Erika Sunnegårdh har nyligen sjungit Richard Strauss på Konserthuset i Stockholm, det är därför hon är i Sverige. Det sker inte ofta, även det är en händelse. Hon är snabb och extremt verbal. Hon har växt upp i USA, och pratar i ett flöde, utan motstånd men med stor precision.
Elin Rombo är den yngsta, skimrande stjärnan. Hon är i början av en världskarriär som just tagit fart. I höst har hon sjungit i ”Karmelitsystrarna” på Operan, hon sjöng på Skansen under nyårsfirandet, men är på väg till Berlin.
De största, bästa och vackraste rösterna i världen. Vad är det för särskilt med svenska sopraner? Varför inte, till exempel, Norge? Och varför inte de svenska männen?
Nina: Bred rekryteringsbas tack vare kulturskolorna, tror jag på, och att vi är många som har råd. Vi har en bra materiell standard i Sverige. Dessutom är vi vana att hantera andra språk eftersom vi har ett litet språk själva.
Erika: Ja, tacka kommunala musikskolan, körsången och stödet i traditionen.
Har det med jämställdhet att göra, att svenska män och kvinnor delar på ansvaret för familjen?
Erika: Ja, det finns inte med på kartan att en amerikansk kvinna som vill ha barn kan ha karriär utomlands.
Nina: I Tyskland är det likadant. På 90-talet, när jag bodde i Köln i fyra år, var det svårt att bo och arbeta med små barn, det fanns ingen hjälp, ingen barnomsorg. För att ha en chans på dagis ska du skriva in dig i en kyrka och så ska barnen ha fyllt tre år.
Elin: Precis så är det. I Sverige vilar vi på en tradition, det finns sådana som har gått före oss. Svenska sångerskor har jättebra rykte utomlands.
Nina. Det är inte så konstigt för männen i Sverige att ta hand om barnen. Det är lika naturligt som för tjejerna.
Erika: Och man ser inte ned på männen för att de gör det.
Ni sångare måste vara kreativa inför publik. En författare sitter på sin kammare och försöker hitta sin kreativitet, ni måste ha detta ögonblick av flow – när allt expanderar – inför och tillsammans med väldigt många andra.
Nina: Ja, men många av de kreativa ögonblicken sker i ensamhet, när man studerar in sin roll, i förberedelseprocessen. Jag brukar jobba upp en liten palett hemma, ibland sammanträffar min och regissörens idé, och då blir det flow.
Elin: Jag upplever inte att det är så att man ”känner” på beställning klockan halv åtta, när det är föreställning. Det stora jobbet görs på repetition. Ungefär som när man filmar in en film, som man sedan spelar upp varje kväll.
Betyder publiken så mycket, eller är allt detta tal om hur viktig den är, publikfrieri?
Nina: Nej, det är en dialog även om inte publiken sitter och sjunger med. Man känner energierna.
Elin: Man kräver ganska mycket av publiken. De ska skratta när det är kul. Vara allvarliga när det är allvar.
– Jag skulle vilja gå ut i förväg och säga att: ”Om ni läser på och lyssnar på verket före föreställningen så kommer ni att få ut så mycket mer.” Det är väldigt tråkigt om man ser nån som facebookar eller sitter och fipplar med mobilerna.
Det är många om och men. Om ni är med i en produktion och märker att det går lite snett under vägen, vad gör ni?
Erika: Just i det ögonblicket måste man tro på produktionen även om man hatar den! Sedan kan man ju gå hem och tycka vad man vill.
Nina: Jag tror att man måste dra en gräns när åsikterna går isär. Vad vill jag berätta med min roll och vad vill regissören berätta med sin uppsättning? Man måste skilja mellan sin del i helheten och regissörens ansvar. Alternativet är att hoppa av produktionen, men då riskerar man kontraktsbrott.
Kan ni med er status och position påverka regissörens arbete? Skulle du Nina, till exempel kunna göra Puccinis ”Flickan från Västern” utan att vara lojal med produktionen?
