Strax börjar Bergmanfestivalen, och faktiskt: det går som ett litet ryck genom Teater-Stockholm, en sprittning av nytt liv, kanske.
För så här skulle det ju kunna vara, hela tiden! Dramaten tar Ingmar Bergman i handen och går teaterns avantgarde till mötes. Det utländska, som kommer med några riktigt omskakande föreställningar, och det svenska, som för första gången bjuds in och får känna sig som välkomna inspiratörer i fadershuset vid Nybroplan.
Programmet är fokuserat och samtidigt brett. De inbjudna föreställningarna är bara sex, men de hör till det bästa på nära håll i Europa. Den första, ”Kreten en gefluister” (ges den 27 och 28 maj) är den holländske regissören Ivo van Hoves iscensättning av Bergmanfilmen ”Viskningar och rop”, en stark och estetisk nära döden-upplevelse som kommer att recenseras i DN den 27 maj.
”Through a glass darkly” är en pjäs efter filmen ”Såsom i en spegel”. På Almeida theatre i London arbetar teaterchefen Richard Attenborough med att utveckla pjäsen. Ett steg på vägen är de läsningar som ges den 28 och 29 maj. (Läs en intervju med Attenborough i DN den 28 maj).
Den Bergmanfilm som hittills har gjorts flest gånger som teater är ”Ur marionetternas liv” (1980). I regi av Andreas Kriegenburg, konstnärlig ledare för Thaliateatern i Hamburg, kommer nu denna psykologiska mordhistoria till Dramaten (den 30 och 31 maj). Föreställningen är omtalad både för scenografins ”nästan störande skönhet” och för att den, genom att spara mordet till sent i historien, håller uppe spänningen så länge.
Marguerite Duras ”La doleur” i regi av Patrice Chereau, som gjort stor succé i Frankrike, ges den 31 maj och den 1 juni och presenteras då närmare i DN.
Film-, teater- och videoverket ”Eraritjaritjaka” (den 3 och 4 juni) kan vara festivalens mest intressanta. Titeln betyder på de australiska aboriginernas språk ”Full av längtan efter något förlorat”. Föreställningen bygger på texter av Nobelpristagaren Elias Canetti.
Regissören med det historiskt omöjliga efternamnet, Heiner Goebbels, är från början tonsättare och blandar jazz, rock och klassiskt i märkliga verk för udda instrument. Han är stamgäst på Europas teaterfestivaler, var samarbetspartner till Heiner Müller vars texter han ofta iscensatt, har också läst sociologi i Frankfurt och gjorde mitt i Baader-Meinhof-eran politisk skandal med sin satiriska ”Sogenanntes Linkradikales Blasorkester” (”Såkallad vänsterradikal blåsorkester”).
Numera gillar han mörka texter om Europa och gör alltid egensinniga föreställningar av dem. Heiner Goebbels föreläser också om sitt arbete, den 4 juni på Målarsalen: ”Explain nothing. Put it there. Say it. Leave it” är rubriken på hans regiråd.
Passar utmärkt på Bergman-festivalen gör också dialogdramat ”Quartett” (den 4 och 5 juni). Av Choderlos de Laclos flera gånger filmade brevroman från 1792, ”Farliga förbindelser”, skapade Heiner Müller ett bestialiskt kultiverat ordbrus, där han bankruttförklarar kärleken, förnuftet och civilisationen.
Barbara Sukowa, stjärna i flera av Rainer Werner Fassbinders filmer, spelar Mme Merteuil mot holländaren Jeroen Willems Valmont, i regi av Barbara Frey.
Men inte bara det utländska avantgardet välkomnas. Dramaten öppnar för ovanlighets skull också upp mot den omgivande svenska teatervärlden. Seminariet ”Gycklarnas marknad” (den 31 maj, Målarsalen) handlar om hur vi i ekonomiskt hårda tider med gemensamma krafter kan få konsten och kulturen att överleva. Bland deltagarna finns teatrarna Giljotin och Tribunalen, Lilith Performance Studio i Malmö, Teater Absoluta med flera. Debatttiden är kort och flera viktiga grupper saknas, men detta kan ändå vara början på någonting nytt.
Två stora ungdomssatsningar ingår i festivalen: danska Betty Nansen teatret presenterar sitt integrationsprisade projekt ”C:ntact”, inom vilket Köpenhamnsungdomar från olika kulturer får iscensätta sina egna historier.
Lava, rum för ung kultur på Stockholms Kulturhus presenterar under utropet ”I can’t believe it’s Bergman” ungas Bergmaninspirerade verk inom musik, teater, dans och film, där inte minst experimenten i stumfilmsstil verkar lockande.
Slutligen representeras förstås festföremålet självt, Ingmar Bergman, på längden och tvären. Det flödar av filmad teater (”Markisinnan de Sade”, ”Maria Stuart” och ”Gengångare”), liksom av bakomfilmer som visar Bergman i arbete.
På Saga och på Kulturhusets tak visas Bergmanfilm, från ”Smultronstället” och ”Jungfrukällan” till ”Tystnaden” och ”Skammen”. Tv-serien ”Scener ur ett äktenskap” ges som maratonvisning på Målarsalen den 30 maj, men man kan också se den repeteras inför höstsäsongens Dramatenpremiär. Bergmans konstnärliga arv diskuteras, bland annat av några av de internationella gästerna, på ett seminarium den 28 maj.
Varje dag visas installationen ”The man who asked hard questions” i marmorfoajén – ett Bergman-universum bestående av tv-skärmar som skapades till Oscarsakademins hyllning av Ingmar Bergman i april. Här visas de för första och enda gången i Sverige.
Festivalens specialgjorda ”Obama victory speech project” är en workshop under ledning av Staffan Valdemar Holm. Skådespelare och regissörer från nio europeiska teatrar tolkar språk och gester i president Barack Obamas segertal. Resultatet, ett slags hyllning till retorik och teaterkonst, blir finalföreställning på nationaldagen. Den ska filmas och skickas till Obama, som man får hoppas blir glad.
På avslutningskvällen den 6 juni blir det fest, med artisten Lykke Li och det kanadensiska bandet CocoRosie, som gjort musiken till Staffan Valdemar Holms ”Hamlet” från förra året. Och om inte bilden av detta överflöd stördes av att festivalens hemsida är en bedrövlig geggamoja, ett exempel på hur alltför nitisk ordning lätt glider över i totalt kaos, så skulle jag rekommendera alla läsare att ta reda på mer den vägen.
Bergmanfestivalen äger rum på Dramaten, Kulturhuset och Cinemateket med flera platser i Stockholm den 27/5–6/6. Info om program och biljettbokning på www.bergmanfestival.com