Florence Foster Jenkins bestämde sig redan som barn att hon ville studera sång. Hennes far sa nej. Förmodligen på goda grunder. Istället gifte hon sig, skilde sig, och anslöt sig till Suffragetterna, men spelade också piano. År 1909, när hon var 41 år gammal, dog fadern och lämnade efter sig en rejäl förmögenhet. Nu kunde hon helt och hållet koncentrera sig på en sångkarriär.

År 1912 gav hon sin första konsert i Philadelphia. Och folk kom. Ryktet om hennes falsksång hade spridit sig. Hos Florence Foster Jenkins kan man tala om en impulsiv intonation, oväntade byten av tonarter och en puls som lösgjord från själva rytmen.
Det berättas att Foster Jenkins efter en trafikolycka gav den skyldige bilföraren en låda med cigarrer, därför att hon av ren skräck sjungit ett högt f som aldrig förr i sitt liv.

Samtidigt var Florence Foster Jenkins sparsam med att framträda. Men år 1932 inledde hon ett samarbete med en medioker pianist Cosmé McMoon och sjöng med honom årligen för en exklusiv skara på Carlton Hotel i New York. Och så spelade in några idag legendariska 78-varvare. Då Florence Foster Jenkins var 76 år övertalades hon till en konsert i Carnegie Hall år 1944. Biljetterna handlades för stora summor på den svarta marknaden.

En månad senare var hon död. Enligt vissa uppgifter på grund av den fysiska ansträngningen konserten innebar. Nedgörande recensioner var hon däremot van vid. Självförtroendet gjorde att hon satte sig över dem. Att det skrattades på konserterna trodde hon berodde på intrigspel iscensatt av avundsjuka konkurrentsångerskor.

Hon lär en gång ha sagt: "Folk kanske säger att jag inte kan sjunga, men ingen kan påstå att jag inte har sjungit". Den meningen står också på hennes gravsten.

Florence Foster Jenkins insjungningar är numera överförda till modernare medier. En av Nattens Drottnings arior ur Mozarts "Trollflöjten" "Der Hölle Rache" anses vara en av höjdpunkterna. Arian finns utlagd på You Tube.