”I kväll är det fest, då lägger vi bort all rang”, ropar Julie till sin unge afrikanske betjänt. Hon är diplomathustrun som stannat hemma från plikterna och är sugen på att dansa på personalens fest. När Strindbergs ”Fröken Julie” har premiär i Hågelbyparken är plats och tid varken svensk midsommarafton eller 1800-tal.

Solen steker på den lilla scenen och skådespelarna flämtar i värmen, Kim Anderzon släpper sin vattenflaska bara när hon ska upp på scen och repetera. Men det är bagateller, alla är smått förälskade i Hågelbyparken och den lilla amfiteatern med sitt ekotempel. Det är sent på eftermiddagen och kvällens orkester Rose-Maries har börjat stämma instrumenten nere vid dansbanan.

– En ynnest att få spela utomhus i en sådan här fin park, säger Kim Anderzon, och jag som alltid drömt om att få spela ”Fröken Julie”, en av världsdramatikens bästa pjäser!

– Min Julie är ju äldre än den här 25-åriga herrgårdsfröken så att Julies naivitet ligger på ett annat plan. För det är ju katt och råtta-lek med Jean som hon håller på med. Tills det blir dödligt allvar.

Och varför då ”Fröken Julie” i Afrika?

– Det frågade jag mig också när Magnus Byström som producerar sommarteatern ringde och presenterade sin idé, säger regissören Sara Giese.

– Jag tyckte att det var det sjukaste jag hört. Att försöka skruva den speciella läsningen på pjäsen, varför inte skriva en ny pjäs om kvinnors sexturism i så fall ...

– Så gick jag hem och läste pjäsen, och sedan gick det inte att dra sig ur.

Att göra Julie till diplomathustru i ett afrikanskt land gjorde det maktövertag som Julie har över Jean mer begripligt i dag. Och en Julie som är tjugo år äldre än Jean låser upp originalets 120 år gamla könsroller.

– För det är en väldigt bra text om två människor: En som till synes har allt men som längtar ned, till det som för henne ser ut som liv och mening. Och en som inte äger något och som längtar upp ur skiten. En kort stund så möts de i sin längtan, nästan som jämlikar. Det är vackert.

Strindberg skrev sitt drama om grevens dotter och betjänten som mot alla sociala regler går i säng under sommarens ljusaste natt. Pjäsen var djärv, i en tid då en ogift kvinna blev myndig vid 25 års ålder och omyndig när hon gifte sig. Han blandade kön och klass och psykologi med tunga dofter av kaprifol, jasmin och fläder och verkar själv ha varit på ett sjuhelvetes humör när han skrev sin drastiska, symbolspäckade text.

– Det är på liv och död, det blir ju ofta komiskt med de stora känslorna, säger Sara Giese.

– Och på en utomhusteater kan man tillåta sig att göra det mesta, det är mycket mat och mycket dryck, säger Kim Anderzon.

Sara Giese har flyttat runt lite bland Strindberg symboler och metaforer. Till att börja med, har alltså pappa greven blivit hennes make, ambassadören.

Det som Jean avnjuter med expertmin i köket brukar vara en bit njure, här är det lamm på elgrillen. Och den berömda kanariefågeln som Jean gör sig av med på slutet som ett slags förebådande av Julies självmord är inte med.

– För mig är det omöjligt att behålla slutet, sen ska vi inte avslöja hur. En liten kanariefågel i en bur, det är en sådan symbol för den lilla borgerliga flickan. Vår Julie är mer som en domesticerad hund, säger Sara Giese.

– Att vi inte kommit på den här idén tidigare! utropar Kim Anderzon. Kerstin Thorvall skrev ju om hur hon åkte till Afrika och dansade med unga afrikanska män och fick ett nytt liv. Och vår balansgång måste vara hårfin, så att vi inte förnedrar en äldre kvinna på scenen. Jag vill ju försvara min roll.

Men detta är fortfarande är en tabufråga, svår att tala om. Är det sexturism när lite äldre kvinnor reser till Gambia och inleder sexuella förhållanden med unga män, bjuder dem på middagar och kanske hjälper deras familjer? Fenomenet är inte nytt och inte begränsat till Afrika: ”Ett möte mellan social och sexuell förtvivlan”, sade franske regissören Laurent Cantet som gjorde filmen ” Mot Södern”, där amerikanska kvinnor reser till Haiti.

– Det handlar om kvinnor som vill ha huvudrollen i sitt eget liv, säger Sara Giese. Det är också vad som förenar Julie och Jean.

– När jag får känningar från fröken Julie blir jag först smickrad, hon ser mig och jag vill bli sedd, säger David Lenneman som spelar Jean. Han ser sig själv som ämnad för framgång, inte en man som säljer sig.

Den hårdhet och beräkning som Strindberg begåvat Jean med, tycker David Lenneman är helt förklarlig.

– Livet är hårt, Jean är uppväxt i fattigdom och ser ambassadlivet varje dag. Det är klart att han vill ha mer.

Nanna Blondell som spelar kokerskan Kristin, Jeans förnuftiga fästmö, moralens väktare, berättar att hennes roll är ännu mer förändrad.

– Hon är en smart taktiker, som använder sina medel och hycklar om det behövs. Hon är ung och kär, hon tillåter inte att han ligger med vår arbetsgivare.

– Men det gör Jean, med buller och bång, inflikar Kim Anderzon. Och det får publiken uppleva utan att bli generad. Det finns så mycket möjligheter här, säger hon och pekar på den lilla korsvirkesstuga där Jean bor halvt dold bakom det palissadliknande planket.

På motsatta sidan av scenen ligger det herrgårdsliknande ekotemplet som är ambassadörens område. När Julie korsar den stenlagda terrassen som ligger emellan har hon gått in på fel territorium.

Och nästa sommar kommer den lilla amfiteatern att användas på ett nytt sätt. Magnus Byström som är producent för pjäsen är överens med Hågelbyparken om att försöka skapa en återkommande sommarteater här efter samma recept.

– Kan man hitta en klassiker och transformera den till en text som känns mer 2009 och behålla kärnan i pjäsen, då blir det ofta väldigt spännande. Mitt mål är att Hågelbyparken ska bli ett fenomen som alla kommer att känna till inom en femårsperiod.

"Fröken Julie" spelas lördag 22 aug, söndag 23 augusti, måndag 31 augusti, onsdag 2 september, lördag 5 september, söndag 6 september.