– Ända sedan 1988, då jag spelade mrs Constable i pjäsen ”I lusthuset” på Unga Klara, har jag velat göra en kvinna. Spela kvinna. Inte bara berätta om en som jag gjorde med Edith Piaf och Barbra.
Rikard Wolff sitter i sminket på Stockholms stadsteater och håller på att förvandlas till operasångerskan Maria Callas. Han har just fått in kaffe och pepparkakor, och sminkösen Kjerstin Elg snurrar hans svarta hår i små lockar som hon sätter fast med hårklämmor och sedan drar en hudfärgad tunn mössa över.
Varför är du så fascinerad av Maria Callas?
– Jag såg en konsert med henne på tv när jag var 20 år och hon var så fruktansvärt bra. Så närvarande och så fokuserad. En sjungande skådespelerska.
– Men redan när jag var liten och bläddrade i veckotidningar och inte begrep det där med hennes sång, så var hon där. Alltid på någon fest och väldigt snygg, med Onassis på hans yacht. När han sedan gifte sig med Jacqueline Kennedy ...
Rikard Wolff blundar medan en brun ansiktskräm duttas över hans ansikte.
– ... jag var bara 10 år men det var en chock! 1968 var ett läskigt år.
Jaså?
– Ja, mordet på Robert Kennedy och så.
”Maria Callas – ett obesvarat liv” som har premiär i kväll, lördag, är skriven av Lucas Svensson och huvudrollen speciellt för Rikard Wolff. In pjäsen befinner sig Callas i sin våning i Paris. Det är sen kväll och många år sedan hon stod på scen. Minnena kommer tillbaka, funderingar på vem den där kvinnan – hon, Maria – med den magiska rösten egentligen var och är. Hur blev hon den dyrkade divan?
– Hon bodde i Paris, i en lägenhet som var som en sarkofag. Pälsar och juveler – och ensamhet. Jag var i Paris i somras utanför hennes hus, berättar Rikard Wolff och får ett par täta lösögonfransar fästade på ögonlocken.
– Efter Onassis död när hon slutat sjunga, blev hon inbjuden att klippa band vid någon invigning då och då eller äta middag på Maxims. Då skickade hon efter skräddare och frisör men när hon stod där fullriggad för att gå ångrade hon sig och stannade hemma. Det var för sorgligt
Eller befriande, skönt att slippa?
Rikard Wolff tvekar med svaret vilket kan bero på att han måste hålla läpparna stilla medan de målas illande ceriseröda.
– Hon kunde ha fortsatt sjunga fast hon blev äldre. Vad som helst, även om det inte var så vackert. Hon gillade amerikanska schlagers som ”Stormy wheater”. Den sjöng hon ibland men aldrig på scen. Jag nynnar på den i föreställningen.
Det sas att Maria Callas slutade sjunga för att hon förlorade sin röst, men kanske var det också motivationen hon tappade.
Att som sångerska förlora sin röst måste vara en fasa, vilken är din, som skådespelare?
– Att förlora lusten. Våra yrkesliv handlar mer om lust än teknik. Kunnande är ett resultat av glädjen, lusten.
Och efter Callasrollen har du då lust till flera kvinnoroller?
– Ja, gärna någon ur de klassiska tragedierna som Medea, Elektra eller Fedra. Jag har föreslagit det. Kvinnorollerna i de grekiska klassikerna spelades från början av män. Men jag förstår att det i dag, arbetsmarknadsmässigt, är svårt att som man få göra dem, säger han och sträcker fram sina händer till Kjerstin Elg som börjar måla hans naglar blodröda.
Varför tycker du att det är så fascinerande att gestalta kvinnoöden jämfört med manliga öden?
– Det finns en massa saker som skiljer och förenar kvinnor och män. Kön är en vattendelare. Jag förstår det inte, som om det avgör allting. Jag har inga identitetsproblem, jag är man, men jag har många kvinnliga förebilder. Kvinnor är intressantare än män. Män är tråkigare.
Varför då?
– Jamen stora manliga öden på scen … som krigare till exempel. Hur spännnade är det att gestalta dem? Vilka känslor uttrycker de?
Han nämner i stället Greta Garbo i ”Kameliadamen”. Hennes smärta och längtan.
Är kvinnorna mer intressanta för att de tillåts exponera sina känslor menar du?
– Jag glömmer aldrig när jag såg Sif Ruud som Madam Flod. I den där scenen när hon gör sig fin för att gå på midsommardansen med Carlsson. Men han rumlar runt med någon annan, Lotten tror jag hon heter. Vad man lider med Madam Flod! Inte tänker man på Carlsson.
Rikard Wolff har nu fått på sig en svart peruk med en vackert uppsatt frisyr, typiskt 60-tal, lockar och volym. Vi går ner på scenen med dess bländande vackra vita scenografi av Lars Östbergh. Allt är vitt, vitt, vitt: golv, möbler, matta och flygel. Rikard Wolff är nu omklädd i en svart spetsklänning, blanka nylonstrumpor och svarta skor med en klack på minst 10 centimeter. Repetitionen ska strax börja. Den yttre förvandlingen är klar. Nu handlar det om den inre.
Är du fortfarande arg på Onassis?
– Nej, han var en karldrul men jag tror Maria och han hade väldigt kul ihop. Att de verkligen älskade varandra.