Att Suzanne Osten tar sig an operetternas operett har säkert fått ett och annat ögonbryn att gå i höjden. Drivkraften bakom hennes uppsättning av Franz Lehárs "Glada änkan" från 1905 på Folkoperan är kärleken till musiken och lusten att utifrån operettens schabloner undersöka det eviga temat boy meets girl.
- Vi gör varken någon operaslakt eller någon parodi, man kan älska och vara kritisk samtidigt, understryker Suzanne Osten.
Startskottet för den erotiska härva som "Glada änkan" utgör är en fest på det lilla fattiga landet Pontevedros ambassad i Paris. Hanna Glawari, nybliven änka som ärvt miljoner är på väg dit. Ambassadören Zeta oroar sig för att hon skall gifta sig med en fransman, så att Ponteverdo, som är på ruinens brant snuvas på hela hennes förmögenhet. Han börjar intrigera för att greve Danilo skall gifta sig med henne, alltmedan hans egen hustru Valencienne kucklar med sin älskare Camille. Den lätt bedagade Danilo är en notorisk kvinnokarl som i stället för att gå till sitt jobb på ambassaden går till Maxims grisetter: "de unga fattiga flickor som efter det ansträngande arbetet med nålen eller vid tvättbunken sökte nöjet i någon ung eller rik älskares sällskap", som Nordisk Familjebok från 1909 definierar dem.
De grisetter Danilo roar sig så intensivt med befinner sig alltså underst i den sociala hierarki som Hanna Glawari toppar.
- Utmaningen är att osäkra historien utan att förstöra den. Att göra den med en kommentar, säger Suzanne Osten, och hon påminner om att när "Glada änkan" kom till pågick kampen för kvinnlig rösträtt och Freud gav ut sin epokgörande "Sexualteori" samma år som urpremiären.
- Sprängstoff som "Glada änkan" touchar.
Hennes uppsättning utgår i princip från hela Victor Léons och Leo Steins originallibretto. Tillsammans med dramatikern Malin Axelsson har hon bearbetat det, främst genom att föra in en kommentator, en feminist på hugget.
- Vi har lånat över konferencieren från "Cabaret". Hon ger, reagerar, hon gör motstånd men blir aldrig ironisk, hon dras med och älskar. Musiken vinner hela tiden över oss, säger Suzanne Osten.
Varför?
- Det är en musik med en smittande livsglädje som säger: NJUUT! Mera sex! Mera kärlek! Dansa! Låt dig förföras!
Det speciella med att regissera "Glada änkan" sammanfattar hon så här:
- Musiken är allt, teatern förtydligar verket!
Suzanne Osten menar att operetten som genre har många rötter i commedia dell'arte-traditionen, i melodramen och i kabarén, alla tre genrer med många nivåer och ett direkt spel mot publiken.
- Själv tillhör jag en "oren" tradition och jag vet att det fula och otillräckliga kan vara vackert. Operetten är lite skitig, en blandning av briljans och trams, och den är kommunikativ, säger hon.
Tillsammans med medarbetare både från Unga Klara och från Folkoperan höll hon en omfattande audition och där mötte de operaskolade rösterna en regissör som menar att man får lära folk att stå ut med ofullkomliga röster och att det är skönt när det inte låter för perfekt.
- Det jag spanade efter när vi valde sångare var om jag blev berörd av rösterna, inte om de var vackra.
Men det föranledde inga större oenigheter. Suzanne Osten har fått den ensemble hon ville ha, en för sitt sammanhang ovanligt ung sådan.
- Det handlar om unga människor som tampas med påträngande frågor som hur man skall leva och älska och hur man skall få ihop det. Det är inte föräldragenerationen jag vill ställa på scen, möjligen deras drömmar.
På Unga Klara är repetitionsperioderna långa med omfattande researchperioder, gästföreläsningar och utbyte med en regelbundet återkommande referensgrupp. Nu har Suzanne Osten arbetat under helt andra förhållanden: kort repetitionstid och med en ensemble från operavärlden. En krock mellan en teatertradition som Suzanne Osten verkar helt till freds med:
- Här finns så mycket lek och kunskap att förvalta, säger Suzanne Osten.
- Jag får arbeta som när jag gör film. Gå upp på morgonen, förbereda mig, komma med min analys och de kommer med sitt. Jag kan ge dem utrymme och sätta ramar som de får fylla ut, men jag kommer aldrig att kunna gå tillbaka till att ge en imiterande regi, säger Suzanne Osten.
Men lite Unga Klara har hon haft med sig: det gemensamma arbetet inleddes i våras med en tre veckors workshop som Suzanne Osten ledde tillsammans med Malin Axelsson och dramaturgen Johan Petri, som fungerar som länken mellan text och opera. Workshopens främsta mål var det som är A och O i Unga Klaras arbete: alla som är inblandade i en föreställning måste veta allting om allting.