Han är konstnären bland ståupparna, med oförutsägbar originalitet och en manisk energi och glöd.
Hans förtjusning över att stå på scenen till och med syns. Publiken får ofta se honom bryta och skratta högt eller fnissa mitt i ett nummer.
– Jag har speldjävulen, publikdjävulen i mig. När jag är hemma lever jag ett lugnt liv men det räcker med att någon kommer in genom dörren så sätter jag i gång. Jag är en social människa som tycker om att träffa folk och prata.
Peter Wahlbeck var bland de första som började försörja sig som ståuppkomiker och en av få som gjort det i tjugo år. Han var med på Westermans där allt började, flyttade till Norra Brunn där teveprogrammet ”Släng dig i brunnen” med start 1990 spelades in och fostrade en hel generation. Nu är humorformen större än någonsin med ständigt nya namn. Men Peter Wahlbeck står sig.
Han ser det som ett slags uppdrag nu, en handelsresande i komiskt uppträdande och i en berättartradition.
– Omständigheterna är inte alltid så roliga, man är ensam, man bor på hotell, man ska vara mediediplomatisk. Men när man möter en publik är det alltid magiskt. Alla ställen är olika och det är som en konflikt man ska lösa, som en hantverkare som ska åtgärda ett problem ... det gäller att hitta felet snabbt. Man vet inget om publiken, man tänker: Åh, publiken verkar perfekt, och så händer ingenting. Eller: Den här publiken verkar dötrist ... så blir det bästa kvällen på länge.
Peter Wahlbeck har dundrat mot köttproducenter, mot hyckleri och falska profeter. Mot Rotary, Motormännen, KD och CDU. Mot tyska analporrkanaler och mot ”rakeriets onda träsk”: ”Flickor låt håret i armhålor och på benen växa!” Han har drag av folkbildare och predikant.
Du har provocerat en publik på ett sätt som få andra gjort.
– Ja, jag har varit lite långt ut på kanten. Men det var också i en tid när många inte visste vad stand-up var för något. Magnus Betnér säger ju mycket värre saker i dag utan att någon lyfter på ögonbrynet. Och Schyffert säger: ”Jag ger fullkomligt fan i vad folk anser, jag pratar bara om det som jag själv tycker är roligt.” Han har en kompromisslös inställning till stand-up, det tror jag inte att han hade kunnat ha för tio år sedan.
Kanske satte du agendan ...
– Samtidigt grävde jag ju väldigt mycket min egen grav i slutet av 90-talet genom att vara frispråkig. Nu hävdar jag att det inte finns någon publik för politisk underhållning egentligen. Vem fan vill höra sanningar?
Jag!
– Men det är inget du skrattar åt. Det blir ett slags satir på sanningen: Ta svininfluensan: Amerikanska stora läkemedelsföretag har konstruerat det här vaccinet och skapat masshysterin i medierna, för att kränga sitt vaccin, och myndigheterna har blivit blåsta. Vem vill höra det?
Peter Wahlbeck säger att om man ska överleva som komiker, försörja sig på det och ha råd med allt som andra familjer har råd med, då kan man inte leva i något slags underground-tillvaro. I dag påverkas kulturlivet av näringslivet. Symfoniorkestrar såväl som ståuppkomiker sponsras av stora företag i stället för genom skatter och egna pengar.
– Jag fick rykte om mig att det var obekvämt att anlita mig på företagsspelningar. Så ville jag inte ha det.
Och nu är du en trygg gubbe på företagsspelningar.
– Ja, och vi är i samma generation. Så var det inte när jag var ung och kom och uppträdde för femtioåringar, då blev det automatiskt provocerande, när någon så ung stod och raljerade.
Du har haft ämnen som du drivit med glöd, som köttindustrin, genom obehagliga figurer som Slaktar-Bengt. I dag är många vegetarianer, det var inte så vanligt då.
– I dag skulle jag aldrig prata om sådant. Det känns inte roligt. Och det är ändå så att köttkonsumtionen ökar i hela västvärlden. Jag försöker vara lite mer subtil i dag. Jag tycker det är rätt roligt faktiskt att tala om själva genren med publiken: Hur man associerar till olika berättelser. Jag har ju till exempel ”Pizzeria Pingvin” – varför är den döpt till Pingvin?
Pizzeria Pingvin som redan blivit en Youtubeklassiker, drivs av Slobodan och Mustafa. Precis som Wahlbecks påhittade figur Dragan med fårskinnsmössan bryter de på ” invandrarspråk”. Får man verkligen göra så? frågade sig många när Dragan såg dagens ljus.
– Det var väldigt känsligt när man började skämta om invandrare eller bröt. Det ansågs rasistiskt, men i dag är det helt accepterat. Jag gjorde det för att jag tycker det är roligt, det är precis som att det någonstans är roligt med bögar. Och dvärgar är det många som skämtar om och det får man absolut inte. Standup comedy har förändrats. Det är 20 år gammal underhållning och folk har lärt sig att det egentligen inte finns några gränser, säger Peter Wahlbeck och tillägger:
– Men kungahuset är det inga ståuppkomiker som skämtar om.