Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Scen

Gardells hela karriär blir show

Han började som ufo och outsider men erövrade steg för steg folkets kärlek. Nu är det dags för Jonas Gardell att göra bokslut över 30 år som scenartist. Han gör det med showen ”30 år tillsammans”.

Det är torsdag morgon och i Konserthusets stora sal börjar dagens första långa repetitionspass. Några av Sveriges absolut bästa musiker droppar in på scenen. De packar upp sina instrument, nickar åt varandra och börjar spela, i ensam koncentration. Sjostakovitjs första violinkonsert. En äldre kvinna i kofta pausar, sänker sin fiol och stirrar rakt ut i luften. Tar upp mobilen och skriver något.

Ute bland sammetsstolarna poserar Jonas Gardell framför kameran, i salen där han fick sitt stora folkliga genombrott som showartist för trettio år sedan.

Du har också ägnat ofattbart mycket tid åt ett uttryck. Vad har du lärt dig?

– Oj. Tekniskt har jag slutat kräva samma densitet av mina texter: mina romaner har gått från avskalade till episka. Medan skämten är mer rakt på. Jag har också färre berättelser kvar. I början är de så många, som en äng full av blommor. Nu måste jag vara rädd om dem jag plockar. Men framför allt har jag slutat skydda mig. Jag har inget att bevisa länge. Många känner skräck över att vara ”slut”. Men att vara över, som Kristina Lugn skrev, kan också betyda att man kommit över på andra sidan. Över ett stormande bråddjup. Och jag upplever att jag är över. Att jag lugnt kan titta tillbaka, säger Jonas Gardell när vi hittat en soffa i foajén.

I vår är han aktuell med föreställningen ”30 år tillsammans” som återvänder till monologer och sketcher från en karriär som inleddes i ett land med två tv-kanaler, tre radiostationer.

– Och Ingemar Stenmark. Domedagsklockan. Och jag minns den stora diskussionen om när vi kunde börja skämta om Palmemordet, säger Jonas Gardell.

Hans stora karriär spänner över böcker, shower, tv-serier och kulturtexter som på olika sätt handlar om att komma ut. Oavsett om han hyllar David Bowie, gör en schlagermusikal eller berättar om bögarna som i 80-talets gryning flyttade från sina hålor till Stockholm, så återkommer meningen om att man först föds och blir den andra säger att man är: ”sedan kan man föda sig själv på nytt”.

Och nu återvänder du till ditt gamla material.

– De flesta texterna kommer faktiskt att vara nya. Och det är viktigt att showen inte fastnar i nostalgi. Det ska handla om att förstå i vilket samhälle skämten skrevs. Vad skrattade vi åt och varför? Och vad säger det om oss i dag? Jag minns när man blev djupt skakad av att se någon behöva rota i en papperskorg, men jag vill också vara tydlig: det Sverige jag pratar om var fult och tråkigt. Män fick våldta sina fruar. Jag som homosexuell föddes ”sjuk”. Det är inget vi vill återvända till, säger Jonas Gardell.

Han bestämde sig tidigt för att bli konstnär. Smetade in sig i fingerfärg och fyllde galleriet med tjugo liter snabbmakaroner. Skrev experimentella texter. Men en gång, under en av hans uppläsningar, började publiken skratta.

– Det var en omedelbar igenkänning. Jag kom ihåg vem jag var. Jag var roliga timmens kung. Hela natten efteråt låg jag vaken och hörde skratten i huvudet. Jag visste att mitt liv hade tagit en helt ny riktning. Den scenpersonlighet jag har varit sedan dess klev ut ur poeten.

Tog det emot att lämna ”finkulturen”?

– Jag minns en DN-kritiker som kom in till mig efter en show och sa att jag måste välja – seriös författare eller komiker. Uppdelningen mellan fint och fult var större då. Men jag var frälst och frälsta människor låter sig inte påverkas av elitens förakt, så fuck you, säger Jonas Gardell som fortsatt syssla med både och.

Du gestaltar ofta dig själv som en underdog. Har framgången gjort det svårare?

– Det där är klassiskt. När man slår igenom lämnar man ofta den verklighet man blev konstnär för att få beskriva. Men när jag skriver och arbetar kan jag enkelt hitta dit. Och dessutom är livet i sig självt en räcka förluster, säger han och visar fnissande två foton av sig och maken på mobilen: ett där de är unga och utstrålar evig skönhet. Ett från förra vintern som är mer glåmigt och tappert.

