Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scen

För att äntligen tala om alla dessa kvinnor

Foto: Roger Turesson

Efter Fröken Fridman och ”Suffragette” är intresset för rösträttskamp, strejker och moderna kvinnor enormt. I vår satsar Kulturhuset Stadsteatern stort på Elin Wägners klassiker ”Norrtullsligan”. Scenvår förde ihop ett gäng teaterarbetare och feminister för ett samtal om den första vågens kvinnokamp, patriarkal teater och scenkonstens möjligheter.

Här kan du läsa årets scenbilaga

Värmen fungerar inte, det är iskallt i repsalen och koreografen slänger åt mig en svart filt. Scenen är precis färdigbyggd och visar olika sidor av ett Stockholm som inte riktigt finns längre. På ett hak sitter två unga kvinnor och pratar. Ska det verkligen vara såhär? Den ena börjar agitera, kan inte sitta still, far upp från bordet och snart sköljer Silvana Imams ”Varma gator” över oss. När Carolina Frände sätter upp ”Norrtullsligan” på Stadsteaterns barn- och ungdomsscen i Skärholmen är formen episodisk som en tv-serie, med musikalnummer insprängda i handlingen.

Foto: Roger TuressonElin Wägners satiriska debutroman, som gick som följetong i DN vintern 1907–1908, skildrar ett gäng kvinnliga kontorsslavar som försöker få livet att gå ihop och delar en liten lägenhet vid världens ände, Norrtull. Mer än hundra år har gått, men den som läser ”Norrtullsligan” slås nästan till marken av hur modern den känns – och av den gemensamma röst som strömmar ur det här pionjärgänget. Det finns närmast något utopiskt över det liv som ligan har iscensatt i den här tvårummaren vid Norrtull, hur tuff deras tillvaro än är.

I det kalla scenrummet i Skärholmen finns ännu ingen färdig föreställning. Men ett kvinnokollektiv som repeterar Elin Wägners text för ändå tankarna till teaterteoretiker som Jill Dolan, som har talat om scenkonsten – inte minst den feministiska – som just utopisk. Inte i bemärkelsen fulländat ideal, utan som ett pågående ”tänk om”. Som ett sätt att föra in det hon kallar ”militant optimism” i offentligheten – och ett sätt att pröva vad som skulle kunna vara möjligt.

Varför sätter man upp Elin Wägners ”Norrtullsligan” våren 2017?

Carolina Frände (CF): Det här är ett hundra år gammalt material som handlar om pionjärer på ett område där vi fortfarande gräver och bryter oss fram på olika sätt. För mig handlar det mycket om att byta perspektiv och titta på en dåtid, på en kvinnohistoria, som sedan ska landa rakt i knät på de som är unga i dag, med de spretiga uttryck som de samtida feminismerna tar sig. Vi är också i den period då vi tittar tillbaka på ett sekel av kvinnokamp, i olika vågor och omgångar.

Ebba Witt-Brattström (EWB): Många av de här ungdomarna går ut i ett sådant låglöneproletariat som beskrivs i boken. Vi har de största löneskillnaderna mellan kvinnor och män i hela Norden, och kvinnors pensioner... det är ett jättetufft läge där vi kanske måste börja prata om rätt basala saker. Sexuella trakasserier finns också i ”Norrtullsligan”– och det är något som unga upplever hela tiden, som ett hot.

Nasim Aghili (NA): Det är också viktigt att prata om vilka kvinnor som tjänar sämst och vilka män som tjänar mest. Publiken här i Skärholmen är ju till exempel inte dominerande vit.

Teatern är redan till sin form superpatriarkal

CF: Norrtull var verkligen en utmark på den här tiden. Och det finns också något med det som relaterar till den här platsen, när vi talar om centrum och periferi, vilka som får bo var och hur man sorterar in människor. Klass är en given ingrediens i det här.

Sofia, du har i tre omgångar levt med det tidiga 1900-talet i ”Fröken Frimans krig”, som har blivit en stor succé. Vad är det som är så lockande med den tidens kvinnokamp?

Sofia Ledarp (SL): Att vi vet så lite om den och kvinnorna som utförde den – de är våra hjältar. Vi var inte alls säkra på hur serien skulle tas emot. Skulle det bli reaktioner om ”tråkig feminism” och ”ska de hålla på med det här igen”. Därför var det så skönt när serien lyckades slå så brett. Det kändes verkligen som folk började tänka ”Vad har jag läst i skolböckerna egentligen? Jaha, att kvinnor fick rösträtt 1921”. Men vad betyder det? Det finns ingenstans där det fördjupas.

NA: Det blir så uppenbart att inte har gjorts tidigare och att intresset blir så stort för att kunskaperna inte finns.

