Sju premiärer i år. Det är inte illa för en nybakad 29-årig dramatiker. Som uppmärksammad final – med många teaterögon på sig – kommer Emma Broströms bearbetning av Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” på Teater Västmanland.
– Jag kan inte jobba med en sak i taget, då blir jag rastlös. Det är väl en förklaring till att det har blivit så mycket just nu, säger Emma Broström och vill tona ned det där unga och heta med sig själv.
Hon köpte nyligen en lägenhet i Stockholm med ett stort, fint fönster för att kunna sitta hemma och skriva och för att få en fast punkt i sitt rörliga yrkesliv. Egentligen började hon på scenen, som skådespelare. Men när amatörgrupperna – som i regel bestod av en massiv majoritet tjejer – tröttnade på att alltid spela män, började hon författa egna pjäser. Det var en ren behovsåtgärd, sprungen ur brist. Och efter gymnasiet föll scennärvaron alltmer bort, medan intresset för skrivandet tog över.
Hela året har hon pendlat till Falun som dramaturg för Dalateatern och i höst påbörjar hon en liknande tjänst på Kronobergsteatern i Växjö. Hennes pjäser har spelats av bland andra Turteatern i Stockholm, Riksteatern runt om i landet och Folkteatern i Göteborg.
I augusti hade ”Esther” premiär på Malmö stadsteater. Den handlar om en femåring som tvingas följa med och hälsa på morfars mamma som bjuder på karameller som smakar bajs. Det visar sig att dagis och servicehuset inte är så olika när det väl kommer till kritan.
– Jag jobbade flera år inom äldreomsorgen hemma i Västerås innan jag började med teater på heltid. Jag har alltid känt att jag måste göra något av alla de fantastiskt galna människorna som finns där, säger Emma Broström.
Genom extraknäcket inom vården träffade hon också Åsa Linderborgs mormor och morfar. De är båda med i romanen ”Mig äger ingen” som handlar om Linderborgs uppväxt och som Emma Broström alltså har dramatiserat.
– Ja, jag adopterade Åsas mormor Vera som min farmor. Jag hade kunnat skriva in mig själv i slutet av historien. Vera lever fortfarande. Det är lite märkligt att förhålla sig till människor som jag känner …
Förväntningarna är höga på pjäsen vars förlaga redan har sålt i 300 000 exemplar och nominerats till Augustpriset. Inte minst Västeråsarna är stolta över den lokala arbetarhistoria som utgör bakgrund till romanens pappa-dotter-berättelse.
– Det är nervöst. Folk kommer att bli besvikna, det har jag redan ställt in mig på. Dels är det på min hemmaplan och dels blir det väl alltid så när man ser en pjäs eller film efter en bok man tycker om.
Varför valde du i så fall att ge dig in i projektet?
– Hm. Först tyckte jag inte alls att det var någon bra idé, men sedan kom jag på hur jag skulle kunna dramatisera den. Då frågade jag Åsa och hon sa ”ja, vad kul, men jag tänker inte lägga mig i hur du gör”.
Så Emma Broström har kämpat för att göra ”Mig äger ingen” spelbar samtidigt som hon velat behålla den ursprungliga tonen i texten. Det har inte varit helt enkelt.
Det finns en del släktingar till pappan som beskrivs i boken och som tagit avstånd från berättelsen. Har du funderat över det?
– Nej, det är ju Åsa som har valt att skriva som hon gjort. De är säkert inte jätteglada över att hamna på scenen. Men man har ju tyvärr inte patent på sitt eget liv, vilket är helt sjukt egentligen.
Använder du dig av det icke-patentet själv när du skriver dramatik?
– Ja, till Esther har jag fått mycket inspiration från min gammelmormor som dog för ett år sedan och från min systerson Malkolm.
Det är en yrkesskada. Emma Broström beskriver hur hon blir en iakttagare som kodar av situationer hon hamnar i och vill ta reda på så mycket fakta som möjligt om personer hon möter. På tåget kan hon ibland glömma bort att det inte är en teaterföreställning som pågår, utan bara ett civilt samtal snett över gången.