligheter att bättre förstå olika riktningar, säger Marcelle Bonjour.
Mötet mellan ländernas sätt att behandla dansen i skolan är en sann dialog: man jämför nationella kulturer, olika vanor och metoder och man lär av varandra. I Frankrike anlitas ofta professionella koreografer som i olika projekt arbetar med eleverna i skolorna. I Sverige är avståndet mellan elit och barnverksamhet större, här arbetar sällan koreograferna med att lära ut dans till barn. I stället har vi danspedagoger i skolorna, något som den franska dans-i-skolan-rörelsen nyfiket vill prova.
- Vi behöver närma oss varandra från båda håll, säger Cecilia Dahlgren Björklund.
- Det är ett av skälen till att denna biennal är så viktig. Här samlar vi resurserna och visar vad som görs - och vi gör det i den mest professionella miljön som finns, på Kungliga Operan. Det är en markering. Förhoppningsvis leder den till att vi kan få fler svenska koreografer som vill arbeta med barn. Inom idrotten har man ju förstått vikten av knatteverksamhet!
Cecilia Dahlgren Björklund och Marcelle Bonjour har byggt upp en kontakt sedan tio år, när de gemensamt sökte projektpengar från EU.
De fick aldrig några, men skrattar: projektet har de ju drivit ändå. Franska koreografer har arbetat i Sverige, och svenska barn har deltagit i den stora årliga dans-i-skolan-festivalen i franska Chartres.
I Sverige har det nyligen bildats ett Nationellt centrum för främjande av god hälsa hos barn och ungdom (NCFF), där utbildningspolitik, kulturpolitik och hälsopolitik samverkar. Där kan dansen ingå, på alla tre områdena.
- Man får vara listig, säger Cecilia Dahlgren Björklund, som med åren lärt sig hur viktigt det är att förse beslutsfattarna med alla tillgängliga argument.
I dag finns dansen med bland skolans kulturformer i ett hundratal av landets 289 kommuner, och det senaste året har ett nätverk börjat byggas för att få in dansen i både lärarutbildningar och högskolor.
Intressant nog har svenska barn störst chans att få möta dansen i grundskolan om de bor i Norrland. Söderut är det inte alls så vanligt. Varför? Det ligger förstås en envis eldsjäl bakom det norrländska dansintresset. Cecilia Dahlgren Björklunds mamma, Eva Dahlgren, drog i gång Bolidens barnbalett i ett gruvsamhälle på 1960-talet. När Cecilia vuxit upp arbetade mor och dotter tillsammans för att sprida dansen i Norrlandskommunernas skolor. Där har dansens klassiska uttryck självklart smälts samman med lokal jojk, folkvisor och älvens rörelser.
- Det tar lång tid att förändra, säger Cecilia Dahlgren Björklund. Men nu är det skördetid. Nu kan jag se att Norrlandskommunerna börjar bli riktigt bra på detta - för nu har till och med en del av dagens beslutsfattare dansat i skolan. För dem är dans en självklarhet.
Barnen från Backaskolan i Piteå gäspar lite. Det är tidig lördagmorgon på Operan och de har fladdrat runt, en smula okoncentrerat. Så samlar de sig. Plötsligt hänger alla enskilda rörelser ihop och klassen blir till en medveten, sammanhållen koreografi.