Pjäsen handlar om hantverkare som uppfyller våra värsta fördomar om skrået. Bland skådespelarna finns Örjan Ramberg, Anita Wall, Johan Holmberg och Jennie Silfverhielm.

Hur kom ni på att sätta upp en fars som ”Hantverkarna” på stora scenen?

– På Dramaten var man väldigt förtjust i pjäsen i Köpenhamn. Jag fick frågan om jag var intresserad att regissera den. Jag hade då inte en tanke på att regissera något på Dramaten. Det var chefsdramaturgen Magnus Florin som drev frågan.

Var det ett lätt beslut att säga ja?

– Nej, det var efter en natts dålig sömn som jag bestämde mig för att säga ja. Jag har ju tidigare sagt att jag hoppat av det här tåget. Marie-Louise var över huvud taget inte inblandad i mitt beslut. Hon är den sista som skulle pressa någonting på mig. Det var ju förresten här på Dramaten som jag år 1956 debuterade som regiassistent, det är 54 år sedan.

Du regisserade nyligen ”Den girige” med Johan Rabaeus och nu ”Hantverkarna”. Så du har klivit på tåget igen?

– Ska försöka genomföra det här projektet först. Sedan får vi väl se. Jag är ju 70 år. Vet inte om jag orkar. Jag brukar säga att mig kan jag inte imponera på. Och mig lurar jag inte. Jag vet var jag har mig.

Men det är väl ingen som tvingar dig?

– Problemet är att jag alltid tycker att jag måste göra rätt för mig. Hur länge ska man behöva känna det? Kan man aldrig bara få vara glad åt den dag som gives?

Är du inte glad för den dag som gives?

– Vet inte om jag är en särskilt glad person. Alla har vi ju våra demoner som sitter uppradade på sängkanten när man ska lägga sig och då frågar de: Tror du att du ska kunna sova nu? Du ska veta att jag har både bettskena, öronproppar och ibland även bindel för ögonen för att kunna sova. Det enda som fattas snart är väl bara en kork i arslet.