Det säger Eric Sjöström, sedan ett och ett halvt år konstnärlig ledare och chef för ”landets häftigaste byggnad, både vad gäller in- och utsida”, som han skriver på sin blogg på Kulturhusets entrésida.
– Tror jag fortfarande är den enda chefen för en större kulturinstitution som bloggar regelbundet. Medborgarna har rätt att få ta del av vad chefen för Sveriges största kulturinstitution gör om dagarna.
Vårt besök blir förstås en bloggtext med en bild tagen med Eric Sjöströms mobilkamera. Just nu är han utloggad för semester, men huset är öppet och fullt av aktiviteter, bland annat på det 700 kvadratmeter stora taket.
Kulturhuset kan alltså anses störst med sina tre miljoner besökare per år. Det slår Skansen, Gröna Lund och Globen.
– Liseberg är de enda som slår oss. Vi räknar generöst, med såväl lattedrickare som en halv miljon rena Stadsteaterbesökare, eftersom alla går in genom samma dörr.
Så Kulturhuset har dubbel glädje av att dela hus med ”Sveriges mest framgångsrika teater”. Under 80- och 90-talet var Kulturhuset självt en uttalad plats för scenkonst och experiment. Nu har huset helt förlorat sin betydelse som teaterscen, och det accentueras när Eric Sjöström nu väljer att stänga Kilen. Lite överraskande, med tanke på att Eric Sjöströms egna erfarenheter kommer från dans och opera.
Han har arbetat med marknadsföring på Operan och Södra teatern, med Kulturhuvudstadsåret 98; han fortsatte sedan till Folkoperan och blev vd där. Valet av Eric Sjöström som Kulturhuschef var oväntat, tidigare har cheferna ofta kommit från konst- och designområdet.
En gång stod Kulturhuset för överrumplande, nyskapande scenkonst: helt nya namn som Robert Lepage och Wim Vandekeybus, klassiker som Peter Brook och Tadeusz Kantor. I Kilen startade flera unga oetablerade grupper sin bana med egna produktioner.
– Vi kan inte göra det lika bra längre, och scenkonst är jättedyrt. Kulturhuset hade en helt annan ekonomi på den tiden. Hörde just att vi en gång hade 20 publikvärdar och vaktmästare. I dag har vi fem på betydligt fler besökare, säger Eric Sjöström.
– Beslutet att stänga Kilen har jag våndats över länge, jag började ju själv jobba med fria grupper på tidigt 80-tal.
– Och, samtidigt, Teater-Stockholm har förändrats, framför allt på danssidan. Då fanns inte Dansens hus och Moderna dansteatern.
Eric Sjöström har nu lämnat Kilen till Fastighetskontoret som äger huset, efter den 1 juli betalar man inte längre hyra för teaterlokalen, det påverkar Kulturhusets ekonomi i positiv riktning. Fastighetskontoret letar nu efter ”lämplig hyresgäst”.
– Eftersom vi numera har Stadsteatern i huset som också startar nya gästspelsscenen ”c/o” under ledning av Linda Zachrison, så vet jag att vår granne i huset kommer att kunna erbjuda fantastisk scenkonst och gästspel.
Jag förstår resonemanget, att det är en kostnadsfråga. Men det sorgliga är att det sker på fler håll, de stora institutionerna avstår från de platser som varit avsedda för experiment och oväntat ...
– Jovisst. Elverket läggs ned som scen för nyskrivet och Suzanne Ostens Unga Klara ingår inte längre i Stadsteatern, säger Eric Sjöström.
Men nu till framtiden och de förändringar som ska öppna Kulturhuset ytterligare och flytta in i huset i 2000-talet.
– På gatunivå vid fontänen öppnar vi en ny stor scen, Sergels torg 3, 10 meter i tak och 800 kvadratmeter. Vi får ett stort tomt rum för barnmusikkonserter, debatter, författarprogram. Gärna klubbverksamhet och rockkonserter, för det tycker jag vi har saknat. Scenen ska vara jätteflexibel, så det går att ha scenkonst där också.
– Absolut största grejen nästa år är att vi återtar Plattanvåningen och gör den till entréplan.
Den förändring som alltså kan påverka Kulturhusets omgivning och sprida sig ut på Plattan är nya huvudentrén. Ingången på bottenplanet har alltid funnits, men bara fungerat som ingång till Stadsteaterns Klarascen och Lilla scenen, som nu blir gästspelsscenen ”c/o”. För dessa scener öppnar nu Stadsteatern åter den fina röda ingången på Drottninggatan som länge varit stängd.
– Nu får vi 800–900 kvadratmeter, ett jättestort härligt rum som delvis varit uthyrt. Arkitekten till ombyggnaden är Per Ahrbom som var 20-årig assistent till Peter Celsing när han dog kort efter att Kulturhuset hade invigts 1974.
– Där ska vi ha ett välkomnande bibliotek för 2000-talet, massor med böcker, tidningar och datorer, en liten scen och en utställningsyta för konst.
– Så ska vi ha ett väldigt bra kafé, som på sikt ska ha uteservering på Plattan.
Varför har man inte tänkt på det tidigare?
– Jag tror inte att man har vågat. Vi tyckte det var lite otäckt med närheten till Plattan, men nu tar vi oss an platsen.
Då får vi hoppas att det blir en bra entreprenör som kan driva ett kafé. Många har förbluffats över den låga nivån på Café Access i bottenplanet och Café Panorama på våning 5.
– Jag är glad att kunna meddela att jag och Benny Fredriksson tillsammans med Fastighetskontoret har börjat titta på serveringarna. De och Stockholms stad äger hela byggnaden och de sitter på de flesta kontrakten. Så det har varit en konsult inne här och tittat på alla fem restaurangerna.
– Och Access har just fått en ny entreprenör som öppnar i höst!
För övrigt talas det inte så mycket om Kulturhuset, inga skandaler, ingen debatt om huset, det fungerar bra och tuffar på.
– Jag tycker vi ska oroa och roa. Som chef för en stor kulturinstitution måste man ha de mer oroande konstnärerna och de är inte många. Men vi tycker att vi haft utställningar som varit värda diskussion, till exempel den kontroversielle japanske fotografen Araki som vill utmana tabubelagda ämnen som sexualitet.
Ja, där kan man tala om objektifiering, ett ganska våldsamt förhållande till unga kvinnor som fotoobjekt
– Just det, men det var det ingen som skrev om ...
Till sist: ”In i 2000-talet”, vad betyder det?
– Vi håller på och letar oss fram. Vi vet att 99 procent vet att vi finns. Men det finns besökargrupper som vi inte når, till exempel de som är intresserade av rock- och klubbmusik. Fast på sommaren kommer de nog till Kulturhustaket.
– Vi vet också att vi har haft 60 nationaliteter bland besökarna, över en halv miljon bara till biblioteket. Dem är jag mån om, tror vi kan fylla en funktion för alla olika nationaliteter som finns här i Stockholm. Det är Kulturhusets uppgift.
– Så vill jag gärna ha lite buller och bång om Kulturhuset och där är jag överens med personalen. Det ska vara annorlunda och det ska vara oväntat.