Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Scen

Fyra skärvor av Carl-Einar Häckner

Han snortade kondomer genom näsan och utsågs 
till Sveriges sexigaste man. Den gråtande trollkarlen
 Carl-Einar Häckner är paradoxen vi inte tröttnar på. 
I sommar 20-årsjubilerar han på Lisebergs scen.

– Carl-Einar?

Södra teaterns pr-chef Lena Törner viskar och knackar lätt på dörren till logen. Den är belägen på plan sju i Stockholms äldsta öppna teaterhus. Nära vinden där teaterdirektör Zetterholm sköt sig 1873. Ekonomin var körd i botten, Zetterholm kunde inte betala ut skådespelarnas löner.

– Han sover, upplyser Carl-
Einar Häckners scenmästare och turnéchaufför Danne Forslund från trappsteget nedanför pr-chefens rygg.

Han tränger sig förbi och knappar in kodlåset på handtaget till logen. En fältsäng är uppställd i det smala kyffet. Ett par spetsiga, bruna cowboyboots sticker fram under filten, som är uppdragen över huvudet på trollkarlen som ligger där.

Sover han på riktigt?

– Som en klubbad säl. Han somnar på en gång. Det är hans sätt att ladda upp, svarar Danne Forslund.

Foto: Nicklas Thegerström

Illusionisten, komikern och sångaren Carl-Einar Häckner har denna kväll Stockholmspremiär på Södra teatern med ”Skärvor”, en hybrid av musik och trolleri. Föreställningen börjar 19.00. Klockan är 18.45. Carl-Einar Häckner vaknar, sätter cowboysulorna i golvet och går fram till en itu-vikt resväska på ett bord.

Den är full av magi. En burk fingertoppar. Slaka, röda ballonger. Härvor av bomullsrep med knopar på. Bakom resårbandet i locket är tandkrämstub och tandborstar nedstuckna. Carl-Einar Häckner trycker ut en klick vit pasta från den tillknycklade Colgatetuben direkt på tungan och kör in borsten i munnen.

Varför gör du inte på det vanliga sättet?

– Vad är det vanliga sättet? Jaha, du menar att lägga en sträng tandkräm på tandborsten? Ja, men jag har inte tid!

Carl-Einar Häckner spottar ut och stoppar på sig flera knippen kulörta fjädrar. Han trycker ned trollkarlshatten i borstad sammet över de blonda hårtestarna, tar några steg mot dörren och gör en helomvändning.

– Jag ska ha en kanin också.

Det är fyra minuter kvar tills ridån går upp och dags för turnéritualen. Allas handflator möts. Så varsin timmerhuggarkram:

– Nu kör vi!

Carl-Einar Häckner intar stora scenen. En spotbelyst, ihopklistrad vas på en piedestal visar vad det handlar om. Att laga det som är sönder. Skapa ett helt liv av tusen skärvor.

– Föreställningen är sammansatt på ett trasigt sätt. Den passar nog inte alla, förklarar/varnar Carl-Einar Häckner.

Brutalt abrupt kastar han publiken mellan poetiska framföranden vid pianot och blodforsande knivkarvande i armen. Leksakshunden Trulls blir maskinellt itusågad. Trollkarlen buktalar, plockar fram hjärter dam ur en kortlek och snortar en kondom in genom näsan och ut genom munnen. Han får stående ovationer.

Helst vill han göra som sin påhittade karaktär Haddji Haddji Allra Asch: spräcka sitt hjärta på ett berg så att det räcker till alla.

– Jag försöker i vissa föreställningar. Det kanske inte alltid lyckas, säger han.

 

Mamma gick sönder. Hon har inte pratat om det men jag tror att någonting pajade inuti.

 

Carl-Einar Häckner är 46 år. En del har hunnit gå i kras. Första skärvan heter Marie-Louise. Född 1967. Död 2005.

– Hon var min storasyster. Hon fick inte utvecklas som andra tjejer. Hon fick en diagnos som vuxen men det visste man inte då, när det hände. Man visste ingenting.

Marie-Louise Häckner hade Retts syndrom. Det drabbar nästan uteslutande flickor och visar sig först efter 6–18 månader. Fram tills dess verkar allt normalt. Sedan gör mutationen på X-kromosomen att utvecklingen avstannar. Carl-Einar Häckner har skrivit om det:

”Marie-Louise försvann in i sin egen värld. Jag gick om henne i utvecklingen fast jag var nästan två år yngre. Hon dunkade huvudet i väggen när jag skrattade och lekte. När vi skulle fotografera oss var hon frånvarande.”

