Teaterchefen Marie-Louise Ekman har inte sett av några sexuella trakasserier på Dramaten under sin tid där. Men hon ser det som ett av sina främsta uppdrag att förändra hur män och kvinnor beskrivs.
Efter drygt ett år på posten har Marie-Louise Ekman själv inte mottagit några anmälningar eller inlett några utredningar om sexuella trakasserier, och så vitt hon vet har detta inte hänt på nationalscenen på många år.
Ändå ser hon frågorna som centrala, och säger att patriarkala strukturer i allra högsta grad finns – även på teatern.
– Jag är jätteintresserad av detta. Ett av mina viktigaste uppdrag är att förändra bilden av hur män och kvinnor beskrivs på scenen. Det är oerhört viktigt att ha en radikal syn på män och kvinnor oavsett om vi spelar Shakespeare eller Norén.
Hon lutar sig tillbaka mot den knallrosa pälsfäll som värmer i fåtöljen och fortsätter att tala om teatern som ett minisamhälle och en avspegling av verkligheten utanför, komplett med dess fördomar och maktförhållanden.
– Men vi arbetar också med undertext och analys här, och kan vara snabba att plocka upp saker. Ekots undersökning spelar oss i händerna. Den är ett utomordentligt instrument som kan visa att vi är på rätt väg när vi frågar oss om vi placerar männen i mitten med kvinnorna runt om, och om kvinnorna våpas till eller skrevar med benen på ett aningslöst sätt.
Hon menar att spannet mellan trakasserier, ofredande och det enbart ovälkomna är stort, och att många kanske inte inser att vad de upplever inte är okej.
– Ska man kyssa, slå eller överfalla varandra måste man ha en gemensam överenskommelse om gränser. Alla är medvetna om dem, men det finns – som överallt – människor som tar sig friheter på andras bekostnad.
På Dramaten delas etikpolicy ut inför varje repetitionsstart. Möten på olika nivåer hålls regelbundet och artistklubben på teatern arbetar aktivt.
För att få bukt med strukturerna har Marie-Louise Ekman sedan start försökt arbeta med vilka pjäser man väljer att sätta upp, vem som gör det och hur arbetet sedan bedrivs. Tre kvinnliga regissörer inleder årets säsong, Margareta Garpe, Jenny Andreasson och Sara Giese, och kvinnliga dramatiker ska inta samma scen för första gången på flera decennier.
– Hela mitt första år här har jag arbetat med organisation och struktur. Där fanns mycket att göra. Och man måste hela tiden ha en öppen diskussion med många samtal så att alla vet vad som tolereras och inte.
Men självklart, upprepar hon, självklart har män inom teatern tillåtits bete sig annorlunda än kvinnor.
– Vi lever i ett patriarkalt samhälle, som vi förhoppningsvis är på väg ur (teaterchefen lutar sig fram ur det rosa lurvet och knackar två gånger i bordsskivan), men manliga chefer och regissörer tillåts vara alkoholiserade eller få okontrollerade vredesutbrott som en kvinna aldrig skulle tillåtas. Män beskrivs annorlunda än kvinnor: där en man är stark, är en kvinna omöjlig.