Agneta Ekmanner glittrar nyfiket, en 70-årig flicka som nästa dag ska resa till Rom för att läsa dikter av den italienske lyrikern Albino Pierro översatta till svenska, och i oktober tar hon sin bejublade ensamföreställning av Joan Didions ”Ett år av magiskt tänkande” från Göteborg till Stockholm.
– Jag hoppas bara att folk inte ska säga att de inte vill gå och se något som bara handlar om döden. För så är det ju inte, det handlar inte bara om döden. Det handlar också om ett slags livsessens. Det handlar om livet och att sorgen är en viktig del av livet.
Joan Didions pjäs bygger på hennes bok med samma titel i vilken hon beskriver sitt eget sorgearbete efter sin man författaren John Gregory Dunnes plötsliga död – eller rättare sagt med ett slags förvåning iakttar detta sorgearbete.
I pjäsen, den långa monologen, tillkommer ännu en sorglig dimension; kort efter det att boken var färdig dog också parets dotter Quintana.
Hur kom det sig att Joan Didion, den så hyllade essäisten och romanförfattaren med den glasklara skärpan som aldrig tidigare skrivit något för teatern bestämde sig för att skriva en pjäs om sig själv?
Hon förklarade sig elegant i en artikel i New York Times inför pjäsens urpremiär på Broadway i mars 2007 med Vanessa Redgrave i rollen som en kvinna som råkar heta Joan Didion och hennes sorgearbete.
– Min man hade dött och vårt enda barn hade dött. Jag var inte längre exakt den person jag varit. Det var nödvändigt att försöka något nytt. Något som den person jag hade varit inte skulle ha försökt göra. Något med stor risk.
Det är en lång monolog, en timma och fyrtiofem minuter, en vindlande text, och ingen paus. Agneta Ekmanner ägnar två timmar före varje föreställning åt att repetera texten för sig själv.
– Det finns ett absolut krav på rytmen i den här monologen. Rytmen säger ju så väldigt mycket om hur en människa pratar, och vad hon menar. Jag måste hålla hennes rytm och inte min.
Joan Didion själv talade om denna rytm och sitt sätt att skriva när jag intervjuade henne i New York för några år sedan. Den beror nog på att hon läst mycket poesi och många böneböcker i sin ungdom, förmodade hon. Men egentligen ville hon att ”Ett år av magiskt tänkande” inte skulle ha någon stil alls, att stilen skulle vara råare än annat hon skrivit.
Agneta Ekmanner fick lysande recensioner efter premiären i Göteborg – ”jag vill inte ens vara blygsam om detta”. Men något dramatiskt hände under den allra första föreställningen. Hon kände sig sjuk, tvingades hastigt lämna scenen – men återkom efter en kort stund och slutförde föreställningen som om ingenting hänt, och ”växte in i rollen och blev ett med den”, som en recensent skrev.
Vad hände?
– Man kan säga att jag blev rädd. Det har aldrig hänt tidigare och det har inte hänt senare. Ja, det var mera psykiskt än fysiskt. Jag tror att jag blev rädd för att jag inte skulle kunna hålla isär saker och ting, att jag skulle glömma texten, att jag plötsligt skulle stå där och prata om mig själv. Och det får inte hända. Det är hon som talar, det är hon som har varit med om det här.
Men du hade väl också någon egen erfarenhet du kunde använda?
– Mamma dog innan jag hade premiär. Hon hann fylla nittiofem. Det tog lång tid innan jag kunde glömma det där smärtsamma och påträngande i hennes ålderdom den sista tiden. Jag ville hellre minnas henne som när hon var i sin blomma. Det var som om det sorgliga skymde pregnansen i bilderna som jag så tydligt hade av henne som min mamma.
Gjorde detta det lättare eller svårare att spela Joan Didions pjäs?
– Någonstans gick det hand i hand. Det kändes faktiskt bra på något sätt.
Vi talar om den lakoniska humor som också finns i ”Ett år av magiskt tänkande”, till exempel i början av monologen när huvudpersonen ”Joan Didion” just fått besked om att hennes man avlidit. En tanke slår henne: kanske har han ännu inte dött i Kalifornien, som ligger i en tidszon tre timmar senare.
Agneta Ekmanner spelar upp scenen, tittar på sin imaginära klocka, kanske ska hon åka till Kalifornien …
– Där älskar jag henne. Där ser man någonting som man inte kan se hos henne så lätt. Att det finns i henne fortfarande en så ung människa …
Där förenas Agneta Ekmanner och Joan Didion.
”Ett år av magiskt tänkande”. Stockholmspremiär på Vasateatern 8/10.