Han är naturligtvis inte den ende, men kanske en av de allra mest hjärtknipande ensamma av alla pojkar utan slagsmål i nävarna och fotboll i benen som vuxit upp i Londons tuffare arbetarkvarter. Och det har präglat honom, oj, vad det har präglat honom, han gräver fortfarande i barndomens skitiga mylla, bor kvar i samma kvarter och hämtar inspiration till allt sitt skrivande där.
- East End har skapat mina verk, berättar Philip Ridley.
Rund om kinderna, vänlig och svartklädd har han till slut tagit sig genom översvämningarna till mötesplatsen. I en annan del av London - West End där färgsprakande musikalaffischer slåss om turisternas biljettpengar. Långt från Ridleys mörka, intensiva kammarspel som banade väg för vågen av "in yer face"-teater med dramatiker som Sarah Kane och Mark Ravenhill. Hudlöst och brutalt, ocensurerat liv.
Under Pride-festivalen har Philip Ridleys pjäs "Vincent river" premiär i Stockholm. Ett drama om hatbrott mot bögar hämtad rakt ur hans egna smärtsamma minnen.
- Även om allt jag skriver kommer ur mitt liv så är det här den enda pjäs som har en så tydlig förlaga i verkligheten.
I slutet av 1980-talet blev en av hans vänner brutalt mördad. Motivet var homofobiskt och det var Philip Ridley som tvingades lämna över hans tillhörigheterna till mamman.
- Han har funnits hos mig sedan dess och jag har alltid velat skriva om det på något sätt.
Det blev till slut "Vincent river" - ett drama om ett möte mellan en mor som just förlorat sin son och en pojke som visar sig vara betydligt mer välbekant med den mördade sonen än modern någonsin kunnat tänka sig. Den är Ridleyskt tät, rytmisk och tragisk. En urladdning mellan två människor, instängda och utelämnade, speglande samhällets förtryckande mekanismer.
- När den först sattes upp här i London år 2000 fick jag många ilskna reaktioner som undrade: Varför skriver du en pjäs om homofobi, varför skriver du om hatbrott, vi lever i en värld där det inte existerar längre.
Men sedan dess har flera brutala mord på homosexuella uppmärksammats i Storbritannien.
- I dag är vi bara alltför medvetna om att detta är väldigt aktuellt. Tyvärr visade sig pjäsen vara en profetisk varning: vi försökte begrava problemet men det finns fortfarande kvar, bara sopat under mattan.
Men "Vincent river" är inte bara en historia om en brutal yttervärld, i den mördade Vincents liv var det minst lika mycket mamma som står för förtrycket, hon som ska vara den som älskar en mest men kan vara den som fördömer en hårdast.
För det speciella med homofobi är, menar Philip Ridley, att den börjar i hemmet.
- Om du är svart eller asiatisk och blir utsatt för diskriminering i samhället kan du ändå gå hem och vara omgiven av andra som kommer att stödja dig eftersom de är som du. Blir du utsatt för homofobi får du inget stöd hemma heller eftersom din familj också tycker att du är motbjudande. Det skapar ett väldigt speciellt psykologiskt landskap.
Philip Ridley vet vad han pratar om, hans föräldrar gjorde allt för att få honom att förstå att bög, det var någonting riktigt äckligt. Dessutom gick han i en riktigt tuff East London skola där allt som var avvikande ansågs fjolligt och omedelbart bestraffades.
- Bög blir det allmäna ordet för annorlunda. Du gillar inte fotboll, du pratar inte om rätt saker. Så du får stryk och kallas bög. Det var riktigt hårt, många betydligt tuffare människor överlevde inte.
Så hur överlevde du?
- Det gjorde jag kanske inte - titta på mig! Vad är definitionen på överlevnad?
- Men som barn överlever man eftersom man inte känner till något annat. Man tror att det är så det måste vara. I min skola ställde sig lärarna på mobbarnas sida, det får en att tro att detta är normalt.
