Det var fullt på biljettkontoret, alla föreställningar lyste rött – utsålt – och jag hämtade ut biljetter samtidigt med skådespelaren Yvonne Lombard, 81 år och ungdomlig. Vi klev försiktigt i snömodden nerför Dramatentrapporna och runt hörnet, förbi Margaretha Krook, som fått sin varma kopparmage helt blanksliten av händer.
Yvonne Lombard repeterar fru Armfeldt i ”Sommarnattens leende”, som har premiär på Stadsteatern den 19 februari. Jag har nyligen sett om filmen och undrar varför de pratar så snabbt och lägger rösterna så högt? ”Det gjorde de inte”, sa hon. ”Jag har hört mig själv på gamla filmer och jag har aldrig pratat så, ändå låter det så där högt och snabbt. Det måste vara något med inspelningstekniken.” Inspelningstekniken. Snopet.
”Mitt liv är meningslöst, men meningslösheten består av intressanta saker” lyder ett citat av Françoise Sagan, publicerat i programbladet till hennes pjäs ”Slott i Sverige” på Dramatens lilla scen, den föreställning som både Yvonne Lombard och jag var på väg till.
Regissören Jenny Andreasson gör en absurd föreställning på underskruvar och Marika Feinsilbers kostymer är en sorts betagande dårskap tillsammans med Gunilla Heilborns knäppiskoreografi, där rörelserna är minst lika starka kommentarer som replikerna.
Inga uttryck är överordnade de andra. En koreografisk rörelse, en replik, ett klädesplagg: de talar alla med lika hög röst.
Det här var bara en kväll och en sensationell föreställning. Men ni har hela våren på er. Vårens alla kvällar, och föreställningar. Vi har förberett åt er. Läs, planera, njut. Glad scenvår.