EWB: Det finns ju knappt någon kvinnorörelsehistoria skriven, och i läroböckerna behandlar 87 procent män och manliga fenomen. Men det finns ett sug nu efter kulturkvinnan och hennes historia.

Tjejerna i ”Norrtullsligan” strejkar, kvinnorna i ”Fröken Friman” går samman och ”Suffragette” skildrar den ganska våldsamma rösträttskampen i England. Finns det något i den här tidens metoder som känns relevant i dag?

NA: Jag tror verkligen att det är därför som det är så stort just nu. Det har funnits en stor parlamentarisk tillit i Sverige – typ, det går att lita på politikerna och det finns en folkrörelse i grunden som ändå har skapat stabilitet för medborgarna. Men nu går det bara inte. Det är bara att se hur flera miljoner kvinnor marscherar mot en president. I Sverige och Europa är det samma sak. Politikerförakt är ett missbrukat begrepp, men det finns en ny brist på tillit kring att politikerna kommer ordna så att det blir bra för oss. Det är som att en ny folkrörelse som växer fram.

CF: I dramatiseringen av ”Norrtullsligan” har vi valt att lyfta fram utomparlamentarisk aktivism av olika slag, och där finns också ett klassperspektiv på vad man faktiskt vågar göra.

Det känns viktigt att berätta om kraften i det kollektiva

SL: Ja, det var ju överklassen som kunde driva rösträttskampen.

CF: De här unga, självförsörjande kvinnorna kanske inte alltid hade råd att utsätta sig för en strejk. Nu gör de det i ”Norrtullsligan”, men det är också några som förlorar väldigt mycket på det – de får sparken och förlorar sina sparpengar. Många kvinnor flyttade till Stockholm från landsbygden och var väldigt oskyddade, utan sociala nätverk. Så det känns viktigt att berätta om kraften i det kollektiva – de bor tillsammans i ett kvinnokollektiv och stöttar varandra.

Ebba, din bok ”Århundradets kärlekskrig” blir både teater och opera i vår. Hur tänker du dig att den feminism som finns i din bok kan ta sig ut på en scen?

EWB: Det är mest män som har skildrat det här, som i ”Fordringsägare” eller ”Vem är rädd för Virginia Woolf”... Och jag har alltid tänkt när jag har sett de där pjäserna, som ”Dödsdansen” – att Alice liksom skrivs ut. Rollen som Edgar är ju gjord för de här Persbrantarna som vi tycker är fascinerande, medan hon inte har en chans. Men jag har skrivit det så att kvinnan och mannen har lika många repliker, så att man också – till en viss grad – ska kunna identifiera sig med honom.

Spelar det någon roll att kvinnan i din historia är ensam snarare än en del av ett kollektiv?

EWB: Absolut. Man är ensam i det där, och har ingen kontext. Alla nätverk man har är utanför hemmets stängda dörr. Men nu kommer den här historien att sättas upp med tre par på scenen – ett äldre, ett medelålders och ett ungt par. Det tycker jag är en superintressant lösning.

Men om vi tänker på det kollektiva – det är ganska ovanligt med så stora kvinnokollektiv som i ”Fröken Frimans krig”?

SL: Det händer ju aldrig. Det är en lycka att få jobba med kvinnliga kollegor utan att hela tiden behöva tänka ”kvinnor” – att man bara är människor. Här är en historia där du inte behöver förhålla dig till män, utan det handlar om arbete och vänskap mellan kvinnor. Det är väldigt skönt, för man blir befriad från en massa manér och könsgrejer man ska tryckas in i. Det kämpade jag också för när jag gjorde Kinna-karaktären, för i början var det så tydligt att folk tyckte ”okej, hon är lesbisk, då ska hon ha lite butchflatekläder”. Och jag tänkte bara, varför det?

NA: För att de är snyggast?

(Alla skrattar)

SL: Men varför kan hon inte bara få vara en snygg tjej? Bara en kvinna som tycker om kvinnor?

Men med Kinna, som är rätt fattig och bor på pensionat, ser man väl också att det är en klassfråga att kunna ha sexuella relationer?

SL: Verkligen. Kinna är en arbetartjej, medan Dagmar Friman är en överklasskvinna som kör den mer diplomatiska stilen och vill lösa konflikter på det sätt som nog var rätt typiskt för Sverige. Suffragettrörelsen i England var mer krigisk.

EWB: De var ett slags terrorister.

Det är en lycka att få jobba med kvinnliga kollegor

NA: Men jag tänkte på det du sa, Sofia, om att inte behöva förhålla sig till män. Jag gör ju sällan det. Min närmaste kollega Björn Karlsson är visserligen man, men vi jobbar hela tiden utifrån en estetik som rör sig kring systerskap och lesbiskhet, så det finns egentligen ingenting ”manligt”. Och jag jobbar nästan alltid med skådespelare som är kvinnor eller könsöverskridare. Jag är nog väldigt privilegierad på det sättet, att jag ofta väljer mina sammanhang själv. Även om det såklart kostar extremt mycket, i form av slit och mindre pengar.