Hans Syster Yster gick på tå tills hon inte längre kunde gå. De kallade henne ”ballerinan”. Hon älskade glass, och lillbrorsan och hon hade syskontycke, de liknade varandra i ansiktet. När hon var fem år placerades hon på Sagåsens vårdhem i Kållered.

– Mamma gick sönder. Hon har inte pratat om det men jag tror att någonting pajade inuti.

De hälsade på ibland. Carl-Einar är övertygad om att Marie-Louise visste att han var hennes lillebror. Det kändes magnetiskt mellan dem. Ändå var det omöjligt. Hon behövde tas om hand 24 timmar om dygnet och föräldrarna hade precis skilt sig.

– Vi gav bort henne och tänkte bort det. Sedan var det jag och mamma – väldigt fokuserat.

De hade flyttat från radhuset i Nol utanför Kungälv till en lägenhet i Gårdsten. Den nybyggda stadsdelen i Angered vilade på en berggrund av granit men i lamellhusen ökade den sociala oron tills Gårdsten år 1996 ansågs vara inte bara en av Göteborgs, utan en av hela Sveriges mest problemtyngda förorter.

Carl-Einar Häckner rotade sig där. Han började dagis och fritids. En gång i månaden träffade han sin pappa. Det var för sällan.

– Pappa fick ny fru och familj och hon hatade att han hade ett förflutet. Jag visste inte hur jag skulle ta hand om det, jag exploderade i en massa känslor som jag var för liten för att analysera.

Under de sju svåra åren som följde fanns farmor i Jönköping. Det luktade pappa där. Farmor och Carl-Einar letade fram hans trolleriväska på vinden, fast de inte fick. Det var ingen leksakslåda utan riktig rekvisita från Harries magi i Norrköping. Den skulle vänta tills Carl-Einar blev lite äldre.

Farmor svettades som en ångmaskin i sin tantklänning efter alla trapporna. Hon skickade in Carl-Einar under bjälklagen för att leta fram trolleriväskan bland kartongerna med bordsdukar, brudklänning och julgransfötter. De vecklade upp silkespappret tillsammans.

– Det var väldigt fina, förnicklade saker. En kaffeservis som man kunde trolla fram sockerbitar och grädde till.

Ockulta ting intresserade farmor. Allt på ”i”: astrologi, kinesiologi, parapsykologi, numrologi, trolleri. Hon hade assisterat när Carl-Einars pappa trollade som ung, innan han blev professor i företagsekonomi. Nu visade hon barnbarnet sina hokuspokus-knep. Tog med honom på föreställning med en trollkonstnär.

– Efteråt gick vi igenom alla trick han gjorde, återskapade dem med toarullar, klisterpapper och flaskor. En gång kom pappa och var med och trollade.

De korta mötena med fadern var fantastiska, som Carl-Einar Häckner minns det, men de kostade på.

– Wow, världens grej och anspänning! Efteråt var jag helt slut. Jag bråkade med morsan när jag kom tillbaka – för att komma ned på jorden igen. Efter det obligatoriska bråket blev allt lugnt, allt återgick till sina rutiner.

Andra skärvan: den frånvarande fadern. Carl-Einar Häckner har ägnat den mycket tid, både ensam och tillsammans med sin numera närvarande pappa. Pappa Einar Häckner sitter med i premiärpubliken här på Södra teatern och Carl-Einar är glad över det och rädd om honom och deras förhållande.

– Jag hade inte varit bättre själv. Det kan inte vara lätt att vara förälder. Jag har inte vågat ännu, säger han.

Relationen mellan Einar och Carl-Einar Häckner rätade upp sig när faderns andra äktenskap sprack. Då var Carl-Einar i tioårsåldern. Han hade fått en egen trollerilåda i julklapp av mamma och han övade. Varje dag. Tränade upp fingerfärdigheten, slipade sina nummer i vardagsrummet, framträdde för kuddarna.

– Kanske var det mitt sätt att trolla bort något annat.

Foto: Nicklas ThegerströmCarl–Einar Häckners pappa Einar Häckner är med och firar kvällens premiär backstage. Numera har far och son en nära kontakt. Foto: Nicklas Thegerström

Tolv år gammal gick han till final i en trolleriskola på nöjesparken Liseberg. Året därpå valdes han in som yngsta medlem i Göteborgs magiska klubb. Där lärde han känna trollerimästaren Max Milton, som tog honom i lära. Därefter vann han nordiska mästerskapen i bordstrolleri sex år i rad.

