För mig är det ingen tvekan om att de tre ”föreställningar” jag ”sett” eller snarare agerat i är bland den allra mest spännande scenkonst jag stött på.
2006 får jag en tid att infinna mig på den lilla experimentscenen Weld vid Odenplan i Stockholm.
Ganska lite sägs innan men när väl det är min tid går jag nerför en trappa och in i mörkret.
Så står jag i totalt mörker men försedd med hörlurar. Medan vänliga röster talar till mig i lurarna känner jag plötsligt en hand på axeln. Sakta dirigeras jag runt, i det stora helmörka rummet. Ibland tänds någon strålkastare och det står någon eller några skådespelare i blickfånget.
Mest minns jag hur den vänliga rösten meddelade att jag skulle få träffa Igor. Hur ett ljus tändes och hur jag står öga mot öga med en man som jag fortfarande bara kan anta var Igor.
Skrämmande? Nej, trots alla sinnen på helspänn var det ändå en visserligen skakande men ändå mest vänlig upplevelse.
Exklusivt? Ja, att åtta agerande ger en ”föreställning” för en enda åskådare i trettio minuter är utvalt och smalt. Men syftet med den här sortens konst är inte att roa massorna utan att pröva nya former.
Efter att ha fått möjligheten att se mörkret i ”My voice shall now, come from the other side of the room” går jag förväntansfullt till Lundahl&Seitls nästa verk på Weld något år senare. Parets nästa föreställning i Stockholm ges för fler åskådare per gång. Vi går ner i någon slags omklädningsrum och väntar på bänkar för att sedan tas in i mörkret en och en. Nu agerade åskådarna alltså i grupp men med hörlurar och guidning av osynliga händer. Det kändes lite mer oroande eftersom det inte bara fanns de trygga arrangörerna i lokalen. Tänk om någon av de deltagande skulle klappa ihop?
Nå, allt gick bra, verket var lika omtumlande om än på ett helt annat sätt.
DN:s recensent Pia Huss beskrev senare sina känslor i en recension av ytterligare ett verk som:
”En värld som tycks sakna både början och slut och ofta mörkläggs, något som väl skulle kunna ge den tillfällige besökaren panik. Men det får jag inte. Tvärtom känns det helt självklart att jag i det mjuka mörkret trevar mig fram efter instruktionerna från barnrösten genom de hörlurar besökaren förses med: "Step forward&walk very slowly now&look behind you.”
Mitt tredje möte med Lundahl&Seitl äger rum på Nationalmuseum. Nu känns bara hörlurarna bekanta. Föreställningen börjar likt en guidad tur genom museisalarna. Sedan får vi på oss ögonbindlar. Jag tänker att vi nog bara ska göra ungefär samam sak som i de föregående verken men i en tom avspärrad musiesal. Det känns tryggt, hemvant och inte längre fullt så spännande.
Ett antal minuter senare tar vi av oss lurar och bindlar. Gruppen befinner sig mitt i en visningssal bland andra åskådare. Vi har uppenbarligen jönsat runt bland de vanliga besökarna som förblindade. Det måste sett underligt ut, antagligen fick de som inte deltog i verket ingen förklaring. Och kanske storögt undrat.
Min första tanke var en viss bortgjordhet men lite får man offra.
Om den här föreställningen skrev DN:s recensent Örjan Abrahamsson:
”Symphony of a missing room” är en inledningsvis smått skrämmande, gradvis alltmer fascinerande resa där, under fyrtio minuter, ramarna för vår vanliga, vardagliga rumsuppfattning inte bara förskjuts utan rycks bort. Det är omtumlande, bokstavligen svindlande.
Ta chansen att pröva själv när duon nu ger möjligheten på konsthallen Magasin 3. Det här är föreställningar på gränsen mellan dans och konst, mellan lajv och performance där både en kräsen elit och den som aldrig sätter sin fot vara sig på dansföreställningar eller konstmuseum kan uppleva något helt nytt. Som att gå in i ett dataspel. Och en upplevelse också för alla som annars hatar att vara den i publiken som tvingas upp på scen.