Två återfallsryttare sitter på Kungliga Dramatiska teatern och käkar äpplen. Iklädda svettiga t-tröjor och träningsbyxor skär de sig lite mot den guldbeströdda Marmorfoajén.
Om en stund kommer Ann Petrén och Lotta Tejle att resa sig upp och utföra en kadrilj så att hovarna, nej fötterna, ekar mellan marmorväggarna. Kadriljkoreografin har de lärt sig av Tinne Wilhelmsson, OS-tävlande dressyrryttare.
Men först får de berätta om idéerna bakom "Upp i sadeln!", en kabaré som sammanviger två världar vilka sällan möts: stallet och teatern.
- Hela projektet är en hyllning till hästtjejen, klargör Ann Petrén på sitt rakt på sak-sätt.
Både hon och Lotta Tejle var inbitna hästtjejer under flick- och tonåren.
- Jag vistades oerhört mycket i stallet i min ungdom. Det var som en oas, ett eget rum där man kunde få plats att mogna som flicka på väg att bli kvinna, säger Lotta Tejle.
Att hon använder uttrycket "ett eget rum", titeln på Virginia Woolfs feministiska klassiker, är ingen slump. Och när Lotta Tejle efter ett uppehåll på tjugo år nyligen började rida igen insåg hon hur mycket hon saknat det där rummet.
- Att vara i stallet igen känns som att komma hem, säger hon och får medhåll av Ann Petrén som har en snarlik hästhistorik.
Idén till "Upp i sadeln!" föddes lämpligt nog på hästryggen, när Ann Petrén var ute och red med Agneta Ehrensvärd, som regisserar föreställningen.
- Agneta är också återfallsryttare och har egna hästar. Vi funderade över det här passionerade förhållandet till hästen. Vad är detta? Hur uppstår det? Det här måste vi göra teater på!
Idén blev till manus när frågorna galopperade vidare till inte mindre än tre dramatiker: Lucas Svensson, Margareta Garpe och Martina Montelius. De har skrivit var sin del av kabarén.
- Deras tre olika röster har resulterat i tre dominanta teman som vi återvänder till genom att gå in och ut ur olika karaktärer, förklarar Lotta Tejle.
Hästar ur historien, återfallsryttare och stalltjejer är huvudämnen. När vi kommer in på stallflickan, eller mer exakt hennes status, stiger temperaturen i samtalet.
- Stalltjejerna har varit lite föraktade och förlöjligade. Och det är ju helt fel! utbrister Ann Petrén.
Men det som är så fantastiskt, fortsätter hon ivrigt och lutar sig fram i soffan, är att senare tids forskning har omvärderat den verksamhet som sker i stallet.
- Tidigare har man sagt att flickorna håller på med pysslande och omvårdnad i brist på killar. Man har talat om något sexuellt, något freudianskt. Men nu när man faktiskt tittat på vad det är för handlingar som utförs i stallet så är det tvärtom sådant som fostrar till självständighet, till att använda sin styrka och fatta snabba beslut. Just sådana egenskaper som flickor inte premieras för i andra sammanhang!
I en scen träffas en hästtjej som blivit kvar i stallmiljön och en framgångsrik affärskvinna som återvänt i jakt på en fristad från sin stressiga tillvaro. Många kvinnliga chefer har varit ryttare, påpekar Ann Petrén. Inte så förvånande egentligen, menar Lotta Tejle, eftersom en ryttare måste inta ledarpositionen redan i relation till hästen, annars fungerar det inte ens att sitta upp.
Hit kommen får jag lov att inflika att jag inte tillhör dem som frivilligt tar kommandot över ett djur på ett halvt ton. Kommer vi som knappt satt foten i ett stall att hänga med i "Upp i sadeln"?
- Det förutsätter inga förkunskaper för att gå och se detta, säger Ann Petrén bestämt. Men vi vill förstås att många stalltjejer ska komma, det är en familjeföreställning.
På Dramatens hemsida beskrivs "Upp i sadeln!" som rolig, rapp och rivig. Kommer familjepubliken att bli underhållen?
- Det är ju ingen torr framställan vi gör, säger Ann Petrén. Vi gestaltar ridning med våra kroppar och har försökt fånga den lekfullhet man hade när man var liten och låtsasred på en käpphäst.
Det är nu Ann Petrén och Lotta Tejle reser sig och demonstrerar en kadrilj.
Deras ansikten är gravallvarliga. Knäna skjuter upp och nackarna knycker rytmiskt. Kadriljridning är hästbalett med militärisk precision. Det ser inte klokt ut. Nöjda över att reporter och fotograf skrattar dunsar "hästduon" pustande ner i soffan.
Tror ni inte att pojkarna har svårt att hävda sig i stallet då, bland alla flickor?
- Jo, säger Lotta Tejle. Som kille måste man vara jäkligt modig och stark för att vara kvar.
- Ridning har blivit en tjejsport, utom på elitnivå, tillägger Ann Petrén.
Hennes pekfinger åker upp i luften.
- Det är ungefär som på teatern. Det är kvinnorna som kommer hit men det är inte dem man skildrar på scenen.