Vi träffas på hennes arbetsplats, det Wingårdhdesignade hus som delas av fem nordiska ambassader. Det ligger alldeles söder om den stora parken, Tiergarten, i ett tomrum mitt emellan öst och väst, där det bara finns ett ställe att hänga på, Café Einstein, älskat av svenska kulturmänniskor.
Vad är det då ett kulturråd gör?
- Jag ska skapa ett maximalt utbyte mellan svensk och tysk kultur. Det är ett agentjobb som varje kulturråd kan sätta sin egen prägel på, med stöd av verkligt proffsiga medarbetare, säger Ulrika Holmgaard. Hon ser sig som projektledare och har också arbetat med projekt i många år.
Väljer man en person som Ulrika Holmgaard med en sensationellt bred erfarenhet av teater, hon började hos showkungen Hasse Wallman och fortsatte direkt till Thorsten Flincks Plaza, över Kulturhuset och Lava till Stadsteatern och Backstage för att slutligen hamna på Dramaten för att bygga upp nya scenen Elverket, då kan det bli mycket teater.
Om Ulrika Holmgaards företrädare, Aris Fioretos, skribent här i DN och författare, hade litteraturen och konsten som förtecken, så ändras alltså kursen en aning.
- Trots allt jag hade lyckats med, var det först i samband med utbildningen i kvinnligt ledarskap inom scenkonsten som pusselbitarna föll på plats. Då kunde jag lita på min kompetens och söka jobbet.
När vi träffas har Ulrika Holmgaard sitt första evenemang inne på Felleshuset, en kväll med läsning av den senaste svenska succépjäsen i Tyskland, Jonas Hassen Khemiris "Invasion".
Hon har med hjälp av teaterförlaget Pegasus bjudit in inflytelserika dramaturger från olika teatrar i Tyskland. Fyra skådespelare läser ur Khemiris pjäs som hade sin urpremiär på Stockholms stadsteater. De får lyssna på Jonas Hassen Khemiris innovativa svåröversättliga språk i en skicklig tolkning av Jana Hallberg. Och efteråt minglas det livligt med vinglas och oststänger i värmen i Felleshusets samlingslokal.
Kvällen går över förväntan. Mer än 30 representanter för tyska teatrar har kommit plus ett 30-tal teaterintresserade som läst om readingen i tidningen.
- Att så många teatrar från hela Tyskland skickar någon hit! Jag ska ju sälja Sverige och jag ser väldigt mycket bra med Sverige, men här i Tyskland har kulturen en självklar plats, som den inte har hos oss. Här finns en bred, bildad publik som går på allt.
Om sitt uppdrag säger Ulrika Holmgaard:
- På ett sätt ett omöjligt uppdrag, att vara kulturråd i ett så stort land. Så man kan fråga sig hur man klarar det med en minimal budget. Det blir viktigt att använda sig av befintliga resurser: Vad kan jag göra med det vi har, för att få ett maximalt utbyte av svensk-tyskt?
- Vi måste samordna resurser, kulturmänniskor, de årliga festivalerna, institutionerna på plats och i Sverige och bygga vidare på Tyskland-Sverige-kontakterna.
- Någon detaljstyrning av kulturråden finns inte, men vissa externa faktorer påverkar det jag gör. Så när Sverige har EU-ordförandeskapet nästa år från juli till december, kommer det att styra min agenda i rätt stor utsträckning.
- Det finns ett ganska lågt intresse för Tyskland i Sverige, men tyskarna är ju så kära i Sverige, konstaterar hon.
- Som kulturråd i Berlin behöver jag inte börja med att presentera Sverige. De vet redan mycket - det är både en stor fördel och ganska krävande.
På ett folkligt plan tar det sig uttryck i "Bullerbysyndromet", längtan efter ett stilla Småland med blanka sjöar så som det ser ut i tyska tevesåpan "Inga Lindström" som spelas in i Sverige med tyska skådespelare. Ulrika Holmgaard stötte på dem senast på den stora turistmässan där de representerade Sverige.
Ulrika Holmgaard har kastat sig ut i det rika utbudet av teater, opera, barnteater, dans och ett antal mottagningar.
- En annan del av uppdraget är att förmedla en förståelse för tysk kulturpolitik till Sverige. Om man ska ha åsikter så måste man också ha kunskaper.
