Det är nog bara den imposanta dörrskylten "TEATERCHEFEN" som är sig lik. Det generösa rummet bakom den vita trädörren har genomgått en total make-over under den senaste tiden: från inrökt herrum i dova färger till något väldigt ljust och helvitt som mest ser ut som ja, en konstnärsateljé.
Konstnären heter Marie-Louise Ekman och har varit tre dagar på sitt nya jobb som chef för Kungliga Dramatiska teatern. Kvar från förr finns sammetsstolarna, som håller på att kläs om i trivselrosa, ett enormt sammanträdesbord och en fantastisk gyllene takkrona i en del av rummet. I övrigt är det tomt som en ny målarduk eller ett oskrivet blad.
Även om de rumsliga associationerna går till måleri är det nu dramatik som gäller för Marie-Louise Ekman, som tagit en lång omväg från barndomens privatteatrar och revyupplevelser (fadern var reklamchef på Vasateatern) via sextiotalets Stadsteatern - där hon själv stod på scen - till teaterns finrum.
När Ekman utsågs till chef för ett knappt år sedan sade hon att hon nu såg sin chefsroll som sitt konstnärskap och att Dramaten är hennes pjäs.
Hur går repetitionerna?
- Man skulle kunna säga att vi just har kommit till kollationeringen och snart ska börja repetera. Jag har fått en jätteensemble, ha ha, Konstnärligt sett känns det fantastiskt, jag känner mig redan väldigt befruktad, säger Marie-Louise Ekman som går i en matchande guldig Dramatenstil med gyllenbrun lammullströja, guldbruna läderbyxor och guldfärgade pilotglasögon.
Hon säger att hon är mitt uppe i en massa praktiskt arbete och ogärna vill tala om visioner:
- Det får mig känna mig som en solochvårare som lovar runt och håller tunt. Och hon tillägger:
- Jag är en konkret människa. Jag måste så att säga veta var taket är, var väggarna sitter och hur golvet ligger för att förstå spelreglerna och sen veta vilka förändringar som ska göras. Jag är ingen Florence Nightingale-figur som kommer hit för att ge första hjälpen. Jag har en egen girighet, jag vill bli tillfredsställd som konstnär också.
Varför har publiken i allt större utsträckning svikit Dramaten på senare år, och vad ska du göra åt det?
- Åh, ställ inte en sådan fråga. Jag tittar aldrig bakåt, varken som konstnär eller som privatperson. Jag får ingen energi av sådan resor, säger hon. Det jag vet är att det finns mycket kraft här i huset: Europas kanske största fasta ensemble, fantastiska verkstäder, enorma ytor och mycket pengar. Det är ett potent ställe att kliva in i, det här. Och lyxigt nog känns det som om jag har alla med mig.
Men uppenbarligen har hon gjort något slags bakgrundsanalys - som i alla fall landat i en stor konkret förändring: Unga Dramaten flyttar in på Elverket med Agneta Ehrensvärd som konstnärlig ledare.
- Det är verkligen inget underbetyg för den verksamheten som bedrivits där tidigare. Det handlar om att barn och ung-verksamheten ska få större plats. På så sätt frigörs andra mindre scener som Målarsalen, Tornrummet och framför att Lejonkulan för mer avantgardistiska experiment. Laboratorieverksamheten är viktigt. Det prövande och osäkra. Särskilt Lejonkulan är intressant eftersom den har en egen ingång. Man kan ju ha teater där dygnet runt. Och nattpremiärer, säger hon med sprittande entusiasm trots att det är sen fredag eftermiddag och hon har haft möten hela dagen.
- Det är det som är så bra med att vara chef, jag kan titta på budgeten och fråga vad det är som säger att just barn- och ungteatern ska spela i en salong med 50 platser år efter år? Och så kan jag bestämma att den i framtiden ska kunna spela för 300 besökare i stället!
När Marie-Louise Ekmans chefskap blir synligt på repertoaren spelåret 2010 blir det en större andel pjäser för den yngre publiken.
En annan gammal institution som Marie-Louise Ekman dessutom vill återuppliva är en familjeföreställning på Stora scenen som en grande finale för varje spelår.
På hennes önskelista står också mer musik, mycket mer musik.
- Musik och teater jobbar så bra ihop! Jag är väldigt inspirerad av att ha jobbat så mycket med en gränsöverskridare som Mats Ek som gärna kombinerar teater, musik, dans, komik och tragedi. Jag vill också gärna se mer humor. Teater är skratt och tårar, starka känslor. Och så vill jag gärna se mer samarbeten med teaterhögskolorna och teatrarna ute i landet, säger hon av bara farten.
Din företrädare Staffan Valdemar Holm fick kritik för att Dramatens repertoar var för mansdominerad. Hur ser du på det?
- Jämställdhetsarbete är något som måste synas, med tanke på att Dramaten som institution står som modell för så väldigt mycket annat. Det är ett slags signalsystem. Om man bara spelar pjäser av manliga författare, använder manliga regissörer eller bara kvinnliga barnteaterskådespelare så säger man ju någonting med det även om det ligger under ytan. Konstnärlig verksamhet handlar ju om att vara observant på det som är osynligt i tillvaron. Det finns mediokra kvinnor men det finns också enormt mycket mediokra män, det är ingen garanti på kvalitet att prioritera endera könet.
Hur formulerar du Dramatens uppgift i svenskt kulturliv?
- Vi har ett uppdrag att spela klassiker och nyskrivet, spela för hela landet etc. Det är ganska enkla förhållningsregler, men det är något som man hela tiden måste ta ny ställning till. Vi ska till exempel värna om det svenska språket och det kan ju handla om att spela för dem som nyss lärt sig svenska, till exempel.
Men helst pratar Marie-Louise Ekman om skådespelarna:
- Jag gillar den skörhet och öppenhet som ligger i grunden allt för bra skådespeleri, människor som bevarat en ursprunglig barnslighet som gör att man vågar blotta sig. Om jag får vara i en miljö där folk vågar blotta sig, ja, då är jag hemma.