Himla kul med Gardell

Jonas Gardell har premiär på "Tillfällig gäst i ditt liv" på Göteborgs konserthus den 22 september. Showen kommer sedan direkt till Cirkus i Stockholm den 23 september och fortsätter därefter ut på turné. Tillbaka på Cirkus är Gardell den 11 och den 12 november.

Den här gången kommer han i änglavingar. Han har också deklarerat att det är artist han är, inte författare. Publiken är överens. Den kommer i en omfattning som ibland är svår att förstå.

Vad är det som gör honom älskad av så många (och för all del hatad av en hel del också)? Är han rolig?

På det här utrymmet hade vi tänkt lägga Gardell-citat. Självironiska kommentarer om livet med Mark, snälla skämt om att vara homosexuell och pappa, fräcka skämt om bögar och kanske något om religion.

Inte en chans.

Jonas Gardell skriver inte enradingar och är inte rolig. Inte alls. Man kan läsa igenom hela hans samlade bokproduktion utan att hitta två användbara skämt. Man kan gå igenom de senaste tio årens tidningsintervjuer gjorda av journalister som slagit knut på sig själva för att få en droppe ur Gardells komiska ådra. Inte en rad går att citera.

Vill man förstå fenomenet Gardell får man gå till Youtube. Där, på flimriga mobiltelefonvideor, finns han förevigad nästan som på hemliga öststatsinspelningar från nattliga kabaréer, för en sekt av trogna proselyter.

Då liksom klarnar det.

Det är inte han, det är publiken. Eller - det är han tillsammans med den, i en orgiastisk samvaro som varken kan skrivas fram eller beskrivas. Hur han liksom pumpar upp publiken bara genom att ta en replik om och om igen - Tjugo år, förstår ni, tjuugo år tjuuuugo år, tjuuuuugo förbannade år med en figur tvärs över frukostbordet som liksom "Jag är mumintrollet, jag är mumintrollet". På papper blir det som synes totalt ingenting. Kan inte skrivas ner. Kan knappt heller begripas. Gardell är liksom utanför sådant. Bra eller dålig (och det växlar sannerligen): det är närvaron som gör artisten.

Premiär den 22 september på Göteborgs konserthus.