Thommy Berggren regisserade ”Fastighetsskötaren” för nio år och hade Peter Andersson, Johan Rabaeus och Ingvar Hirdwall i rollerna och de fick fina recensioner. En kväll kom författaren själv till teatern.
– Han gillade uppsättningen, säger Peter Andersson och lutar sig tillbaka i soffan.
– Efteråt var vi i ensemblen ute och åt middag med Pinter och hans fru. Dagen därpå besökte vi Thielska galleriet som intendenten öppnade för oss och där det fanns konst som Pinter ville se. Sen åt vi champagnefrukost och när vi satt där och pratade sa Pinter till Thommy att han borde sätta upp ”Födelsedagskalaset” också.
Peter Andersson rätar på sig, pekar på mig och ryter:
– ”You should do ”The Birthday Party”! With these actors!”
Sen skrattar han och säger att det var ju roligt att höra.
Och nu händer det äntligen, även om det hann komma mycket emellan. Andra Pinterpjäser, andra pjäser över huvud taget, filmer. Harold Pinter själv hann både få Nobelpris och dö.
Men nu regisserar Thommy Berggren ”Födelsedagskalaset” med en sexhövdad ensemble, med såväl Hirdwall som Andersson som var med på champagnen 2001. Pjäsen handlar om två män som kommer till ett pensionat under sökandet efter en tredje man (som de också hittar där). Till pensionatet anländer också ytterligare några personer.
– Där utspelar sig en katt- och råttalek. Pinter skriver ofta pjäser som handlar om … vänta, jag måste fundera på det här.
Peter Andersson tystnar, blundar en kort stund och stryker tankfullt med fingret över högra ögonbrynet.
– Vi har bara repeterat i tre veckor, och jag söker själv fortfarande i vad vi gör. (paus) Pinter skriver ofta om maktbalansen mellan människor där de försöker avslöja varandras svagheter och positionerar sig. Klär av varandra mentalt. Han använder sig mycket av undertexter, det som ligger under vad vi säger och gör. Vibbar. När jag en gång började läsa Pinter kände jag mig väldigt hemma, men det finns de som tycker att han är underlig.
Det är sjätte gången som Peter Andersson samarbetar med Thommy Berggren, ”Gud, det kan inte vara möjligt!” Och det är tredje gången de gör Pinter, för mellan ”Fastighetsskötaren” och ”Födelsedagskalaset” kom pjäsen ”Hemkomsten”, som också lovordades.
– Vi har lärt oss hur vi fungerar och på ett sätt gör det samarbetet lättare nu, men man börjar ändå alltid från början varje gång. Nu gör jag Goldberg, som är en ganska outgrundlig person. Man får aldrig veta hans yrke, men man anar att han kommer från en organisation eller är en speciell typ av tjänsteman eller byråkrat.
Det låter hotfullt?
– Ja, han är en mycket hotfull, men ändå småhumoristisk person. Man får bara skärvor av hans liv.
När jag undrar hur man gör för att hitta rätt när så mycket är outtalat, säger Peter Andersson att just detta hos Pinter är väldigt befriande. Och att man alltid måste utgå från texten: att den ger associationer till det undermedvetna, som i sin tur ger impulser till ens känsloliv och rörelsemönster.
– Så jobbar jag i alla fall, avrundar han.
Och det har han gjort länge nu – Peter Andersson har varit yrkesverksam skådespelare i över trettio år, och länge varvat teater och film.
– Man tröttnar annars. Men teatern är grunden, det är där man kan fördjupa sig i en text och möta publiken. Filmandet handlar mer om att leverera bitar till en regissör. Det är mycket snabbare, även om jag kan gilla det också.
Film är också den konstform han själv konsumerar helst och mest av.
– Jag gillar att se och läsa om film. Det är film jag är uppvuxen med och det är fortfarande film som ligger mig närmast om hjärtat. Jag går på bio om jag kan pricka in en 12-föreställning, gärna med så lite folk som möjligt. Teater blir det inte så mycket, jag blir så teatertrött när jag själv håller på.
Teatern kom in i hans medvetande under gymnasiet, då en skärpt lärare drog i väg klassen till stadsteatern på Götaplatsen. Peter Andersson, som kom från arbetarförhållanden i Masthugget och växte upp med en ensamstående mor, lockades av teatern, en plats han aldrig tidigare hade kommit i kontakt med.
– Jag vet inte om jag vill kalla det en klassresa – som skådespelare är man ganska klasslös och hör hemma överallt. Det betyder inte att jag inte minns varifrån jag kommer.
Nu är det längesedan han lämnade Göteborg – men han säger automatiskt på sin milda göteborgska att det ”var kul att komma hem och jobba” när han filmade polisserien ”Winter” i fjol.
– Ja, det sa jag va? (han ler) Tänk. ”Hem.” Fastän jag har bott längre tid av mitt liv i Stockholm än i Göteborg.
Men numera har han flytt Södermalm för landet. Livet består mycket av att resa till teatern, jobba, åka hem. Gå på krogen ibland, som häromkvällen för några öl och en och annan whisky. Men även om han kan gilla att vara ute är Peter Andersson ingen som odlar sitt kändisskap och han undviker premiärer – och, egentligen helst, intervjusituationer.
– Att ett antal kända människor samlas i ett rum för att titta på något känns så corny. Det finns de som njuter av att prata, som är avspända och välformulerade. Jag kan tycka att allt jag säger låter så tillrättalagt och känner mig ofta obekväm i intervjusituationer.
Däremot blir han glad om någon kommer fram och tackar för någon roll han gjort, och han känner en stor lust till själva yrket, som han också tar på stort allvar.
– Problemet är bara att man inte kan ta det med sig. En författare, konstnär eller kompositör kan arbeta över hela världen. Å andra sidan hör man ofta från dem att arbetet är väldigt ensamt. Alltid är det något. Medan de längtar efter kolleger kan jag längta efter vad de har – men att gå hemma i vardagsrummet och köra monologer håller ju inte.