Det finns val som är så självklara att de blir nästan omöjliga. Stor popularitet slår lätt över i missaktning - det som så många har upptäckt ju inte kan vara exklusivt.
Just därför vill vi sätta ljuset på Helena Bergström som dramatisk skådespelerska. Hon har bredden, karisman och den stora publiken men tvekar inte att gå på tvärs mot förutfattade meningar.
Med hennes gestaltning av Blanche du Bois i "Linje Lusta" förnyar sig teatern inifrån. Pjäsen visar sig rymma en annan berättelse än den vi hittills fått se, och det är Helena Bergströms rolltolkning som uppenbarar den. Hon har läst Tennessee Williams som för första gången och gör ett långt mer komplicerat kvinnoporträtt än hans egen tid förmådde. Hennes Blanche är inte självklar nu heller: robust och klarsynt, alkoholiserad, lite grov, trött och mycket långt från de spröda föregångarinnorna i rollen. En kvinna som inte ens Marlon Brando hade rått på utan vidare.
Uppriktigheten är en av Helena Bergströms tillgångar som skådespelerska. Hon tycks spela i ögonblicket och på intution. Som Blanche levererar hon två jättelika lögner i rad, direkt efter sin entré, och det är genom hennes trovärdighet publiken anar att hon ljuger.
Helena Bergström spelar på intuition, nästan på instinkt, tycks det, men det ska man inte låta sig luras av: bakom spontaniteten, som kan ge rolltolkningar som växlar från kväll till kväll, finns styrande, värderande skådespelarmedvetenhet. Vi ser skådespelerskan skapa rollen, och processen i sig är del av teaterupplevelsen.
Vår nominering av Helena Bergström vill lyfta fram en ny, komplicerad och oförutsägbar kvinnogestaltning på teaterscenerna. Den placerar också skådespelaren i jämnhöjd med dramatiker och regissör inom teatern och likställer skådespelarkonsten med författarens skrivande eller målarens målande, vilket inte brukar vara fallet i svenskt kulturliv.