CF: Jag satte upp Sara Lidmans ”Tjärdalen” i höstas. Hennes berättelse utspelar sig i en patriarkal struktur, och jag ville låta sju kvinnor berätta romanen utan att kommentera det – vilket jag naturligtvis fick motivera: ”Hur ska de kunna spela de här viktiga karaktärerna?”

Vem är det som säger så?

CF: Här bestämmer jag ju själv. Men när jag arbetar som regissör på andra teatrar är det inte ovanligt att fortfarande behöva motivera val relaterade till kön. Kvinnokön då.

Är din slutsats att alla kvinnor måste ha en egen teater?

CF: Ja... alltså, det är bra att ha det. Eller, har man möjlighet att välja sina sammanhang så har man mycket större inflytande.

NA: Alla teatrar bör drivas av kvinnor!

EWB: När Vivica Bandler blev chef för Stadsteatern, så fick vi ”Jösses flickor”.

Finns det en risk att det blir lite duktigt och ”osalt” när man gestaltar kvinnokamp?

SL: Eftersom jag har min egen historia i ryggen, med starka patriarkala män, så har det för mig varit väldigt viktigt att vara sann i den smärta som faktiskt finns, när man skildrar det här. Men jag kan säkert uppfattas som en besvärlig och stökig skådespelare, för att jag alltid ifrågasätter.

Lite grann ”shut up and sing”?

SL: Ja, precis. ”Gör det bara”, liksom. Men jag har ett engagemang i materialet och tar ett större ansvar än att bara gå in och göra min grej.

 

Det finns ett sug efter kulturkvinnan och hennes historia

Men finns det en konflikt mellan att ha ett politiskt budskap och göra bra teater?

SL: Det beror på vad man gör det till. Det är alltid intressant att se människors sanna ansikte på scen. Men så fort man försöker gömma sig bakom politiken kan man lätt känna sig skriven på näsan.

EWB: Men du måste väl ha erfarenhet av att gå in i roller som är skrivna på ett sätt som gör att ditt uttryck begränsas? Om man spelar Laura i ”Fadren”, som går ut på vår kulturs stora... att det alltid är synd om mannen.

SL: Ja, absolut! Det är en jätteutmaning – att slå sönder sina rollkaraktärer så att något lyser igenom. När jag spelade Bertha i ”Kamraterna” så var jag tvungen att spräcka henne lite. Om jag bara skulle spela duktigt... det skulle inte gå. Men det patriarkala står ju också för sig själv. Spelar man bara fram det så ser ju folk hur sjukt det är.

NA: Men om jag får komma tillbaka till estetik och metod... för mig är feminismen omstörtande, det är det mest subversiva vi har och det finns något intersektionellt och mångdimensionellt i feminismen redan från starten. För mig som kommer från performancefältet är teatern redan till sin form superpatriarkal, men även kolonial.

Hur då?

NA: Den bygger på en tradition där vi håller fortfarande håller på med en ganska klassisk aristotelisk dramaturgi, som bygger på olika typer av motsatser...

Och den går inte att använda och göra något eget av?

NA: Jo, och det är jättemånga som gör det. Men jag tycker att det är viktigt att lägga in i det här samtalet om vad feministisk scenkonst är – att det finns något annat.

Något annat än början, mitt och slut?

NA: Ja, till exempel (skratt). Men just dramaturgi! Vi håller på väldigt mycket med patriarkal dramaturgi, det är bara att titta på våra teatrar.

Håller du på med patriarkal dramaturgi, Carolina?

CF: Jag tänker att det egentligen inte finns någon motsättning här, utan det visar på bredden i de feministiska uttrycken. Du kan använda feministiska analysverktyg, praktiker och gestaltningsmetoder på alla sätt som ni talar om. För egen del har det varit väldigt skönt att byta från feminismen till feminismerna.

Jag var med på repetitionen av ”Norrtullsligan” i dag och där satt regissören mitt i en ensemble som hade åsikter om allt. Det var en otroligt kollektiv process?

CF: Det är självklart för mig, det är bara så jag jobbar.

Men det är kanske inte den klassiska bilden av hur en regissör arbetar?

(Alla blir exalterade och pratar i munnen på varandra)

NA: Vi är ju vana vid en patriarkal regiman. Hela infrastrukturen hur det är uppbyggt med kollationering, repetitioner – allting är väldigt patriarkalt.