På rekommendation av cirkusdirektör François Bronett tävlade han i trollerifestivalen ”Grand prix magiques de Monte Carlo” på Théâtre Princesse Grace i furstendömet Monaco. Tack vare, och i samarbete med, regissören Mats Berglund började han göra teater. Han medverkade i tv, körde varietéer och soloföreställningar.

Parallellt debuterade han som ståuppkomiker på klubbarna Norra Brunn och Patricia. Patricia är en båt, förtöjd vid Slussen i Stockholm. En kväll i början av 1990-talet när jag, som skriver den här texten, var där kom en kille i hårdrocksfrilla fram. Han spelade ut den klassiska kombinationen ”testosteronstint självförhärligande plus avgrundsdjup osäkerhet över den egna manligheten” som han fortfarande lägger i knät på sin publik:

– Ska jag trolla för dig, hö, eh?

Jag dissade honom som onykter och påträngande. Gav tillbaka ett avmätt: ”Nej tack.”

– Jag kan få två bollar att hoppa ur din hand.

– Säkert (i syrlig och sarkastisk ton).

– Den här handen. Knyt den!

Han fick mig att göra det. Frågade vad jag tror händer när jag öppnar handen igen.

– Ingenting.

– Öppna den då.

Det var magiskt. På riktigt. De två klarröda bollarna i min hand som jag visste var tom. Hårdrocksfrillan flinade hej då och försvann bland klubbgästerna. Jag satt kvar med känslan av att befinna mig i en förtrollad natt där vad som helst kunde hända.

Carl-Einar Häckner trollade vidare. År 1990 stoppade han för första gången in en kondom i näsan i tv:s fredagsunderhållning ”Fredagsexter”. Året därpå var han återkommande gäst i det populära programmet ”Dabrowski”. Det var under tablå-epoken, då alla såg samma tv-program samtidigt, och genomslaget blev därefter. Expressen utsåg honom till årets tv-komet. Aftonbladet till Sveriges sexigaste man.

År 1995 kom debutalbumet. 1996 inleddes den fortfarande pågående, vid det här laget två decennier långa, årliga traditionen med sommarvarieté på Liseberg. 1998 höll Carl-Einar Häckner sin ”Monolog om kärlek” och 1999 tog han sin varieté till Berlin. Efter det blev det lite tystare i Sverige.

– Jag stod på kulmen av en era och det kändes skönt att göra något nytt. Jag hade en massa drömmar om att göra internationell clownkarriär.

Carl-Einar Häckner reste runt med en rörig föreställning och en massa jobbig rekvisita. Los Angeles, Las Vegas, Berlin igen. Han trollade med kinesiska ringar, hakade i saker och kom inte loss. Spelade på ett munspel, fick mot all anatomisk rimlighet in det på tvären i munnen och fastnade med det där. Snubblade på blixtkablarna och tappade notpappren. Lät mickstativet kärva och pianot sväva.

– Jag skapade kaos. Jag hade en punkkänsla. Jag ville att de skulle se huden på mig. Kostymen skulle gå sönder på scen.

Sedan blev han inte bara kostym- utan även hudlös. Han hade tagit kontakt med den tyska lindanserskan Silea för att boka henne till sommarvarietén på Liseberg 2001. Silea bemästrar en rad sensationer. Hon kan balansera på flaskhalsar, rocka loss på en vajer, buktala, göra akrobatkonster hängande i kedjor högt över marken samt äta rakblad med gracil finess och blodet rinnande ur munnen.

Det hade inte gått att hitta på en mer passande flickvän till Carl-Einar Häckner. Han hade träffat sin Elvira Madigan. Tredje skärvan. Han skrev Labyrintflickvänssången till henne:

En labyrintflickvän
Hittar inte ut
Hittar inte hem
Varit där förut
Allt känns igen
Det är som det ska
Därför vill jag ha
Min en labyrintflickvän
Hon är plastisk
Och elastisk
Hon är utsökt entusiastisk
Hur kan jag nånsin önska mig nåt mer
Kärlekskomplikationer försvinner när hon ler
Hon har ett välinbyggt system
Elektriskt är aldrig några problem
Jag lämnar aldrig mitt sovrum igen
Jag slår mina bara armar runt min vän
Min en labyrintflickvän
Du är på riktigt
Du är inget påhitt
Och aldrig blir jag kvitt
Nej du är min tjej, hej
Aldrig behöver jag vara ensam
Och aldrig behöver jag gråta
Och aldrig vara ensam
Och aldrig vara ensam
Aldrig vara ensam
Aldrig vara ensam
Aldrig vara ensam
Aldrig vara ensam
Aldrig vara ensam
Med min en labyrintflickvän

Det var hon och han i tolv år. Sedan ville hon pausa.

