En väg på landet. En sten. Ett träd. Lär dig de åtta orden och du har upptakten till den moderna dramatikens mest kända pjäs. I en oviss och orimlig tid har Samuel Becketts ”I väntan på Godot” fått en ny glansperiod. En pjäs om mänskligheten i ett öde landskap. Två stora manliga roller för två mogna skådespelare.

– De försöker få tiden att gå, roa varandra, ställa sig in hos varand­ra. Det är både komiskt och tragiskt, säger Thommy Berggren.

– En stämning av de sista på jorden ..., säger Johan Rabaeus, som spelar Estragon, kallad Gogo.

Två män, Vladimir och Estragon, väntar på någon vid namn Godot. De vet inte om det är rätt plats eller ens om det är rätt dag. Men bara de får träffa Godot så kommer allt att bli bra. De fördriver tiden så gott de kan, funderar på om självmord skulle vara en lösning. Översittaren Pozzo med sin piska och hans slav Lucky dyker upp ur tomheten. En pojke kommer med bud från Godot, han är förhindrad att komma, men i morgon ...

– Beckett talade om Vladimirs och Estragons relation med en tydlig rollfördelning: en flyr undan den existentiella ångesten och vill lägga sig att sova, medan den andre är hyperaktiv och vill sätta i gång projekt. Men båda är lika ledsna, säger Mikael Persbrandt som spelar Vladimir, Didi, han som försöker hitta på saker.

Thommy Berggren menar att projektet att vänta på Godot, det är det uteslutande Didi som driver. Den andre, Gogo, har inte alls någon lust att vara kvar. Att se det så, i stället för två som bara fördriver tiden, har vitaliserat hela arbetet, säger han.

– En av dem säger: Vi måste tro på det här. Så är det ju i livet, man tänker inte samma sak eller längtar efter samma sak, hur nära man än står varandra. I ett äktenskap finns det en som säger att vi ska bo kvar här och en som vill flytta.

– Thommys käpphäst har varit att hitta något som uppsättningarna kanske inte brukar innehålla, från lättaste rollspels-komik-fars och ända ned i djupaste tragik, säger Mikael Persbrandt.

– Det finns till och med rena clownögonblick, som när Gogo och Didi håller på och byter hattar – ändå ska de vara riktiga männi­skor. Det är skitsvårt att hinna med i den hissen, som går så fort mellan olika våningar.

– De är inte roller på ett klassiskt normalt sätt, säger Johan Ra­baeus.

– Här händer saker emotionellt med oss, säger Mikael Persbrandt. Men den här pjäsen är inte som ”Lång dags färd mot natt” som har en väldigt tydlig rörelse och riktning. Den låter sig inte innefattas i en enkel dramaturgisk båge. Här är replikerna desamma på sidan 13 som på sidan 109. Så det gäller att få kontakt med det här universumet och strukturera det för sig själv.

”Beckett har lyckats med en teoretisk omöjlighet, skriva ett stycke där inget händer, ändå sitter publiken klistrad vid sina stolar. Dessutom, eftersom andra akten nästan är en repris av den första, har han lyckats skrivit en pjäs där inget händer, två gånger”, skrev teaterkritikern Vivian Mercier på 50-talet då pjäsen var ny och väckte enorm uppmärksamhet. Man letade frenetiskt efter tolkningar och nycklar.

Beckett var inte intresserad av tillhandahålla några nycklar, allt han visste om figurerna fanns i pjäsen. Men ibland släppte han ändå lite information, som att han använt sig av pratet mellan honom och Suzanne Deschevaux-Dumes­nil när de tvingades gå under jorden under andra världskriget. Ett av många märkliga detaljer som Becketts liv är fyllt av är att han och Suzanne kom att leva tillsammans i 50 år, just så länge som Didi och Gogo säger att de hållit i ihop.

Samuel Beckett var tidigt uttalad antinazist och när kriget bröt ut skyndade han från Irland till Paris för att delta i motståndsrörelsen. När deras hemliga cell i Paris avslöjades flydde Suzanne och Samuel till södra Frankrike. Där gömde de sig undan tyskarna i byn Roussillon i nära tre år och han försörjde dem som jordbruksarbetare.

Vid ett annat tillfälle sade Beckett att inspirationen kom från Caspar David Friedrichs 1800-talsmålningar av två personer under ett träd som betraktar en måne. En tradition säger att han inspirerades av Helan och Halvan. I Stadsteaterns program finns en bild på Becketts far och hans bror i plommonstop, Thommy Berggren tycker att de ser ut som Didi och Gogo.