– Och jag är fortfarande lika ensam som förut. Jag har aldrig kunnat tillhöra någon grupp. Jag har inget Killinggäng, ingen grabbig pod. Att möta publiken är mitt enda sätt att umgås.

Hur mycket är ensamheten en scenpersonlighet?

– Den är mitt liv. Mark, som är min bästis, har en massa andra bästisar. De jag ser som mina nära vänner ser inte mig på samma sätt. I en ny text jag skriver, som kanske blir en roman, har en person dött i en bilolycka. Han var en av femhundraåtta människor som omkom i trafiken det året – och därmed fick han för första gången i sitt liv ingå i ett kollektiv.

Haha.

– Vi diskuterar ofta det. Jag vill begravas på Skogskyrkogården, bland tusentals andra okända. Mark vill ligga bland gräddan på Katarina kyrkogård, säger Jonas Gardell.

Jubileet handlar också om deras trettioåriga relation. Under hiv-utbrottet såg de sina vänner dö och svikas av samhället. I dag är de folkliga symboler för livslång kärlek.

– Vi har genomlevt och drivit på en revolution. Men man projicerar så mycket på oss, som idén om att vi skulle vara monogama. Det har vi själva aldrig påstått.

Var befinner sig kampen i dag?

– Det finns fascistiska krafter som vi aldrig trodde skulle kunna komma tillbaka. Utvecklingen i Polen och Ungern har ökat hotet mot demokratin. Min mamma hade en lista över saker det var okej att jag hamnade i fängelse för, och jag är glad att fler reser sig nu. Ett tag i vintras kändes det som att humanismen försvarades av typ tre komiker och en operasångare, säger Jonas Gardell.

Jag påminner honom om att vi sågs för ett par år sedan i en intervju. När vi promenerade genom Stockholm den gången slogs jag av att människor med jämna mellanrum stannade honom på gatan för att berätta något om sina liv. Som om de upplevde sig ha fått ett förtroende, och skulle svara.

– Jag minns inte det här. Eller att vi setts. Jag släpper jobbsaker omedelbart. Fem minuter efter en föreställning är den borta. Det är lite sorgligt, men också villkoret för vad jag gör: jag är hela tiden fullt ut i det nya. Så ”30 år tillsammans” kan inte bli nostalgisk. Den kommer alltid att handla om publiken och mig i stunden, säger Jonas Gardell.

När vi avslutat och hittat ut ur Konserthuset blåser en svinkall vind över Hötorget. Jonas Gardell säger plötsligt att han har ångest inför lanseringen. Biljetterna. Hela grejen.

Men var inte du på andra sidan bron?

– Jag är det i mitt arbete. När jag var där inne. Inte här ute.

Från undergroundpoet till folkkär scenartist.

Jonas Gardell – folkkär författare, dramatiker, komiker och artist – är i vår aktuell med ”30 år tillsammans”. I sex föreställningar på Cirkus i Stockholm, med premiär 14 april, återvänder han till monologer och sketcher från sin trettioåriga karriär. Showen försöker förstå i vilket samhälle de skrevs – och vad de säger om vår tid.

Jonas Gardell föddes 1963 och växte upp i Enebyberg. I dag är han gift med programledaren och författaren Mark Levengood och de bor tillsammans med sina två barn på Söder, och på Vindö.

Som författare debuterade han 1985 med romanen ”Passionsspelet” och de många böckerna – nu senast trilogin ”Torka aldrig tårar utan handskar” – har översatts till ett femtontal språk.

Jonas Gardell växte upp i en kristen familj. Tro och teologi är återkommande i hans verk och i december 2007 utnämndes han till hedersdoktor vid Lunds universitet.

Jonas Gardell inledde sin scenkarriär år 1986 med ”Good night Mr Moon” och har sedan dess haft flera hyllade föreställningar – nu senast ”Mitt enda liv”, en publiksuccé som turnerade landet runt.

Och vad ser du framför dig?

– Jag kommer att fortsätta försöka förstå hur Sverige förändrats; från att i min barndom vara en berättelse, till att vi i dag består av hur många som helst. Och utforska mitt tema om förgänglighet. Kanske i en ny roman, och i en tv-serie; ”De dagar blommorna blommar” heter manuset. Bara titeln antyder ju hur sorgligt det är.