Det var dansaren Timo Nieminen som kom på idén om att han och regissören Charlie Åström borde sätta upp en föreställning om den morddömde Sture Bergwall eller Thomas Quick, som han hette från början av 1990-talet fram till år 2002.

Nieminen och Åström började gå igenom förundersökningsmaterialet, de läste artiklar, böcker, journaler, bloggar och såg dokumentärer. Ett år senare hade den dokumentära dansteatermonologen ”Och plötsligt var jag superintressant” börjat växa fram ur det massiva underlaget.

– Materialet är helt fantastiskt men också helt makabert. Vi bestämde oss tidigt för att allt skulle vara textbaserat och på riktigt, vi ville inte skriva något eget manus. Dessutom ville vi att det inte skulle handla så mycket om Sture som person utan om själva fallet, säger regissören Charlie Åström.

Varför var det viktigt?

– Det här är ett pågående fall och vi ville inte att det skulle bli spekulativt på något sätt. Vi ville inte att det ska handla om i fall Sture är skyldig eller inte skyldig. Därför har vi använt oss av fakta i föreställningen och inte pratat med någon som tycker något. Vi har heller inte pratat med Sture.

I stället är föreställningen skapad utifrån frågeställningen: ”Vem manipulerar egentligen vem?”. Dessutom vill de ifrågasätta psykiatrivården.

– När jag har frågat vänner och bekanta om fallet Sture Bergwall, så märker man att det är väldigt många som tvekar över om han är oskyldig eller inte, trots att det inte finns några bevis mot honom. I stället borde man väl uppröras över att något verkar vara väldigt fel i vårt rättssystem, säger Charlie Åström.

Hur får man fram allt det här i en föreställning?

– Det kanske låter komplicerat, men det är väldigt rent och tydligt. Och Timo Nieminen får verkligen spela ut hela sitt register som dansare och skådespelare i den här föreställningen.