Nina: Nej, det är ju ett samarbete. Jag är alltid lojal med produktionen, även om jag inte håller med om alla detaljer. Och på min nivå är de oseriösa teamen (oftast) bortsållade.
Erika: Men där tror jag att din erfarenhet och långa lista av prestationer ger dig ett annat förhandlingsläge. Om man blir inköpt i ett tyskt operahus i en produktion med en regissör som kanske inte har regisserat opera förut, då är det svårt.
Elin: Och då vet man direkt, redan på första repetitionen, inför första scenen, att den här produktionen kommer att ha ett hål. Det går inte och varje föreställning kommer att handla om att täcka över det där hålet.
Nina: Därför brukar jag alltid fråga: vem regisserar och vem dirigerar? Senast jag glömde det var ett år i Bayreuth och den dirigenten var inte så kul.
Erika: Ja, men ställer man den frågan måste man också kunna tacka nej, och dit har inte jag kommit, och de flesta gör kanske aldrig det.
Vad gör man då? Börjar gråta?
Nina: Nej, man biter ihop och är professionell, och inser att den här gången kommer man inte hela vägen fram.
Tillbaka till det kreativa ögonblicket: Skulle ni kunna beskriva hur det känns när allt stämmer.
Elin: Jag tycker det är en generellt skön fysisk känsla att sjunga, oavsett om jag står ensam i ett rum, och känner man sedan att det stämmer, att det är ett stycke man älskar att sjunga, då läser publiken det, så här snabbt (Elin knäpper med fingrarna).
Nina: Jag brukar känna mig som ett medium. Rösten sjunger mig när jag står på scenen. Man går upp i något annat...
Erika: ... i något som är större än man är själv.
Nina: Jag får tvinga mig till att öva. Det är astråkigt. Det kan gå en vecka och jag tänker ”shit”, nu har jag inte sjungit, och så blir jag aggressiv för att jag inte har sjungit. När allt kommer omkring är sången både ett fysiskt och psykiskt behov hos mig.
Erika: Ja, det är som en idrottsman, om man inte tränar blir man irriterad. Det var ju mycket behagligare att använda rösten när man var yngre (skratt). Kroppen ändrar sig ju hela tiden. Runt 50 krisar det absolut för de flesta kvinnor – lyriska röster blir torra, dramatiska börjar svaja. Så förutom hormoner och vallningar får man väl ta sig an att skola om rösten inför de nya förutsättningarna.
Nina: Nää (suck) man kan aldrig luta sig tillbaka.
Vad har ni för röster? Sopraner, visst, men mer?
Elin: Lyrisk sopran med koloratur.
Erika: Lyrisk sopran med dramatisk höjd.
Nina: Dramatisk sopran numera. Men jag tycker det är svårt, vill inte riktigt in i något fack.
Men det händer väl saker med åren, som att man börjar i Mozart och slutar i Strauss?
Erika: Ja, jag är mitt uppe i en total teknikomläggning. Det är inte lätt, och definitivt inte roligt att behöva jobba mitt i detta. Om man är golfspelare tar man ledigt för att lägga om svingen. Men så är det inte här. När rösten och det artistiska utspelet möts är det oftast rösten som får ge vika, tyvärr. Det tror jag att du är suverän på Nina. Din röst finns i centrum, den får inte ta stryk.
Nina: Det har ju utvecklats. Jag var totalt hes 1995 efter mina första Madame Butterfly. Jag tog ut mig totalt, vände ut och in på mig. Puccini kräver ju lite kött och blod av sopranen också. Lite blodsmak ska det vara. Man kan inte vara helt fräsch efter en Puccini –roll. Sista arian är jättehög och då är man helt slut.
– Då gick jag till min coach och frågade, vad är det här? Sedan lärde jag mig att det inte behöver vara så ansträngande. Jag har ofta tagit på mig lite för stora saker, men rösten växer med uppgiften.
Erika: Statistiskt sett är Nina ett undantag.
Nina: De riktigt tunga Wagner-rollerna ska man inte göra för tidigt. Man behöver en erfarenhet av att stå på scenen.
