Sissela Kyle är döende. Det låter dramatiskt, men då menar jag att den folkkära skådespelaren, komikern, gala-konferenciern är döende på samma lurigt långsamma sätt som vi andra. Kruxet för Sissela Kyle var att hon inte ägnat sin egen dödlighet någon tanke. Det vill säga inte förrän 50-årsdagen kom krypande. Då slog insikten till desto hårdare.
- Jag fick den där känslan av att mina dagar är räknade, av den utmätta tiden, börjar hon förklara när vi slagit oss ner i ett soffhörn på Hotel Rival, där hennes soloshow har premiär den 2 oktober.
- Det blir så klyschminerat när man ska tala om sådant här, stönar hon sedan, ta vara på ... carpe ... njut av ... det går nästan inte att prata om.
Gör det ändå. Hade du verkligen aldrig funderat över döden förrän du fyllde 50?
- Näe, kan du förstå? Vilken människa! Det beror på att jag är så grymt sent utvecklad. Det är en sak att veta om döden, det är klart jag vet, men det är skillnad att verkligen omfatta den. Det var en liknande insikt som när jag som barn förstod att mina föräldrar hade legat med varandra. Jag visste ju hur barn blev till, men att just de gjort det ... Att inse sin förgänglighet, det är en jädra tuff smäll att få.
Smällen försatte Sissela Kyle i ett depressionsliknande tillstånd; hon drabbades av en "oerhörd känsla" av att inte hinna med.
- Och då menar jag inte att jag inte skulle hinna göra saker, utan att jag inte skulle hinna att inte göra saker, förklarar hon och nyser.
Sissela Kyle är förkyld, ordentligt. Inte för att det syns. Smink, nässprej och Treo fixar det mesta informerade hon om tidigare under fotograferingen. Men det måste vara bra smink.
Medan Sissela Kyle snyter bort lite av det fina sminket försöker jag förstå hur detta hänger ihop.
Du insåg alltså att du behövde tid att göra ingenting och satte därför i gång med ett soloprojekt, ditt första någonsin?
- Ja, svarar hon och nickar leende, så är det. Det här är det största jag någonsin gjort. Men det beror på viljan att styra själv, att inte vara i händerna på någon annan, utan att så mycket som möjligt vara delaktig. I allting.
Tomas Alfredson regisserar showen. Karaktärer och idéer jobbar Sissela Kyle fram tillsammans med skribenten Calle Norlén. De började med en lyckad spånarresa till New York, där de frossade i teater och inspiration. Emellanåt har de suttit och stirrat på varandra med tom blick ur tomma huvuden. Men drygt en månad före premiär är skrivarduon uppenbarligen i en intensiv idéfas. Det händer, berättar Sissela Kyle, att hon skickar i väg ett sms till Calle Norlén fem på morgonen, och får svar en kvart senare.
Och på frågan om hon kan avslöja lite mer om föreställningen, om vilka nya figurer som dyker upp, ringer hon genast till Calle för att konferera: "Hej kära du är så enormt i valet och kvalet ska jag berätta lite om du vet, hon som är med i andra akten ja, exakt eller ska jag inte säga någonting?"
De bestämmer sig för att bryta inför-premiär-hysch-hyschet med två smakprov. En är taxichauffören som definierar världen i "dom" och "man".
- Den indelningen innehåller både populism och ett slags allmäntyckande som man inte behöver ta ansvar för. Det finns ingen avsändare för det är bara ett luddigt "man" och "dom", och det blir gärna komiskt och drastiskt, säger Sissela Kyle om en figur vi alla mött - eller själva gömt oss bakom.
Publiken kommer även att få bekanta sig med en icke-feministisk ärkekonservativ dam, tant Vaselin.
- Hon är gräslig och står fullt ut för sitt förskräckliga jag, säger Sissela Kyle och det riktigt syns hur mycket hon njuter av att spela rollen.
Det parodiska persongalleriet bygger på Sissela Kyles möten, reflektioner, tyckanden. Så här personlig har hon aldrig tidigare varit.
Och även om "Dina dagar är räknade" hade döden som utgångspunkt har den steg för steg kommit att handla om livet.
- Det blev en livsbejakande parodi-revy-monolog, skriv det i ett ord, eller möjligen med bindestreck, säger Sissela Kyle som beskriver sig själv som ordtokig.
I somras gjorde hon och psykiatikern och pojkvännen Per Naroskin ett radioprogram tillsammans, "Tre små ord". Ett riktigt pratprogam med fria funderingar kring orden lust, oro och ambivalens.
Det var diskussioner med temperament, jag fick känslan av att du skulle kunna bli riktigt förbannad.
- Nej, jag blir väldigt sällan arg, men jag tycker mycket, säger Sissela Kyle men tillägger att hon var tvärarg som liten.
Varför det?
- Jag ville att allt skulle vara rättvist. Jag var väldigt moralisk och blev tokig om inte alla jämt gjorde rätt och betedde sig riktigt. Jag var topp tunnor rosenrasande.
- Men nu har jag dämpat ner mig betydligt eller så har det kanske omvandlats till energi.
Energisk! Där har vi ett passande ord för Sissela Kyle. Hon har stuns i stegen och en stadig blå blick som inte väjer undan. Som intervjuobjekt försitter hon sällan en chans att förvandla det enkelriktade frågepepprandet till ett samtal.
Samtidigt försäkrar Sissela Kyle att hennes aptit på nya erfarenheter, det som gjort hennes ansikte till en skrattgarant och fått henne framröstad till Sveriges roligaste kvinna, nu fått sällskap av en hunger efter icke-görande. Hon måste ju få tid över för annat, som favorithobbyn att glo i väggen.
Jag har läst att du har en snajdig platsbyggd röd bokhylla i hallen, är det där du sitter och glor?
- Nej, jag sitter i en fåtölj jag ärvt av min farmor och tittar obestämbart ut genom fönstret. Nej, inte ut genom fönstret, utan bredvid, på fönsterkarmen.
Ärligt talat, Sissela, sitter du ofta still och bara tittar på den där karmen?
- Ärligt talat: Ja.