I komedin ”Massakerguden” träffas fyra föräldrar för att reda ut varför det ena parets elvaåriga son slagit ut tänderna på det andra parets pojke. De är människor ur medel- eller övre medelklassen, och de betraktar sig själva som fördomsfria, civiliserade och kultiverade.

Typiska Yasmina Reza-karaktärer skulle man kunna säga. Den franska dramatikern har gjort sig ett internationellt namn och en avse­värd förmögenhet genom ­pjäser där hon med sofistikerad grymhet dissekerar borgerlig­heten samtidigt som hon får den att ­skratta åt sig själv.

Det dröjer inte länge förrän parens artigheter i ”Massakerguden” ersätts med förebråelser, spy­attacker, whiskypimplande och mobiltelefonsmassakrerande. Och nog finns det en befrielse i att se hur personer som är lätta att identifiera sig med, i alla fall för majoriteten av Dramaten­publiken, släpper alla hämningar. Ett slags reningsbad för den moderna teater­besökaren. 

– Det finns alltid ett inslag av katharsis i komik, i att skratta åt saker som man oroar sig över. Att tappa kontrollen är någonting vi verk­ligen har ångest över, säger Johan Ulveson som spelar Michel, en kulturintresserad, lätt vänsterintellektuell grossist av hushållsartiklar.

Johan Ulveson sitter i sminket och får polisonger påklistrade. Kostymören Camilla Thulin har klätt Michel i manchesterkostym, och vi kommer in på vad tyget sänder ut för signaler (Johans egen manchesterkavaj hänger i logen). Vänlig akademiker? Arkitekt ur det äldre gardet?

- Personerna i pjäsen försöker egentligen mest framstå på olika sätt. Pratar de om någonting överhuvudtaget? Och man kan ifrågasätta om de överhuvudtaget bryr sig om barnen, säger Johan Ulveson.

När ”Massakerguden” spelades i Paris i fjol, med Isabelle Huppert i en av rollerna, berättade Yasmina Reza för Le Nouvel Observateur att det var ett liknande fall på hennes sons skola som väckt hennes intresse; ”Vilket idealiskt tema för mig!”

- Barn är ett slags skyltfönster för äktenskapet. Frågan är vad man bryr sig om: Är det barnet eller bilden som barnet ger av en själv? Särskilt i dag är det obehagligt stor press på barnen att prestera för att föräldrarna ska framstå som framgångsrika i sina roller, säger Johan Ulveson.

I ”Massakergudens” balansakt mellan humor och tragik ligger en ständig påminnelse om att civilisationens fernissa är tunn, så tunn. Men Johan Ulveson tror inte att det är så enkelt att en vilde tittar fram om man skrapar bort några lager. Snarare finns där något som liknar, eh, en hamster.

Att Johan Ulveson associerar till hamstrar beror på att pjäsens Michel har ett komplicerat förhållande till sin dotters gnagare.

– Är inte hamstern en ganska obehaglig spegling av människan?De där varelserna är ju i själva verket varken vilda eller tama, funderar Johan Ulveson och fortsätter:

– Yasmina Rezas val av detta löjliga djur är en väldigt stark bild av vilsenhet. För vad fan ska man ha en hamster till? Vad ska man ha barn till? Eller människan för den delen?

Du har kallat teater ”ett forskningsarbete i mänskligt beteende”. Är ”Massakerguden” bra forskningsunderlag?

– Jo, på så sätt att ämnet ligger i tiden. Det är ingen som kommer hem från Troja efter ­kriget och beskriver ett slag med elefanter.

!”Massakerguden” har premiär på lördag den 7 mars på ­Dramaten i Stockholm.