Elin: Jag tror det är när man kastar sig ut lite som man utvecklas. Utmaningar är läskiga men nödvändiga.
Kan ni inte försöka beskriva era röster. Vi har pratat bilar, Erika.
Erika: Min var nog lite mer rallyröst, rallybil, ”rough around the edges”, den kunde åka riktigt fort, ta kurvor snabbt.
Så du är ingen Bentley som ligger och spinner?
Erika: Nej, det är inte jag, jag är ingen Merca som man lutar sig tillbaka och ”Åhh här skulle ja kunna sitta och ta mig en tupplur”. Nej, det river till ibland. Och så får jag jobba på att det ska vara vackert. På de fina fibrerna. Att det är mer finstilt. Förr valde jag det ena eller andra, sjunga visor och fint, eller grrrrrrrrh. Det gäller att kunna gifta ihop de två. I operan måste man plocka upp rösten och placera ut den i akustiken och sjunga på ett sätt som är fylligt och bärigt.
Elin, vad har du för bil?
Elin: Ja, vad har jag för bil? Jag skulle behöva lite riv och kraft, jag skulle behöva lite ”laser” speciellt på höjden. Jag har ju en väldigt hög röst. Och snarare, en silvrig… det är mest finlir i min röst, jag har inte så mycket fett, inte så mycket olja. Det är mest fint. Ja, vad ska man säga: En silvrig Jaguar som kör ganska långsamt.
Alla: WOW!
Elin: När jag blir äldre… det är svårt att säga, man vet inte riktigt alltid åt vilket håll ens röst tänker gå?
Vad tror du? Ska du mot Wagner du med?
Elin: Det tror jag inte, det känns så ouppnåeligt. Kanske mot Strauss. Jag kommer väl att flytta till lite bredare Mozart. Jag kommer att sjunga Donna Anna, säkert. Men just nu är jag kvar i de där flickrollerna. Mycket koloratur och höjd.
Nina: Jag tycker att det är så svårt att tala om min röst eftersom jag inte hör den själv.
Lyssnar man på gamla inspelningar låter rösterna rätt annorlunda. Har röstidealen förändrats under åren?
Erika: Jag tror det har med inspelningstekniker att göra. Den negativa självkritiken har fått grepp om en värld där alla sitter och lyssnar på oerhört redigerade inspelningar. Även liveupptagningar är redigerade.
Nina: Det fanns mer personlighet i rösterna i de gamla, skrapiga inspelningarna.
Inspelningar ja, har det förändrat villkoren? Och mikrofonerna på scen.
Erika: Förr sjöng de ju rummet och rummet ”talade om” hur rösten fungerade.
– Det är där rösten lever. Inte ens Birgit Nilssons röst skulle ha låtit vackert om mikrofonen satt såhär tätt, rösten tas ju om hand ute i rummet. Den är ”där”. Det är en annan slags resonans än för mikrofoner.
Är det fortfarande status med stora röster?
Elin: Ja.
Nina: Men det är inte lika medialt.
Är det pittmönstring på röster? Det gäller att ha störst?
Nina: Det är en fysisk upplevelse, man sitter i salongen med en röst som omringar en, så man inte behöver luta sig fram. Små röster tjänar ju på att bli inspelade.
Varför måttas det inte bättre med orkestern? Varför är orkestern nästan alltid för stark i förhållande till sångaren?
Nina: Det har alltid varit ett problem.
Varför?
Erika: Brist på repetitioner och tid. Musikerna måste prestera, ofta utan att öva in på egen hand. Det är inte lätt att kräva av en orkester att den håller tyst utan att låta som en diktator. Inte alla dirigenter kan ta den processen på ett bra sätt.
Nina: I många hus handlar det också om att orkestern är stor och musikerna i orkestern roterar inom en produktion, de kanske inte kan stycket utan sitter där och läser noter. Då blir det både okänsligt och för starkt.
Skådespeleri, det har väl ändrats med tiden?
