En teater utan avsändare..
I tre artiklar har Dagens Nyheter berättat om Dramatens usla publiksiffror (12, 13 och 14/6). Produktionen av fribiljetter har gått på högvarv för att dölja all tom luft i systemet. Nu har inflationsspöket, ungefär som Vålnaden i "Hamlet", hunnit ikapp Staffan Valdemar Holm och ställt honom och skattebetalarna öga mot öga med verkligheten.
Förväntningarna på Holm var stora när han flyttade från Malmö till Dramaten för sex år sedan. Där hade han visserligen dragit på sig kritik för att strunta i det breda publikintresset. Men han gav svensk teater ett nytt språk, vi var inte så präktiga längre, det var möjligt att leka med elden och sätta en torped under arken.
De flesta trodde väl att Holms nya medarbetare och uppdragsgivare skulle tala om för honom att nationalscenen inte kunde behandlas på samma sätt, att det fanns en tredje väg som inte behövde upplevas som en kompromiss; en vitalare dialog mellan Bergmanarvet och det inflytande från tysk samhällskritisk teater som Holm hade demonstrerat på Malmö dramatiska teater. Så blev det inte, och frågan är varför.
Teorin att Dramatens repertoar är alltför exklusiv vilar nog på ett missförstånd. I jämförelse med Lars Löfgrens pjäsval i början av 90-talet (gamla greker och tyska klassiker) har Staffan Valdemar Holms giv, med enstaka undantag, varit överraskande traditionell. Nationalscenens problem är inte att den ena eller andra pjäsen varit "svår" utan att Dramaten har blivit en teater utan subjekt, utan avsändare. Och en teater utan subjekt blir en teater utan publikidentitet.
Stadsteaterns publikframgångar visar att stockholmarna känner sig hemma där, inte nödvändigtvis för att föreställningarna alltid är bättre på Sergels torg än på Nybroplan - men känn efter i salongen! Det är där det lever.
Staffan Valdemar Holms kritiker säger att han inte varit tillräckligt närvarande på teatern, och med närvarande antar jag att de menar besjälad av helheten. I Uppsala är Linus Tunström sedan ett år tillbaka stadsteaterchef. Han har omedelbart tagit plats i stadens offentliga liv, svarar på frågor och förkroppsligar det uppdrag han fått av skattebetalarna. Det sprider sig snabbt både inåt och utåt och går att avläsa på scenen. Teatern blir en del av människornas vardag.
Holms egna föreställningar hör till de bästa på Dramaten de senaste åren, han är en briljant regissör och en omvittnat sympatisk person. Men han är kanske ingen teaterchef?