Men det börjar med att mammor och pappor inte tycker om vad deras barn är, menar Philip Ridley.
Mammor, ja. Manipulativa, kärleksfulla, neurotiska och förtryckande - de återkommer i verk efter verk av Ridley, sätter sin prägel på varje skeende och styr varje individ.
- Jag vet, jag kan inte bjuda in min mamma till någon av mina pjäser längre, säger Philip Ridley och skrattar med en bekymrad rynka kvardröjande mellan ögonen.
Han har för länge sedan slutat låtsas att det han skriver inte har självbiografisk grund. Det har det. Liv och verk går inte att skilja åt. Och alla hans pjäser utspelar sig i East End, där han växte upp och fortfarande bor. Därav mammorna.
- Det är en väldigt matriarkal värld, och jag har själv en stark och komplicerad relation till min mamma som jag fortfarande inte rett ut.
Philip Ridley bor inte bara kvar i East End, utan till och med i samma kvarter där han växte upp. Mitt i hjärtat av sitt förflutnas geggamoja. Där även omedvetna minnen kan ge sig till känna, de som skapar de drömmar som Ridely bygger sitt skrivande på.
- Jag tycker om att mina omgivningar bär på ett ändlöst eko av det förflutna. Med tiden har jag blivit alltmer intresserad av min barndom, av hur jag var som barn. Jag undersöker mig själv som ett forskningsobjekt: vilka leksaker tyckte jag om, vilka intressen hade jag?
Så hur var du som barn?
- Det som definierade mig allra mest som barn var att jag var väldigt sjuk, jag hade svår astma. Jag var hemma från skolan under långa perioder vilket innebar att jag aldrig fick några vänner. Det tvingade mig utveckla ett väldigt starkt inre liv.
Philip Ridley beskriver sig själv som ett sorgset och ensam barn. Ett barn som stirrade på folk som kom på besök, som om de vore djur på ett zoo. Och som gömde en bandspelare under soffan hemma i vardagsrummet, spelade in sina föräldrar och sedan transkriberade deras konversationer ordagrant - sida upp och sida ner av vardagssamtal.
- Inte för att jag var nyfiken och ville veta vad de sa om mig, utan för att jag ville studera hur människor pratar med varandra.
En pojke som studerade livet utifrån i stället för att leva i det. Så blev det också en dramatiker av honom med sällsynt förmåga att skriva dialog som kombinerar det poetiska, förhöjda, med en fingertoppskänsla för hur folk egentligen pratar. Ett direkt resultat av att han aldrig lämnat sitt East End, menar Philip Ridley.
- Man måste veta hur människor pratar på riktigt för att kunna göra det till poesi utan att det känns konstruerat.
När Philip Ridley debuterade som dramatiker 1991 med "Pitchfork Disney" kom han med något helt nytt i ett konservativt, brittiskt teaterklimat som fokuserade på tanke före känsla, realism före experiment. Han gjorde det från ett annat håll, Ridley utbildade sig till konstnär på S:t Martin's konstskola under ett 80-tal som frambringade hela britart-generationen, sensationskonstnärer som Tracey Emin, Damien Hearst och bröderna Chapman.
Ridley studerade måleri men lade in mycket text i sina bilder och fortsatte med performance-uppträdanden som spillde ut i långa monologer och till slut blev dramatik. Men grunden i konsten har gett honom en frihet som han inte haft annars, menar han. Och ett fokus på det visuella.
- Jag hade inte varit den författare jag är om jag inte kommit in i skrivandet från ett helt annat håll.
Strax efter konstens omvälvande omvandling kom den nya generationen dramatiker som gjorde samma sak fast på scenen.
- Det var en väldigt spännande tid eftersom så mycket äventyrlig och experimentell konst gjordes samtidigt. Det kändes som att man hade ett stöd. Det fanns en vilja hos publiken att acceptera experiment, något som försvunnit nu. Världen har blivit väldigt konservativ igen.