– Ett musikaliskt collage, en känsla av rockfestival, av utomhus, ja kanske Central park i New York eller på en teater eller varsomhelst.
Regissören Ronny Danielsson har satt upp ”Hair” två gånger förut. Han har gjort ”Jesus Christ Superstar, med Ola Salo, han har iscensatt Cabaret. Nu utlovar Ronny Danielsson musikfest.
_ Den här gången måste vi av rättighetsskäl utgå från originalmanus. En utmaning, texten är mycket flummig, som skrivet i ett marijuanarus, säger Danielsson som tidigare jobbat med uppdaterade, bearbetade versioner.
Gerome Ragni och James Radios musikal ”Hair” skrevs i en tid av uppror, på slutet av 60-taler. En tid av fri kärlek, en tid av tron på människans frigörelse, fri från tvång och förtryck. En tid då tron på att narkotika skulle frälsa världen.
– Manuset avspeglar hela den tiden både till innehåll men också i själva formen. Ttexten var också ett uppror mot den tidigare dramatiken, som O´Neill och Arthur Millers, säger han.
För många är ”Hair” Milos Formans filmversion som har en rakare berättelse än grundmusikalen. När nu Stadsteatern närmar sig verket blir det mer associativt och än mer musikbetonat. Av de dryga två timmarna på scen är merparten sång och dans. Alla de kända låtarna finns med, ”Age of Aquarius”, ”Let the Sunshine in”, ”I got life”…
Själva berättelsen kretsar kring frihet och plikt, hur man förändrar samhället – genom att ställa sig utanför eller förändra strukturerna inifrån och tro på det goda. Det då pågående Vietnamkriget blir den direkta skärningspunkten.
– I dag har vi många av svaren på den väldigt romantiska synen på fri kärlek, på droger och gruppkänsla som då rådde. En tid när många hade en stark framtidstro, där tron var stark på att allt var möjligt, säger Danielsson.
– Det räcker att gå ut ifrån teatern, över plattan till T-banan, för att se exempel på baksidan av romantiken, säger han.
Publiken får dra sina egna slutsatser av föreställningen.
– Vi moraliserar inte, säger Danielsson och tillägger:
– Tankarna om den personliga frigörelsen från ett samhälle där man gjorde vad man blev tillsagd, till exempel gå ut i krig, som fanns då och i pjäsen, har i dag slagit över i en oerhörd individualism där bara den enskilda människan räknas och poängsätts.
Är inte ”Hair” en ganska grabbig tillställning?
Jo, den utgår ju i första hand från de två männens problem och synsätt men vi har försökt stärka de två kvinnliga huvudrollerna, säger Danielsson.
– Musikalen är också skriven i en tid av stark kvinnofrigörelse. Speciellt rollen som Sheila visar en starkt medveten ung kvinna spelad av Sara Jangfeldt.
Annars är berättelsens grundtema hur Claude, spelad av Albin Flinkas, vacklar mellan hippielivet och plikten. Ska han ändå inte gå ut i kriget?
– Första akten blir en glad musikfest, på scen i grönt, där saker som bajamajor, torktumlare och tält till slut bygger upp en drömsk stämning av läger, av festival, berättar Danielsson.
Andra akten är mörkare och flera av rollfigurerna dör när de möter en krassare verklighet.
Nakenheten då, den som orsakade mest rabalder när musikalen spelades första gångerna?
– Lite naket blir det men resten av innehållet är nog mer provocerande i dag än om någon är utan kläder. Det blir få upprörda av i dag, säger Danielsson.
Uppsättningen är stor och färgrik. De flesta är mestadels påklädda. Kostymtecknaren Camilla Thulin har velat anpassa hippietiden till ett än mer färgsprakande, uppdaterat nu.
– Helheten, innehållet och att en musikal har starka låtar, det är grunden för att musikteater ska fungera, menar Danielsson.
Kanske har här Stadsteatern här en stark uppföljare till succén med den likaledes färgsprakande rockshowen ”De tre musketörerna”.