Premiär 12 september.. När rännstenskvinnan Eliza genomgår sin klassmakeover i "My fair lady" spelar hatten en stor roll. Inför höstens premiär på Oscarsteatern jämför DN:s Betty Skawonius musikalens huvudbonader genom åren.
Från den trasiga stråsmulan till den pösande Ascotkrokanen.
Hatten som Eliza från rännstenen bär när hon gör entré i societeten på kapplöpningsbanan ska enligt "My fair lady"-traditionen vara enorm: från liten platt, svart, till uppblåst, dekadent.
Språkprofessorn Henry Higgins har slagit vad med sin vän översten om att han kan förvandla en uppkäftig fattig flicka, en ljudmissbrukare, till en överklassdam. "My fair lady" är musikalernas extrema, totala makeover, skapad på 50-talet då veckotidningarna innehöll sin tids förvandlingar, före och efter-bilderna på finniga läsare med fett hår som fick chansen att bli släta och fluffiga.
Kostymskaparen och societetsfotografen Cecil Beaton var den som bestämde bilden av Eliza och hattförvandlingen. Han slog filmpubliken med häpnad när han presenterade Ascotscenen helt i svartvitt och grått, den gjorde större intryck än alla tänkbara färgexplosioner: alla damer i stiliserade grafiska underverk och alla herrar i milt grått. Det är bara professor Higgins i sin brunsnusiga tweed och ett skimrande rött band någonstans på Elizas kvarnhjulshatt som skiljer ut sig från det svartvita.
Urpremiären skedde 1956 på Broadway. Oscarsteatern tog snabbt upp den och hade premiär 1958 med Jarl Kulle och Ulla Sallert. Filmen med Audrey Hepburn kom först 1963.
När Oscarsteatern nu tar upp en av sina största succéer genom tiderna med Tomas Alfredson som regissör och Camilla Thulin som kostymtecknare får man räkna med att allt inte blir som det brukar. På hattfronten betyder det att Camilla Thulin bryter med Beaton-traditionen och ger Eliza den absolut minsta huvudbonaden på Ascot. Det är Camilla Thulins sätt att lyfta fram "en ljuvligt söt och nätt artist" som Helen Sjöholm.
Den förvandling som Eliza genomgår i musikalen "My fair lady" tillhör de mest extrema, hon förlorar inte bara sitt ovårdade språk utan också sin mentala ryggrad och blir förälskad. Professor Henry Higgins är icke desto mindre en hjärtlös överklassakademiker som anser att han har rätt att säga vad som helst i skydd av det bildade engelska språket. Som när han träffar Eliza första gången:
- Vidrigt. Du har ingen rätt att leva. Du borde hängas för mordet på det engelska språket.
Socialisten George Bernard Shaw, som skrev hela historien i pjäsen "Pygmalion" 1912, motsatte sig så länge han levde en romantiserad version. Hans avsikt med "Pygmalion" var det motsatta, en satir över överklassens ytlighet och snobbism. I ursprungsversionen utnyttjar Eliza den utbildning hon fått av Higgins, tar sitt öde i egna händer och väljer att bli självförsörjande. Medan hon i musikalen och filmen stannar hos Higgins. Hur går det på Oscars 2008?