Mikael Persbrandt och Johan Rabaeus är två figurer i svarta hattar och rockar, slitna versioner av den västerländska mannens uniform under de senaste hundra åren. De är lika och ändå inte, har en tydlig skillnad i temperament och hållning. Vladimir förefaller mer förnuftig, Estragon är mer känslosam och visar sitt beroende öppet. De livnär sig på morötter, rovor och rädisor. Estragon äter inte rädisorna om de är svarta, han vill ha sina rädisor skära.

Så gör Pozzo med sin piska och Lucky som han håller i ett rep om halsen entré. En herre och hans slav som också är beroende av varandra, som hämtade från en annan pjäs.

Peter Andersson/Pozzo säger att vilka de är och varifrån de kommer är en aspekt man inte kan lägga på en sådan här pjäs. Det är bara att utgå från texten och se vad man kan göra med den.

Den femte rollen, pojken, spelas av den äldste i Thommy Berggrens laguppställning från tidigare pjäser – Ingvar Hirdwall – en av grabbarna.

– I dag när han kom in så såg han verkligen ut som en liten grabb. Det är något märkligt med Ingvar, han bara tänker, så förvandlas han. Rollen är rätt stor och viktig, inte så många repliker, men den löper över 20, 30 sidor. Det är inte alltid ett barn lyckas bära den rollen.

Nu kommer kaffet och morotskaka till alla utom Thommy som säger att han vill ha en pepparkaka. Gruppbilden ska tas och fotograf Ann-Sofi Rosenkvist försöker gruppera de sex männen, regissören och hans fem skådespelare, i artist­foajéns soffa. ”Rena Pridefestivalen”, säger Ingvar Hirdwall torrt.

– Det här är mitt gäng, min orkester, säger Thommy Berggren mellan kameraknäppen. Han har utsett sig själv till Miles Davis; Coltrane på tenorsax är Mikael Persbrandt; Cannonball Adderley, altsax, är Johan Rabaeus; Bill Evans, piano, Ingvar Hirdwall; Paul Chambers, bas, är Ralph Carlsson och Jimmy Cobb på trummor, det är Peter Andersson.

”I väntan på Godot” är inte riktigt den sorts pjäs du brukar sätta upp, de har en början, en mitt och ett slut. Här sägs samma repliker i början av pjäsen som i slutet.

– Utan Pinter hade det inte varit självklart, men jag ser honom som ett trappsteg in i Becketts värld och så var dom ju polare. Som Ingvar uttryckte det: Pinter hälsar till Sam i sina pjäser, han har helt enkelt tagit saker från Beckett.

Thommy Berggren säger att han ville komma bort från traditionen med två teaterkompisar som spelar två roliga luffare. Ännu mer irriterad har han varit på Beckett som bestämde så mycket över hur pjäsen skulle spelas.

Thommy Berggren tar spjärn och argumenterar med Beckett som om han levde och kunde säga emot. Det kan han nu inte, men bror­sonen Edward och en stab av människor bevakar det konstnärliga arvet och har till exempel, in i det längsta, kämpat för att kvinnor inte ska få spela ”Godot”. De hårdbevakar detaljer i uppsättningarna, ser till att inget läggs till och drar upp gränser för vad skådespelarna ska ha på sig.

– Beckett kallar ”Godot” för ”A bloody mess”, en hektisk Vilda Västern, han tycker att det är alldeles för mycket spring i den. I ”Slutspel” som han skrev efter ”Godot” satte han fast folk i soptunnor och rullstol och i ”Happy days” sitter Winnie fast i en sandhög.

Och i ”Not I” som han skrev tolv år senare, är det bara en mun, en kvinnlig skådespelares mun belyst på en mörk scen.

– Han vill inte se skådespelarna. Han gillar inte teater, tror jag. Han säger dessutom: Så kommer publiken och förstör alltihop.

Regissören Thommy Berggren rundar av vårt gruppsamtal:

– När jag ser hur 100.000 jobb försvinner och bankledare flyttar pengar, då är det jävligt skönt att ha haft det här jobbet. Att ha kunnat jobba med sina bästa kompisar med en pjäs som den här – en ren fröjd. Det är jobbigt och det suger kraft, men jag tycker att det har varit jävligt stimulerande. Nu vet jag inte om det är ömsesidigt men jag hoppas på det ...

– Ja, det vet jag inte, förstås, muttrar Mikael Persbrandt i sin soffhörna.