CF: En av mina viktigaste frågor just nu är: ”Vad är regi?” Fortfarande när vi talar om stora svenska regissörer så är det liksom Olof Molander, Alf Sjöberg och Ingmar Bergman. Vi kanske pratar om Suzanne Osten ibland numera, men hon har liksom krigat sig till att vi ska göra det. Men den här bredden som vi pratar om nu, med feministiska strategier och arbetsmetoder, där handlar det om att visa på en mångfald, i stället för att jobba i patriarkala strukturer som ger vissa typer av arbetssätt. För så här är det: Hur man organiserar ett projekt och vilka som finns med i det är helt avgörande för det konstnärliga uttrycket.

Så – vad är framtiden i det här?

SL: Noll rädsla. Konsten måste sluta vara rädd! Och nu när en del av världen säger ”Ja, men vi tar Donald Trump, vi tar bort kulturen och säger grab ’em by the pussy” – då känner jag bara vad i helvete är det som händer? Vi ska inte tro att det där inte kommer att flyta över hit, och då är det ännu viktigare att vi har noll rädsla.

EWB: Jag vill fråga om ni tycker att det över huvud taget finns någon styrka i att vi hade en jättestor feministisk teaterboom på 1880-talet. Känner ni det? Att vi hade de här stjärndramatikerna som gick för fulla hus. Många pratar om att göra nytt och bygga nytt, men vi har en jättelång tradition i ryggen. Och Leffler, Agrell och Benedictson tog också upp frågor om arbete, klass, sexualitet... Vi måste lyfta kunskapen om att kulturkvinnan också har funnits.

NA: Jag tänker solidaritet. För det är en sak som gnager i mig med den här historiska boomen. Förutom allt det här fantastiska, så tror jag också att det finns en stor vilja att lyfta fram äldre feministiska rörelser för att många feminister börjar känna sig lite förfrämligade inom den feministiska rörelsen: ”Finns det ingen plats för mig mer, när jag också måste tänka på ras och sexualitet och transfrågan?” Och då blir det en väldigt lyckad metod att gå tillbaka till en äldre kvinnorörelse, för där kan vi på något sätt ändå vara överens om att det där var bra. Men en får se upp med om det är rädsla som gör att en romantiserar äldre feministiska rörelser.

CF: Jag tänker mycket på att omförhandla kontexter. Det vill säga både plocka fram historisk kunskap, men också sätta in den i nya sammanhang. Jag känner just nu ett väldigt starkt behov av att varje dag se något som är positivt för att inte drunkna i det här flödet av ”Vad har Trump gjort i dag?”. Det är klart att vi måste vara i det också, men jag måste tänka på vad jag har runtomkring mig, och hur det kan omförhandlas.

SL: Jag tror att det är viktigt att ha med sig vår historia. För om jag tittar på den yngre generationen kvinnor som kommer fram, som är jävligt starka och faktiskt tror på systerskap – de går ju ut och möter de här nättrollen och allt vad det är. För dem är det kanske bra att kunna luta sig mot en historia och se att såhär har det varit förut.

EWB: Ja, såhär har det alltid varit – och de klarade det. Då ska vi också göra det.

Foto i text: Roger Turesson

Deltagarna.

Foto: Roger Turesson

Nasim Aghili

Regissör och dramatiker som gjort "Vahák", "Marken brinner" och "Europa, Europa".

Är i vår en av de utvalda konstnärerna i Statens konstråds projekt Konst händer samt arbetar med en pjäs om civil olydnad.

Foto: Roger Turesson

Carolina Frände

Regissör och konstnärlig chef för Kulturhuset Stadsteaterns scen i Skärholmen.

Sätter i vår upp Elin Wägners ”Norrtullsligan” samt Alison Bechdels ”Fun Home”.

Foto: Roger Turesson

Sofia Ledarp

Skådespelare som gjort en mängd roller på teaterscenen och för film och tv. Bland annat Kinna Boman i ”Fröken Frimans krig”.

Gjorde i fjol regidebut med pjäsen ”Vapenvila”.

Foto: Roger Turesson

Ebba Witt-Brattström

Professor i litteraturvetenskap och författare.

Hennes äktenskapsskildring ”Århundradets kärlekskrig” sätts i vår upp både som teaterpjäs och som opera.

Foto: Roger Turesson

Kristina Lindquist

Teaterkritiker, journalist och samtalsledare.

Foto i text: Roger Turesson

”Norrtullsligan” på scen.

Carolina Frändes uppsättning av Elin Wägners ”Norrtullsligan” har premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Skärholmen den 24 februari.

För dramatiseringen står Celeste Sjölin och Joakim Sten.

I rollerna syns bland andra: Malin Karlsson, Astrid Kakuli, Lotta Östlin Stenshäll, Isabella Touma och Maria Sundbom.