Ulrika Holmgaard ger ett exempel: När politikerna nu talar om att göra Stockholm till en mer levande kulturstad så tar man ofta Berlin som förebild.
- Men då säger jag: Man får inte ett kulturliv utan pengar. Vill man ha en riktig kulturstad som Berlin, då måste man vara beredd att investera. Här har man mer eller mindre tvingat in pengar från de 16 tyska förbundsländerna.
- Jag får en obehagskänsla när jag hamnar i samtal i Stockholm och någon säger att kulturen får allt mindre resurser och alla nickar. Ingen protesterar, vare sig kulturbidragsgivarna eller utövare. Då undrar jag: Var kommer det där samförståndet ifrån, vem bestämmer det?
Kulturrådet och hennes åtta medarbetare har betydligt mindre än en miljon kronor att röra sig med, det viktiga blir att ställa in sig på kontakter och samarbeten. Ulrika Holmgaard har börjat söka upp nyckelpersoner inom de kulturpolitiska lägren, i Berlin och andra större städer.
- Jag undrar till exempel varför det inte finns något svenskt bidrag med i Spielzeit Europa, en teaterfestival som tar in föreställningar från hela Europa. Så nu har jag kontakt med Spielzeit Europa och tänker tipsa dem om saker som är intressanta i Sverige, godbitarna. Det är en sida av mitt agentjobb. Tyskland är inte bara Berlin, det finns 150 teaterhus och 100 opera- och konserthus och ett gäng stora festivaler.
- Nu har jag varit ute och sett mycket och jag ser verkligen att svensk scenkonst håller måttet, något vi kan vara stolta över. Det vill jag berätta om.
Svenska gästspel utgör en mycket liten del av utbudet, det är kostsamt. Men Ulrika Holmgaard skulle vilja ordna en svensk scenkonstfestival i Berlin kring 2011.
- Jag menar inte en massa ståtliga Dramatenproduktioner utan det skulle räcka med en stor scenproduktion. Kanske tre bra barnteaterproduktioner, plus ett samarbete mellan en tysk teater och en svensk gästregissör. Man måste hitta rätt samarbetspartner här, som kan ta en del av kostnaderna.
Just nu ser hon fram emot samarbetet med Deutsches Theater runt Strindberg i vinter.
- Vi gör en lång Strindberghelg när de spelar "Ett drömspel" med monologen"Paralysie générale!" av Reine Brynolfsson och Jacob Hirdwall, en läsning av Strindbergs Infernotext från hans Berlinår, seminarier och en tevefilm av Bergman.
Ulrika Holmgaard anser också att det svenska ska vara mer synligt under Berlins filmfestival även om inte någon svensk långfilm nominerats. I år var Kanada värdland för ett internationellt filmsymposium. Det skulle Sverige lika gärna kunna arrangera. Sverige borde kunna arbeta mer aktivt med det Sverige alltid är bra på, som den svenska dokumentärfilmen.
- Men närmast jobbar vi med att få klart allt inför den 19 augusti i år, då vi inviger en fantastisk Josef Frank-utställning i Felleshuset, "Vorsicht - Guter Geschmack" (Varning - god smak) Det är en utställning med Hedvig Hedqvist som kurator som började i en mindre form på Judiska museet i Stockholm.
- Josef Frank är ett bra exempel på ett stort projekt som blivit möjligt tack vare ett komplext samarbete med så olika parter som Svenskt Tenn, Judiska museet i Stockholm och i Wien, Jackson's i Stockholm/Berlin, SKF, Svenska ambassaden och advokatfirman Mannerheim & Swartling.
Ulrika Holmgaard arbetar också på helt andra plan. Förra lördagen kom Mekail Jalaho som skapat kulturskolan Agerar för ungdomar i Stockholmsförorter för att träffa Kazim Erdogan, en eldsjäl som arbetar för ett mindre segregerat Neukölln, Berlins mest invandrartäta stadsdel. Det var ett särskilt intressant möte eftersom rasismen frodas mellan invandrargrupper med olika ursprung och Mekail Jalaho har skapat en grupp bestående av ett tiotal nationaliteter som tidigare låg i strid med varandra.
- Kanske killarna från Neukölln får syn på sin rädsla för det främmande... Jag kan tänka mig att när de träffar de tuffa killarna från Stockholmsförorten kan det ge vissa aha-upplevelser.