Av alla teateranekdoter som berättas handlar en av de bästa om skådespelerskan Tora Teje. Hon fick frågan om hon ville bli Dramatenchef och svarade: "Nej tack, jag vill dö en naturlig död."
Jag vet inte om den är sann, kanske har ordalydelsen bättrats på när den vandrat från mun till mun, men i en annan och högre mening är den givetvis sann. Att vara teaterchef är att be om att bli utburen på bår. Man får alltid skopor av ovett medan det pågår, inte minst av den yrkeskår jag representerar. Efteråt kan de flesta teaterchefer räkna med att upphöjas till föredömen av det enkla skälet att deras efterträdare alltid är ännu värre.
Ingen intresserad lär ha missat att den senaste tidens "teatertrassel" - jag lånar Strindbergs ord - kretsar kring teaterchefens metafysik. Dramatens Staffan Valdemar Holm har jämförts med Benny Fredriksson på Stockholms stadsteater. Den ene har sålt för få biljetter, den andre har enligt anklagelsen sålt sin själ till Colin Nutley och underhållningsindustrin (genom att sätta upp musikalen "Cabaret").
Vad är det som gör X till en bättre teaterchef än Y?
Ralf Långbacka, regissör på Göteborgs stadsteater under dess glansperiod i slutet av 60-talet, hävdade alltid i den tidens debatter att en teater når sin maximala konstnärliga kapacitet med en ensemble på tjugo skådespelare; blir de fler börjar de sträva i olika riktningar. Det är den modell som under hela 1900-talet skapat teaterhistoria, från Konstantin Stanislavskij i Moskva till Giorgio Strehler i Milano, Peter Stein i Berlin och Peter Oskarson i Landskrona, Peter Brook och Ariane Mnouchkine i Paris
Brecht, förstås; och Bergman i Malmö på 50-talet, två exempel som visar att även förhållandevis stora teatrar kan besjälas av en idé om de leds av en person som har den lyckliga kombination av egenskaper som krävs av en teaterchef. Att Bergman lockat till företagsekonomiska studier är ingen slump. Få direktörer kan skryta med så magnifika erövringar. Det hade inte varit möjligt utan den rätta mixen av administrativ överblick, konstnärlig sensibilitet, bildning, psykologiskt skarpsinne, hårdhet och mjukhet, en paradoxal förmåga att sätta både sig själv och medarbetarna i centrum.
I dag finns det kurser för teaterchefer, säkert utmärkt, men ingen kan lära sig den alkemi som plötsligt får en stor teater att förvandlas från en institution till en levande organism. Jag är ingen värderelativist i konstnärliga frågor, men teaterns konst är alkemi: du kan välja de bästa pjäserna, de yppersta skådespelarna, de genialaste regissörerna, de finaste kostymskaparna och påhittigaste scenograferna
Inte desto mindre sitter publiken där till sist och har tråkigt; utom några som alltid har roligt.
Som Roland Barthes skriver i en essä: den borgerliga publiken betalar för att se skådespelarna anstränga sig på scenen och vill inte gärna erkänna att den inte får valuta för pengarna.
Jag kan tänka mig två anledningar till det nyväckta intresset för teaterchefernas kompetens. Dels krymper teatrarnas kassa, dels pågår det (med vissa undantag) en generationsväxling i svensk teater som utsätter kandidaterna till de lediga chefsposterna för nya krav och stora förväntningar. Det finns ingen trogen publik längre, den måste vinnas varje dag och kan förloras nästa, som i all annan tävlingsinriktad konkurrens i samhället.
Linus Tunström på Uppsala stadsteater är ett intressant exempel. Han har snabbt tagit plats i stadens liv, bloggar och för en dialog med skattebetalarna, syns i tidningen och hörs i radio. Utan substans skulle denna expansiva ledarstil bara vara en annan form av marknadsföring, men där den speglar en hållning - och det gör den i Uppsala - väcker den hopp om en framtid för teatern som offentligt kommunikationsmedel.
Mitt intryck är att den hämtar det bästa från en gammal stadsteatermodell med erfarenheter från de fria gruppernas arbetssätt. Den förenar bredd med en tydlig profil och är hellre subjektiv än representativ. Det märks på stämningen kring teatern, blickarna som riktas mot den.
Kanske kan Tunströmeffekten bli de halvstora institutionernas räddning i ett kulturpolitiskt klimat som präglas av missmod och ett begynnan-
de uppror.