– Jag har försökt förstå det i två år nu, säger Carl-Einar Häckner.

Utifrån verkar ni vara en perfekt matchning?

– Det är vi. Vi är grymma ihop. Hon betyder så mycket. Vi firar jul tillsammans i Berlin varje år, mamma och jag och pappa och mitt ex, fast jag kallar henne inte mitt ex, och hennes föräldrar.

Carl-Einar Häckner stryker sig över protestskägget som han anlade när det tog slut med Silea.

– Jag ville få bort ansiktsuttrycken, bli en karaktär som hela tiden såg likadan ut. Men jag funderar på att raka av det i mars. Jag kommer att ta lite i dag. Det blir mindre och mindre. Fast det finns många tjejer som gillar det.

Sekunden efter att jag har antecknat meningen beslagtar Carl-Einar Häckner pennan och stryker bedjande i luften ovanför blocket.

– Den raden tar vi bort. Nej, jag är inte sådan. Fan vad löjligt.

Jag norpar tillbaka pennan och låter orden stå kvar.

Varför har ni uppehåll?

– Det måste ju ha med barn att göra, eller hur? Jag har varit så viktig för mig själv, så fokuserad på det jag vill göra. Jag skulle behöva ta ett steg tillbaka. Men jag vet inte om jag kan. Men jag kanske måste.

På Liseberg är det många barn som kommer fram efter varietén och kramar Carl-Einar Häckner på benen och säger att han är bäst. Då känns det sorgligt att inte vara pappa. Men mitt i saknaden tänker han att beundrande barn bara är drömbilden.

Att det inte är lika lätt för föräldrarna som ska få med sig de trötta, trilskande ungarna från nöjesparken till parkeringen medan han själv flyter i väg ut på stan, gör vad han vill, åker hem och tittar på tv till klockan tre, sms:ar med en kompis hela natten om Zlatans dubbla frispark och fantiserar om nästa show.

– Jag vill gå i terapi för det här. Jag tycker jättemycket om barn men jag vet inte, jag är en omogen jävla … Jag vill inte riktigt ta ansvar kanske. Jag är rädd för det. För att livet ska bli förändrat. Och ska man inte ha en bra och fungerande relation och bo på samma ställe först?

Ångesten över vad som händer om förhållandet till barnets mamma spricker. Rädslan över arvssynden, att upprepa historien, själv bli den frånvarande fadern. Fjärde skärvan. Den kommer ur samma vas som de första tre. Symboliskt ihopklistrad på sin piedestal på Södra teatern.

Foto: Nicklas Thegerström

Föreställningen där uppe på scen har övergått i Häcknerskt, hysteriskt vansinne. Han skriker som en gris till Beethovens pianosonat ”Pathétique”. Leksakshunden Trulls är fortfarande itusågad. Trulls går som en röd tråd genom föreställningen. Han är en bild för kärleken. Han är också ett medel för att få publiken att lägga ned garden, gå med på att försöka ta in något. Människor öppnar sig när de får se en hund.

– Ska vi laga Trulls? frågar Carl-Einar Häckner rakt ut i salongen.

– Jaaa! ropar publiken i lättad korus.

– Säg ”hokkopokkopokko”.

– Hokkopokkopokko.

Trulls är hel igen.

– Jag försöker ge hopp. Det finns ett kärleksbudskap i föreställningen. Allt går bara man fortsätter vara nyfiken. Man ska inte ge upp, man kan öppna dörrar inom sig själv, säger Carl-Einar Häckner.

Carl-Einar Häckner

Ålder: 46 år.

Bor: Göteborg och Berlin.

Gör: Trollkarl, komiker, musiker, krönikör.

Carl-Einar Häckners soloföreställningar

Skärvor: Carl-Einar Häckner tar med föreställningen ut i landet under en månads turné med Riksteatern. Start den 30 januari i Lund. Slut den 24 februari i Södertälje.

Till föreställningen hör ett album med 18 sånger. ”Skärvor” hade urpremiär på teater Aftonstjärnan i Göteborg hösten 2014 och Stockholmspremiär på Södra teatern hösten 2015.

Två föreställningar återstår på Södra teatern: den 26 och 27 februari.

Tidigare soloshower: ”Pusseldrömmar” (2006) och ”Swedish meatballs med lingon” (2011).

Varietén på Liseberg: Carl-Einar Häckner har uppträtt för 1 miljon människor på nöjesparken i Göteborg. Showen sommaren 2016 utgör 20-årsjubileum.