Sveriges teatrar vaknar efter sommaren, scenljusen tänds, ridån går upp. Vad blir det i höst? Ska det ske, det där vidunderliga, när man får vara med om någonting stort, något som förundrar och förändrar en?
Inte säkert. För teaterns utmaningar är fler och svårare än på länge. En ny publikgeneration står på trappan till institutionerna men kliver inte in. Det som kan locka den är kanske just vad som i stället riskerar skrämma bort den gamla publiken: äkta jämställd teater och en ny, kalla den postdramatisk, scenkonst. Bägge finns där, som larver i den svenska teaterpuppan.
Jämställdheten är det som diskuteras mest, som räkneexempel men också som kvalitetsbegrepp. Genusforskaren Vanja Hermele har i flera undersökningar visat hur kvalitet på scenerna är ett begrepp format efter vad som i teaterns annaler har ansetts vara bra - och där var bara män värda att minnas, alltså är kvalitet något manligt. Segraren skriver inte bara historien utan också framtiden.
Som Staffan Valdemar Holm säger i Vanja Hermeles undersökande bok "I väntan på vadå" (utgiven i våras av Teaterförbundet): "Vi lever, och i viss mån lider, av en 2 500-årig patriarkalisk tradition inom teatern."
Hur ska vi få slut på det lidandet?
Räkna kvinnliga teaterchefer är ett sätt. DN har gjort det i Stockholm (se sidorna 12-13). På både Stadsteatern i Göteborg och Malmö dramatiska teater finns dubbelt chefskap, en kvinna och en man. Dramatiken har förblivit manlig i Göteborg, men av tolv föreställningar i höst är fem regisserade av kvinnor. I Malmö har av sex pjäser två skrivits och tre regisserats av kvinnor. Stockholms stadsteaters siffror: av tjugofyra pjäser som spelas i höst är nio skrivna av kvinnor och tio regisserade av kvinnor. På Dramaten spelas tolv pjäser, varav fyra skrivna av kvinnor och fem regisserade av kvinnor. Men sifforna ljuger, för nästan alla kvinnliga projekt är små eller gjorda på barnteaterscener.
Att räkna räcker heller inte. En helt kvinnlig Shakespeareensemble som i Stadsteaterns "Richard III" i våras gör ingen sommar. Vad vi ännu mer behöver är föreställningar som förmår gestalta ojämlikhetens vinnare och förlorare bland både kvinnor och män.
Inte bara kvinnor gör teater med genusperspektiv: Henrik Ibsens "Hedda Gabler" (regi: Alexander MØrkEidem) på Stadsteatern (går även i höst) är ett exempel. Så inlåst, så desperat och därför till slut likgiltig för allt, är den unga kvinnan i sin gyllene bur.
Bland de föreställningar som i höst går i clinch med teaterns 2 500-åriga historia av manlig dominans hoppas jag mer av vissa än av andra. Jag ser fram emot höstens bägge versioner av "Ett dockhem", Åsa Melldahls på Uppsala stadsteater och Sofia Jupithers på Dramaten, med premiär samma kväll, den 10 november. Går hon hemifrån, Nora, och i så fall vart?
Jag hoppas på Sara Cronbergs iscensättning av "Brott och straff" på Malmö dramatiska teater, med kanske ett nytt perspektiv på en mycket manlig berättelse. Den pjäsen spelas dessutom också för unga och vuxna i flera versioner på Backa teater i Göteborg.
Jag gläds åt Östgötateaterns och Riksteaterns projekt Spets, som lyfter fram - upprättar - det moderna genombrottets kvinnliga dramatiker, de som kom bort i teatrarnas historieskrivning, trots att de på Strindbergs tid spelades lika mycket som han.
Teaterns andra utmaning kommer inifrån. Egentligen är det dess medfödda klyvning som håller på att förnya den. Teater är fiktion, men skådespelare är inte bara roller utan också verkliga människor. Som sådana har de en egen blick på vad som sker på scenen, en blick som ibland blir en berättelse i sig. Här ligger fröet till den nya teater vi ser födas. Den tyske teatervetaren Hans-Thies Lehmann kallar den för den post-dramatiska teatern.
Det är som om pjäserna inte räcker till för att skildra oss längre, våra splittrade jag och vår numera högt utvecklade förmåga att genomskåda oss själva och våra motiv. Teatern vill slita sig lös, vill vara mer än bara gestaltning av en dramatikers pjäs eller en regissörs vision. Vill tala själv med publiken om livet och döden, ibland utan det skrivna dramat som grund, men lika ofta genom att låta sin nya teaterkonst och sina alltmer konstnärligt självständiga skådespelare spegla sig i det, perforera det eller ta spjärn emot det.
Postdramatiskt har det varit oftast och bäst, eller ibland inte så bra men ändå med god effekt, på Momentteater i Gubbängen. En liten scen som ohämmat har gått i spetsen för denna anti-teater-teater. Jag ser fram emot Andreas Boonstras iscensättning av Goethes "Faust", som har premiär den 29 september.
Jag är också nyfiken på Hilda Hellwigs version av P O Enquists "Blanche och Marie" på Dramaten. I hennes stränga och samtidigt ofta ilskna regi kan det bli en pjäs som når utanför sig själv, in i oss.
Henrik Ibsens "Peer Gynt" vill jag också se. Redan som text går den långt förbi det vanliga skrivna dramats begränsningar och har gjorts i postmodern anda av såväl Robert Wilson som senast Peter Zadek i Berlin. På Stockholms stadsteater är det Lars Rudolfsson som följer Peer på resan runt hela världen fram till hans möte med sig själv.
I den postdramatiska teatern öppnar sig det slutna dramat, det som pågår innanför scenens "fjärde vägg". Det drar in oss, gör oss till medagerande och föreställningen till någonting vi inte bara tänks betrakta utan som också ska påverka oss som fysiska varelser, genom att äckla eller skrämma oss, tråka ut eller irritera oss.
Det är teater som utmanar genom att låta oss drabbas av dess egen genans, det privata hos skådespelarna, det okontrollerade och icke-professionella. Skriket är äkta, inte konst - och ska ändå vara konst. Det är teater som vänder upp och ned på kvalitetsbegreppet.
Sett så här falnar till exempel ett mästerstycke som Krister Henrikssons "Doktor Glas": den totala inlevelsen känns plötsligt som stel perfektion. Medan hysteriskt överspel kan ge ifrån sig ett oväntat budskap om skådespelaren/människans utsatthet på scenen/i världen.
Det är sannerligen inte lätt att veta vad som är vad. Det som vägrar vara professionell, välrepeterad teater och i stället överlagt älskar det skvättande jaget - hur skiljer man det från likadan teater som bara råkat bli - dålig?
Kan det vara så att denna nya teaterkonst i själva verket kräver ännu mer för att nå sin fulländning: att skådespelaren inte bara förmår okontrollerad utlevelse utan också ändå måste ha styrsel nog att kunna skifta mellan bägge? Eller inte?
Och är det inte allra roligast och mest spännande när teatern gör sig fri från också denna nya -ism, och gör den till ännu ett medel att leka med på scenen, där varje ny föreställning måste hitta sitt unika uttryck. Där publikprovet är det enda giltiga. Fungerar det så fungerar det.