”Olof Palme – en pjäs från Sverige” kunde inte vara mer vältajmad. Samtidigt som nutidens socialdemokrater brottas med en akut ledarkris gör partiets legendariske statsminister entré på Stockholms stadsteaters scen.
Efter alla turerna med partiledaren Håkan Juholt (S) och Socialdemokraternas kris är intresset inför premiären i dag, torsdag, extra stort. På genrepet berättade regissören Tobias Theorell att han till och med blivit inter- vjuad av en tv-kanal om vem som han tror blir Juholts efterträdare.
Pjäsen tar sin början på valvakan 2010 som är en katastrof för partiet och fortsätter med en återblick på det socialdemokratiska Sverige där partiet haft regeringsmakten i decennier och nästan tagit den för självklar. Palme beskrivs som överklassonen som blev en del av arbetarpartiet och som med tiden blev en stridbar humanist och kontroversiell politiker. Djupt älskad. Och djupt hatad.
Föreställningen kretsar kring Palmes möten med en rad verkliga och uppdiktade karaktärer från olika tidsepoker. Bland annat är han med om en intervju som urartar i tv-programmet ”Gäst hos Hagge”. Han träffar också städerskor i partihögkvarteret och äter kräftor med Bertolt Brecht och Jimmie Åkesson. Även Tage Erlander, Thorbjörn Fälldin och Cornelis Vreeswijk finns med på ett hörn.
Men det är ingen kronologisk berättelse om Olof Palmes liv. Snarare är pjäsen en tillbakablick på en tid då de politiska ideologierna hade större makt över politiken. Men här finns också de första tecknen på den nya tiden med individualiteten och egoismen. Palme får även själv uppleva hur arbetets söner förvandlas till soffliggare.
Pjäsen domineras av Philip Zandéns gestaltning, eller rättare sagt imitation av Olof Palme. På ett träffsäkert sätt har han lärt sig hur Palme talade, rörde sig och gestikulerade. Även de plötsliga utbrotten och känslosvängningarna finns med. Till slut tycker man att han till och med liknar Olof Palme. Men för de yngre, som inte hört originalrösterna eller känner namnen på politikerna, måste det framstå som svårbegripligt.
– Pjäsen handlar om Palme som oppositionsledare. När han tvingas ompröva sin politik och ideologi. Han funderar mycket på om han ska kompromissa med sina ideal för att hitta nya vägar att återfå makten. Och precis som alla gestaltningar är det ju en fiktiv Olof Palme vi berättar om, säger Lucas Svensson.
Finns det några paralleller mellan Palmes valförluster och de problem som Socialdemokraterna har i dag?
– Det finns tydliga samband. I båda fallen står partiet inför ett tomt bord där man frågar sig ”Vad ska man göra nu?” I båda fallen handlar det om hur man ska balansera mellan vad som är praktisk politik och vad som är socialdemokratisk ideologi. Palme var duktig på att både vara pragmatisk och ideolog.
Hur får vi möta den hatade Palme?
– Jag tror det ligger mycket i hans expansiva person och hans förmåga att slå till med tyngd i rätt ögonblick och att han ofta var bitsk. Och därtill kommer förstås också att han var politisk kontroversiell i många frågor. Han varken kunde eller ville anpassa sig till de krav som andra ställde på hans retorik. Palme var ju med sin överklassbakgrund en sammansatt person som också var mycket kontroversiell för många.
Du skriver i programbladet att det är en lekfull pjäs. Varför är den det?
– Pjäsen har många dråpliga scener. Alltifrån roddturer med ekan i Harpsund till märkliga kräftskivor. Vi berättar om Olof Palmes många olika sidor – inte bara att han var en älskad och hatad politiker, säger Lucas Svensson.