– Kommer folk att jämföra filmen med pjäsen? Ja, men jag har sett pjäsen både i Århus och Köpenhamn och hade inte någon tanke på filmen. Man glömmer den väldigt fort när man sitter i teatersalongen. Förresten man ska inte glömma det som är bra. Men film och teater är inte samma sak, säger Marie Göranzon när vi träffar henne och Livia Millhagen en sen eftermiddag någon vecka före premiären.
Båda är, säger de, mycket imponerade av Ingmar Bergmans originaltext.
– Jag tycker han skriver så oerhört bra. Det flyter så fint. Det upptäckte jag inte förrän jag gjorde ”Höstsonaten” på Dramaten 2009. Bland intellektuella har han inte ansetts vara någon stor författare. Men när man tar hans ord i sin mun så märker man att han är jämförbar med de riktigt stora dramatikerna, säger Marie Göranzon.
– Ja, det finns ett organiskt flöde i de långa monologerna som går genom hela kroppen på en, instämmer Livia Millhagen.
Marie Göranzon gestaltar Helena Ekdahl, farmodern, som vänslas så sött med Isak Jacobi (Hans Klinga) och tycks ha ett klokt ord till alla i hennes stora familj.
– Jag känner igen mig mycket i Helena men hon är klokare och rikare och har en annan bakgrund. Hon kommer från en förmögen familj och har hela överklassens säkerhet, men hon är också oreaktionär och öppen. Jag tror hennes liv har varit bra men för kort, precis som jag tycker att mitt har varit. Det har gått för fort och det är en fasansfull upptäckt att ens små barn är medelålders. Då kan man inte ljuga för sig själv längre. Jag tycker det känns väldigt nära att spela henne.
”Fanny och Alexander” handlar om teaterfamiljen Ekdahl där farmodern Helena är navet. Året är 1907 och hennes tre söner (Oscar, Gustav Adolf och Carl), deras hustrur och barn ska fira jul tillsammans. Men Oscar avlider oväntat och hans änka Emilie står ensam med två barn, Fanny och Alexander. Hon gifter om sig med stadens biskop, Edvard Vergerus, en sträng man som med religiösa förtecken kräver lydnad och ett asketiskt leverne av sina närmaste. Inlåsning och piskrapp är hans metoder att stävja styvbarnens protester.
Emilie spelas av Livia Millhagen och hon förklarar varför en stark kvinna som Emilie faller för den onde biskopen.
– Hon lever i ett varmt äktenskap med Oscar men utan romantik och sex. När han dör hamnar hon i en livskris där hon måste söka nya vägar, ett slags sanning. Hon klarar inte att leva i teaterns skyddade värld. Hon kan inte relatera till verkligheten, säger Livia.
Hon berättar att i Ingmar Bergmans grundmanus finns ännu fler förklaringar till att Emilie väljer biskopen. Där står bland annat att biskopen är far till ett av hennes barn, att de haft ett förhållande tidigare. Det andra barnet är heller inte Oscars utan far till det barnet är en turnerande skådespelare.
I regissör Stefan Larssons uppsättning framstår också den ondskefulle biskopen tydligare som en rädd och ensam människa som har religionen för att hålla ihop.
– Han är ett offer för sitt ämbete tror jag, säger Marie. Det finns något med det ämbetet som tynger en människa. Man ska vara på ett speciellt sätt. Man får inte vara passionerad, det får inte synas på en.
– Men jag ser honom inte som en sadist utan som en som kämpar som ett djur för att hålla ihop sin övertygelse, säger Livia.
– Är de olika männen inte bitar av Bergman själv? undrar plötsligt Marie. Om ni tittar på biskopen, sen på kvinnokarlen Gustav Adolf, den misslyckade Carl och den underbart snälle Oscar, teaterchefen? Det är fyra bitar av Bergman! Fyra bitar av vilken karl som helst!
– Det är klart det är skillnad på moderna män i dag men … det är fyra bitar av en människa. Så ser jag det. Jag kan se alla de här bitarna hos mina närmaste män. Alla har lite av det, precis som vi kvinnor har olika bitar i oss också.
Vi pratar en stund om vad ”Fanny och Alexander” egentligen handlar om. Ondska mot godhet? Fantasi mot verklighet?
– Jag tror det handlar om konstens betydelse för människan, konstaterar Marie Göranzon. Vi skulle inte kunna leva utan konsten i dess olika former; litteratur, musik, måleri, poesi, dans eller teater. Att leva utan musik … jag tror jag skulle dö.
– Ta ifrån människan hennes undanflykter och hon blir galen, säger någon i pjäsen. Jag tror pjäsen handlar om fantasin som förlösande kraft. Det är en saga. Det är teater. Allt är möjligt och allt kan ske, säger Livia.
Till skillnad från Marie jobbade aldrig Livia med Ingmar Bergman. Filmen ”Fanny och Alexander” har hon dock sett minst 25 gånger.
– Jag älskar den där filmen, har kunnat alla replikerna. Jag körde samma sekvens fram och tillbaka, det var en studie. Nu är det några år sedan jag såg den senast.
– Det är en resurs att ha arbetat med Ingmar Bergman men ingen förlust när man inte gjort det, konstaterar Marie som jobbade med Bergman första gången 1985 i ”Fröken Julie”.
– Han hade en känsla för ålder. Som i ”Fanny och Alexander”, hur han beskriver en ung kvinna och en äldre. Hur kan han veta? Det är skillnad på män och kvinnor, det kommer man inte ifrån! Helena säger i pjäsen att ”det gäller att inte fuska”. Det är sant! Och det är så stort. Det är precis vad livet handlar om. Somliga spelar sina livsroller slarvigt, andra med omsorg. Jag tycker det är jätteviktigt.
Marie Göranzon tycker att ”Fanny och Alexander” är en familjeförställning som kan ses av barn från 13 år.
– Den är både roligt och lite otäck. Det är kärlek och sorg och död … det är allting.
”Fanny och Alexander” har premiär den 11 februari på Dramaten.