Nina: Svenska sångare är bra på att agera, där har vi också en anledning till att svenska sångare får sjunga och spela så mycket utomlands.
Är det roligt?
Alla: Ja.
Elin: Det är det roligaste.
Vi spelar mest äldre operamusik. Hur kommer det sig att det är så svårt att få modern musik att fästa?
Nina: Den musik vi spelar nu har ju haft några år på sig att fästa. Jag har fått göra mest senromantisk repertoar, vilket jag älskar, men jag tar gärna av min tid om man vill ha mig med i bra nya produktioner.
Elin: Det är som mycket annat. Alla vill bo i små hus med röda knutar och spröjsade fönster, men arkitekterna öser ju på med ny arkitektur. Och det är viktigt att man bereder plats för det nya.
Om ni jämför publiken i Sverige med publiken i andra länder, finns det skillnader?
Erika: I Tyskland går många på operan för att uppleva den aktiva kreativiteten, på gott och ont, inte bara för att underhållas. Det ses inte nödvändigtvis som ett misslyckande när det blir mindre bra. Det kan vara intressant ändå.
Nina: Operahusen och operaproduktionen i Tyskland är en aktiv del av samhällsdebatten.
Elin: Och tidningarna skriver upp det.
Är kritiken väsentlig?
Erika: Är den smart kan den vara väldigt väsentlig, men få tidningar i världen har råd att anställa sakkunniga skribenter med spetskompetens. Numera skriver samma person om opera, teater, dans och stråkkvartetten förra veckan… Men kritikerns ansvar och roll är kanske ett ämne värt sin egen artikel.
Behöver vi ett nytt operahus i Stockholm?
Alla: Ja.
Nina: Men det måste matchas med medel. Det går inte att förvalta ett operahus på noll pengar.
Erika: Det finns ett mycket större intresse för opera nu.
Vad säger ni om att man som operasångare sitter fast en månad i en stad, i Frankfurt eller Wien?
Nina: Det har fördelar, man jobbar koncentrerat och sticker hem ett par dagar, alternativt på helgen och är förälder på heltid.
Elin: Ibland är det jobbigt, men oftast en rolig upplevelse. Man lär känna många ställen och männi-skor.
Som operasångare måste man vara bra på att lära sig utantill.
Erika: Nej. Det går ändå, med mycket stress. Jag är jättedålig på text. Den musikaliska bilden går in snabbt men inte texten. Däremot sitter texten på ett helt annat sätt om jag har sceneriet i ryggen. Jag hävdar att jag får en djupare känsla för rollen på så vis. I USA kan man bli avskedad om inte allt sitter på första dagens rep.
Finns inte den stressen i Sverige?
Elin: Det beror på om man får en regissör som får spader. Eller en dirigent.
Några frågor ni vill ställa till varandra?
Elin: Ja, jag har tusen frågor. Till Nina, hur blir man bra på att säga nej?
Nina: Jag tackade 1993 nej till två års kontrakt på Wiener Staatsoper. Det här var min dröm, men jag var inte vuxen det, och så ville jag bilda familj.
Det var tufft.
Nina: Operachefen Ioan Holender blev så arg att han ville ha respengarna i retur. Han påstod att ingen tidigare hade tackat nej. Han fick inga pengar och jag debuterade i Wien tio år senare, för att göra en lång historia kort.
Erika: Jag har inte haft så mycket vett i huvudet att säga nej. Men första året jag sjöng ”Turandot” så fick jag erbjudanden om Isolde, men det var ju omöjligt. Vissa beslut är tydliga och enkla.
Elin: Jämfört med de här två har jag ju inte alls så många förfrågningar, men ibland är det för stort, ibland är det för smått, men jag våndas när jag säger nej.
Erika: Ibland kan man ju tacka ja för att man har en kompis där, som nu i Toronto. En av mina bästa vänner bor i Toronto och 2013 ska jag göra ”Salome” (Strauss) där. Vi ringer och säger snart, äntligen.
Elin: Man säger ju inte nej för sitt eget höga nöjes skull, utan för att man tar ansvar för sin egen röst.